Läsa och skriva

Jag har börjat skriva dagbok frekvent. Kanske det hörde till min tills vidare oskrivna nyårslista. Till mål att sträva efter.

Ju mera man skriver, desto mera har man att säga. Och jag blir nästan rädd för att skriva för mycket. Rädd för att släppa oupplösta tankar lösa. Rädd för att säga för mycket, till någon som eventuellt kommer att läsa dagboken någon gång. Rädd för att medge så mycket om mig själv, för mig själv.

Men jag tror det gör bra. Enligt psykologiska forskningar mår en människa bra av att skriva. Bra av att bearbeta känslor i form av ord. Men framförallt av att bearbeta både känslor och känslors ursprung (dvs. händelsen) samtidigt.

Dessutom blir det lättare att skriva sångtexter, blogginlägg och dagbok om man helatiden uppehåller skrivandet. Och så får man en himla lust att läsa också emellanåt.

Inte minst lite lyxiga damtidningar mellan alla skönlitterära rader!

Kör hårt

Jullovet rullar på och jag är så inneligt lycklig över att ha roligt program. Lycklig över att en rolig belöning väntar på mig, om jag först är tapper och kämpar för att somna. Så svårt är somnandet, varje kväll.

Och mornarna, haha. Så sköna, men så hatade - efter en svårt somnad natt. Men att vakna till kaffekokarens klirr är underbart, skönt att mamma är ledig.

I dag var det studioarbete som gällde. Och i morgon nyår! Jipiiiii feeeest. Jag gillade studion massor i dag. Det börjar kännas som ett hem, när man besöker den frekvent (typ varannan dag). Jag har dessutom lärt mig att slappna av där också. Lärt mig att inte ta allting som en jävla stor prestation.

Ett kaffefika i en mysig stuga (också kallat ett hem) bredvid en mysig studio förgyllde en trevlig dag. Med bilprat i tryggt och trevligt sällskap. Visst är det ju lite jobbigt att vara en annorlunda tonåring ibland. Men jag kan ta igen det, och umgås med jämnåriga i morgon.

Vi jobbade dessutom bra. På rekordtid fick vi rekordeffektivt jobbat, utan stress och utan uteblivna skämt.

Trots att livet, och jullov, är jobbigt så älskar jag sånt lite väl mycket i bland. Trevligt nyår (ett dygn i förtid, jag vet!) ♡

Spendera och spara

I dag var en helt bra dag. Jag fick vakna i lagom tid för att få besök av en vän, var med vem kontakten höll på att brista för en tid sedan. Därför var det ett extra trevligt och väntat besök.

Vi åkte in till "lilla stan" här nära och strosade i butiker och kafeterior. Och min vanliga attityd till konsumtion sökte sig tillbaka. HATAR. Men ändå älskar lite mera än förr. Jag vet helt enkelt inte.

Köpte en halsduk, men ingen tröja. De i kassan får lära sig att bemöta sina kunder värdigare först. Kanske de bara satsar på medelåldriga, med "mest" pengar. De satsar kanske fel.

För övrigt bemöts man på allra intressantaste vis ibland, det är ju affärstrix det handlar om. Efter att jag strängt tackat nej till en penna i samband med ett kalenderköp (ni vet; reklam, reklam, reklam, konsumera mera bla bla) invände kassakvinnan med en intressant komplimang. "Den där vita färgen på dina naglar är nog suverän". (Utan att till synes ha inspekterat mina naglar noga alls). Jag blev positivt "paff", och uträttandet av kalenderköp avslutades i positiv mening.

Om det var äkta har jag ingen aning om, men tillräckligt bra för att duga som falskt också, tycker jag.

NY BLOGG!

Hej på er.
Jag har bloggat främst från mobilen, och när jag öppnar sidan från datorn får jag många positiva överraskningar. Bland annat att bloggen under alla dessa år lästs eller iallafall visats av 8000 personer. Tack för det.

Jag bestämde mig också för att aktivt börja skriva en till blogg. En blogg som inte skall beröva mycket från denna, huvudsakliga blogg. Utan snarare en blogglillasyster till denna. Bloggen handlar om självkännedom, och kan innehålla några råd till vilsna själar på rätt spår.

Bloggen innehåller dock ganska personliga angelägenheter, ihopsatt med denna blogg. Bör kanske bli lite försiktigare, man vet ju inte vad som kan hända här på nätet.

För övrigt måste jag göra en liten omvandling på info och händelser som jag ska skriva om, vad som kommer till vilken blogg. Men jag tror att det gör händelserna städigare och prydligare.

Till mitt semesteraktiga vardagsliv hör sömnsvårigheter (som oftast om julloven), ytterst få ångestattacker av hemmavaron. Håret börjar slingra sig av fett och borde verkligen rusta upp mig. Men varför, ifall det inte finns någon giltig orsak? Känner mig dessutom lite halvfrisk ännu, så.

Känner mig rättså tillfredsställd inombords, men vet att så många saker borde göras. Ifall jag fick alla dessa saker gjorda skulle jag inte känna mig så flummig. Men jag vet också att dessa saker innehar multiplikationseffekten, när man en gång börjar - ser man inget slut.

Men något har jag tagit i tu med! Sålt en gitarr, lagt ut en kamera till salu, spenderat massor med pengar, sjungit i kyrkan, latat mig och framförallt letat efter mina rötter. Läst pappas, eller iallafall pappas studiekamraters avhandlingar på Hanken. Nu skall jag bara ta mig själv i kragen vad beträffar mitt EGET skolarbete.... Och förresten, bloggen heter LEV SOM DU VILL

Märks min sommarlängtan och seglingsvilja, va?

På ön

En vacker sommarkväll

Segling....

I spänning av väntan

Snart börjar nästa år. Blir det 2015? Så var det väl. Håller ingen koll mera.

Men trots det är jag väldigt inspirerad för att få öppna en ny kalender, lägga upp nya målsättningar och skapa större ambitioner.

Men vadå 2015? Det vet vi väl inte ännu. Och jag är av den typen som inte lovar eller hoppas eller knappt säger ett enda ord i förtid. Vad som helst kan hända och allt kan plötsligt vara i bitar. Plötsligt finns man kanske inte mera, och då är allt man sagt en lögn.

Men det finns ett antal odefinierbara saker jag kan gå miste om utan uttalanden. Så ... Under år 2015 hoppas jag på att hitta ett ännu starkare jag. Skapa stabilare vänskapsrelationer och hitta nya stabila relationer. Jag hoppas på att min materiella och andliga värld skall befinna sig i balans. Jag vill få, eller skapa motivation och energi för både skolarbete och motion, med sina egna och särskilda målsättningar förstås. Jag hoppas på att få en ännu starkare Finlandssvensk identitet, med inte alltför mycket piss i huvudet. Bara lite :)

Jag skriver ju främst för mig själv, men ifall någon råkar ha vägarna förbi detta inlägg uppmanar jag er att lägga upp egna målsättningar för 2015! Satsa stort, vinn stort.

Jul

Jösses, julafton är redan i dag. Alla julklappar och dylika är i skick, men ändå kommer julen som en shock. Trots att marken också är vit!

I år har jag fått äran att sjunga i kyrkan. Jag är bara inte nervös... hoppas pirret hinner stiga ännu. Orden kan vara ett litet problem, mycket att hålla reda på...1 versen: Ljus 2: Ljud 3: Liv. Jo.

I går övade vi lite, och busstidtabellerna som är som de är tvingade mig åka en timme tidigare för att komma i tid. Då jag vandrade på Stora Byvägen såg jag ljus som sken mot den vita marken. Jag blev så glad för att en liten inredningsbutik var öppen! Det var ett bra sätt att fördriva tiden och dessutom hitta en julklapp till min kusin! Mysigt.

Därefter hamnade jag ändå gå flera varv runt kyrkan för att inte frysa ihjäl, i väntan på att tiden skulle gå. Vi har sannerligen fått vintern hit!

Vilken dag

Jag har varit tyst en stund, men min fartfyllda vardag är igång igen.

I går var faktiskt en bra dag. Ut till storstan H:fors för att shoppa med vännen min. Och nog är det ju fint att flera från samma by sammanträffas i en annan stad, i och med att våra tågresor var förgyllda av mångsidigt sällskap, inte bara jag och min vän.

Nu var det äntligen dags att öppna champagnekorken till mitt lyxliv. Daniel Wellington runt handleden, lunch på Kiila, röda läppar tack vare Qlinique, ett par till byxor, fin hud och glänsande hår.

Inception-filmen förtrollade mig i fullständig trans. En av de bästa filmerna jag sett, rekommenderar!

Allt var fullständigt, förutom att bastun inte var varm i tid.

Jag saknar min fartfyllda vardag

Fjärde dagen hemma, oavsett gårdagens mentala crash som ledde till mänskligt bemötande i julfestanda. Det börjar ta i huvudet. Man vill inte ligga och göra ingenting mera helt enkelt.

Det är helt skönt i början, då man får varva ner vardagens prestationstress. Men nu orkar jag inte göra någonting alls mera, på grund av obotlighetens frustrerande makt.

Jag känner mig som en oduglig svikare. Jag sviker alla förväntningar som ständigt läggs på mina axlar (av andra och av mig), och jag känner mig oduglig i min egen kropp- för att inte ha möjlighet till att förändra den.

Kanske dendär fartfyllda vardagen (i hopp om en förbättring) bara är att blunda inför verkligheten. Men jag trivs inte alls i verkligheten, som så ofta kommer att påminna tråkig och tom, fylld av missnöjsamhet. Jag trivs mycket bättre i min fartfyllda vardag, fylld av drömmar vilka uppfylls redan till hälften tack vare den hårda takten och de stora ambitionerna.

Nytt utseende

Ibland önskar jag mig ett nytt utseende. Jag skulle inte vilja ändra på de genetiska faktorerna, men de omformbara mer än gärna. Då har jag kommit med många förevändningar; kan jag vara mig själv då mera, uppträder jag med osäker uppsyn då, vad tänker de andra?

Jag har börjat trots allt. Jag började med att röja min Pinterest profil fullständigt. Jag tycker den blev perfekt! Och jag missade endast 10 följare, som ofta blir upprörda över den minsta förändring.

Sedan fortsatte jag med Instagram, men där kommer nog många förevändningar emot. En liten förändring har jag dock åsamkat.

När man är sjuk, som jag för tillfället är, har man tid för förändringar som inte behöver fysiska uträttningar. Men ändå tycks jag inte ha haft tid för någonting. Jag har inte orkat.

Men mat, böcker och lugn & ro får väl räcka, trots att jag så gärna gjorde något annat!

Efter en tids fundering

Efter en stunds fundering är jag ännu inte klar. En minut kan inte föra mig tillbaka till var jag var. Efter en tids fundering har jag ännu inte sett, allt det som denna tid mig har gett.

En indikator för en hetsig vecka må vara oförtröttnande hunger, sömnlängtan och längtan efter att frigöras från sin överansträngda kropp. Det må vara just detta.

När jag igårkväll låg på soffan och hade Happy Endings maraton kände jag hur hela kroppen bara värkte, och hur själen redan hade förflyttat sig till en annan verklighet.

Utan själen fick mitt andliga jag en bristattack som ledde till förlägt självförtroende. Jag kopplade av mig från sociala medierna genom att släcka fjongen, och hoppades på att samla ihop några Instagram-likes ändå.

Jag lyckades mer än väl. Nästa dag fick jag vakna till en vacker, ljus och snöig förmiddag, och dessutom konstatera att mina vänner gillar mig trots allt.

Jag är trött ännu också. Och gläder mig för att mina veckoslut gapar tomt. Nästan så tomt att man glömmer hur många ärenden man ännu bör uträtta. Men två dagar är en kort tid för att hinna uträtta ärenden och slappna av. Lyckligtvid hjälper två medel till båda problemen; sömn och L:A Brukets citrongräsljus ("användbar vid trötthet, oro, stress och sånt.")

Trevligt veckoslut!

På Spaning Efter Den Tid Som Flytt

Efter snart sex månaders kämpande, hängivning, njutning, förundrande och förvissande om saker och ting kring romanen På spaning efter den tid som flytt, skriven av Marcel Proust, har jag det viktigaste kvar, nämligen slutet.

På grund av att biblioteket låter mig förnya mitt lån endast sex gånger (trots att boken senast lånades aktivt på 70talet) kommer jag få bråttom. Bråttom i den paradoxala mening att jag ingenting begriper av den svårlästa texten, då jag läser den som hastigast, men inte heller vill missa en enda sida.

Bokens ypperliga språk har lärt mig många angenäma ord, vilket ursprungligen franska böcker plägar göra. Men framförallt har den tagit med mig till en begaistrande men lång historia. Egentligen till två olika historier i samma bok, nu gäller bara att söka reda på hur de faktiskt hör samman.

Först berättar författaren högst antagligen sin barndomshistoria, i jag-form, vilken var en väldigt intressant känsloupplevelse, varifrån den fortsätter till familjevännens vuxna sons kärleksliv. Ett kärleksliv som inte kan kallas ömsesidigt, utan andligt fatalt. Allt detta utspelar sig bakom och framför kraftiga fasader, i Frankrikets 1900tals societetsliv.

Under den senaste tiden har ordets makt blivit en besynnerlig del av min vardag. Intresset för hur vi med ord och uttryck kan formulera vår mening i rättan ton, också utan materiell rekvisita eller kroppsspråk. Denna bok har visat mig hur mycket hopp det finns också i de svåra orden. De jobbiga formuleringarna, långa meningarna och den långsamt framåtskridande historien.

Framförallt ger denna bok mig en insikt om hur historien upprepar sig och finns kvar där någonstans, oåtkomlig. Oåtkomlig i en uppmaning om att spana, spana efter den tid som flytt.

Extempore

Jag har en lista över saker som bär göras. Listan ligger stressigt nog på en kritvägg ovanför min säng. Trots det behöver inte ärenden vara så stressiga som man tror, eller kräva sån ofanlig förberedning.

Ibland kommer bästa resultatet då det händer extempore.

Självständighet?

Efter en lång paus utan Melissa Horn förstår jag hur mycket jag behöver lyssna på henne, för att kännas som mig själv. Allt annat är bara en ytlig och glamourös fasad därpå, men jag gillar båda två.

Får en ofantlig lust att sitta vid skrivbordet i doften av citrongräs ocg ljuset av L:A Bruket, spela gitarr och skriva låtar. Men här ligger jag igen i min säng, som i huvudet slagen.

Så har jag hiskelig lust att åka in till H:fors, gå på Strindbergs Cafe' eller så Fazer's. Och så skulle det få börja snöa riktigt ordentligt.

I går firade det Finländska folket självständighetsdag. Vissa på glamourösa baler och kaffeinbjudningar. Slottsbalen och fortsättningen på Hotell Kämp. Medan andra låg hemma och tittade på handskakningarna i TV, eller sprang ute och vandaliserade byggnader och protesterade mot det fina i det hela.

Själv fick jag också äran att vara på självständighets"fest" i en konsertsal vid kommunen. Ett stipendie och intressanta människomöten och svagt knytande av kontakter. Trevligt och tacksamt!

För övrigt lever vi ju i oroliga tider, så som alltid verkar det sig. Men jag tror oron blir större och verkligare ju mer vi matar den med vår osäkerhet. Varför inte bara njuta i vänners, fredens och lycklighetens lag? Jo för att alla inte har fred, lycka och vänner.

Än sen då? Nej. Hur kan jag hjälpa till då? Inget svar. Välkommen! Nej tack. Slut på krig. Aldrig i livet, jag ska vinna- jag vill vara bäst!

Alltid är det något som fattas, något som stretar emot eller någon sorts hat det har skapats för mycket av.
Personligen grämer jag mig över Finlands beslut om ett till kärnkraftverk. Just som vi firar självständighetsdag binder vi oss snarare mera och mera till Ryssland. Självständighet skall väl vara självständigt?

Lek barn, lek

Jag ligger i min säng och lyssnar på hur min mammas väninnor diskuterar ynkligt näringsliv med stort förtroende till sig själv. Jag väntar på att jag ska få mat, är hungrig hela tiden.

Ibland känns det skönt att vara barn. Dock inte om mammas väninnor anser det och förtrycker ner en till denna grad. Kanske jag bara vistats så mycket med Finlandssvenskar, känner inte urfinländare mer.

Jag kunde kasta mig i en kreativ process, jag kunde gå ut med hunden, jag kunde göra läxor, gå och lyssna på dem och känna mig lägst i hierarkin (vilket jag hatar), jag kunde titta på TV, men jag ligger bara här.

Lek att du läser, lek att du är mycket angelägen om något, lek ens- när du en gång får vara ett barn!

Övning inför livet

Medan jag är så trött att jag ungefär bara ryter om det, fortsätter jag på. Med samma gamla vanor, i samma gamla spår.

Jag önskar inte mera att kunna spara, man klarar sig längre med att producera.

Kanske jag inte ska spara på de vakna timmarna utan då helt enkelt lära mig själv en lärdom- med föga sömn orkar man inte vida.

Med sten i skorna och fötterna sjuka vandrar jag på som aldrig förut. Det är detta som är förändringsfasen, antingen kämpar man för sin sak eller förblir samma gamla ointresserade, oengagerade, ociviliserade.

Helst kämpar jag med allt. Ibland är det svårt, men det är dessa stunder av kamp som hindrar oss från en tår, då vi förlusten i det riktiga livet når.

Livet är ju trots allt bara en övning inför livet, och livet händer hela tiden.

Balans

Hela livet handlar väl om en balansgång. Om rätt, fel och det optimala. Den gyllene medelvägen.

Men hur ska man då kunna vara expert? Hur ska man då kunna vara enastående bra och begåvad? Ska man utveckla sin begåvning och riskera allt annat? Hur kan man veta att man inte kommer att behöva ex sociala kunskaper framom en välinpräntad talang, senare i livet. Är man senare lycklig över de val man gjort?

Hur öppen och nyfiken skall man vara för den utomstående världen, den utanför det bekväma? Hur mycket vågar man riskera att inte utöva sin talang...

Jag vet absolut inte, och det frustrerar mig.

Jag vet absolut inte hur mycket jag ska dra mig ur mitt eget skal och vara som offer för utomstående påverkan. Hur mycket jag ska påminna andra, utan att bli världslig, men inte heller ensam och allvarlig.
Var går min gräns, och var går gränsen för andras accepterande av gruppmedlemmar som mig- som varken kan säga ja eller nej.

Vart är jag påväg i denna värld, är jag påväg alls? Kompletterar balansfinnandet mig till sist som en tråkig individ, som är bra på allt men inte speciell på något mäktigt sätt, såsom förut.

Nytt i en person

Jag har grus i skorna och energinivåerna på minus, men jag kämpar på ändå, ryter till som ett virus. Jag fortsätter och kämpa från dag till dag. Både psykiskt men främst fysiskt, och det gör mig glad.

Ibland har man så många känslor att man döljer dom bakom motion, varefter känslorna inte längre finns. Jag har lyckats bra med det. Men alltid ibland kommer känslorna fram, antingen som en känslostorm, en enorm pratbubbla eller en argsint kommentar.

Det finns liksom inte någon kontroll mera. Bara ibland, om jag riktigt försöker-men är det värt?

Efter det får jag kanske skämmas eller be om förlåtelse, men det är så mycket bättre än ingenting alls.
Kanske är jag egoistisk när jag föredrar själslig balans inombords och plågar er andra med mina radikala yttranden, men kanske är det er tur att förstå att man hittar en massa nytt i en.

Leva upp till sina drömmar

Redan nu befarar jag jullovet. Ett enda långt lov, som istället för att lugna ner mig snarare kommer göra mig hyperaktiv. Två dagar räcker nämligen.

Då jag blivit förvissad om att världens kakaoreserver håller på att blir knappa har jag slukat i mig en vitchokladplatta. Sådant har inte hänt på tre år. Eller så var det bara den hårda träningen som gjorde susen.

Jo för på två dagar hinner man inte riktigt rasta av sig, och då ger energifylld "mat" resten av besväret.
Hur som helst. Det vistas suddiga drömmar om framtiden i mitt sinne nu och då. Drömmar om renhet- katharsis, kärlek, lycka och pengar. Allt det materiella som fattats ur min barndom-s o m  e n  k o n t r a s t. Man strävar efter det man inte har.

Drömmar om sommaren och drömmar om det avslappnade men aktiva livet. Livet där man känner träningsvärk i hela kroppen, men ändå är pigg. Och inte pigg på högvarv utan naturligt.

Det är väl en fråga om att våga. Våga uppfylla sina drömmar ☆

Det är synd dethär med vintern

Inte bara de gråa eftermiddagarna och det regniga vädret. Inte bara kylan eller den allt trångare världens förhinder gör mig illa till mods. Också dagdrömmandet blir sämre.

Jo, jag har alldeles tydligt fått en ny favorithobby. Att bara slappa är ju det bästa! Efter att träna, läsa, spela/sjunga och gå i skola förstås... jo, jag måste hitta mera tid för min fina hobby. Speciellt under veckosluten!

Men som jag sa är det inte lika roligt mera. Solen förgyller inte längre mina drömmar och sommarens möjligheter processerar inga aktionsplaner för att nå ett mål längre. Nu gör jag det snarare för att hållas vid liv efter en knapp nattsömn, vilket inte är så trevligt.

Helst vore jag timtals och promenerade i skogen, men kroppen måste också få vila. Eller så ligger jag och har leffamaraton. Synd att vi inte har så bra filmer och jag inte är så insatt i den kulturen. Tack vare en ny TV och dator kanske jag kan insätta mig också i den kulturen!

Dock kommer ångesten när man färdas till en annan tid eller till och med värld. Om jag inte kan förbättra min tillvaro i denna verklighet ska jag väl fan heller inte fly undan den! Men en resa kan vara det främsta man behöver ibland.

Vardagen är en hård kamp, men om man vinner den känns det bra.

Jag är alldeles säker på att vardagen är en hård kamp för de flesta. Kanske inte för dom som inte vet att vissa tjänar under 2000 € i månaden. Men alla har vi ändå våra problem.

När man får vardagen att funka utan stressiga och systematiska planer, som ändå förändras under dagens gång... då känns det bra.

Då man inte behöver ta onödig stress, men ändå ha en aktiv livsstil... då känns det bra.

Om man lyckas klura ihop det sociala livet i jämnvikt med sitt egna inre, då känns det också bra.

Inga såhär gör du- tips brukar fungera. Hjulet är redan uppfunnet, och vissa saker hamnar man personligen lära sig "genom hälen". Detta är en av de sakerna.

Med ögonen öppna inför framtiden

Alltid har jag brytt mig, och med ena ögat följt med politik. Mitt intresse har dock inte varit tillräckligt stort för att orka allmänbilda mig inom området desto mera.

På sistone har en gnista börjat glöda, och Finlands situation ekonomiskt, socialt och globalt börjar verka allt intressantare. Antingen har det hänt ändring i den (sannolikt), eller så börjar blicken till framtiden öppna mina ögon.

Att läsa tal som Alexander Stubb hållit eller titta på intervjuer där de kör in med stiliga svarta Audin i Bryssel och sedan byter språk mellan varven och intervjuerna, det är helt enkelt faschinerande.

Jag bryr mig inte om gamla metoder, de som står i våra läroböcker. Jag bryr mig om framtiden, och optimismen, som Alex hyser inför den!

Ett leende på läpparna

Efter att ha gymmat och pratat med ovanligt många "glömda vänner" man inte samtalat med, känner jag mig vara igång igen.

Dock inte tillräckligt för att läsa till ett religionsprov. Det berodde mera på egna attityden och intresset, objektivitet och religion passar inte bra ihop.

Jag har haft väldigt kraftfulla reaktioner på sistone, vilket har resulterat i en lista över ett och annat. Efter att ha lugnat ner mig ser listan bara ofantligt rolig och levande ut.

Efter att också ha funderat på mitt sociala läge lite har jag kommit fram till att läpparna i ett leende och inga större bekymmer hjälper i längden. Visst finns det undantagsfall då också jag vågar låta en utomstående person rubba min andliga kontroll över min tillvaro. Men ofta är det bara något jag ångrar. Också det med ett leende på läpparna.

Ett leende på läpparna och en god nattsömn kommer att föra långt!

Ensamma unga

Allt fler ungdomar verkar känna sig ensamma och har svårigheter att dela med sig sina inre upplevelser.

Trots att sociala medier borde göra umgänget och kommunikationen enkel, kan den också ha sina svaga sidor. Man behöver en vän man kan se i ögonen för att lätta på sitt hjärta fullständigt.

Vad gör då saken så svår? Är vi mer tillbakadragna och måna om vår integritet, i denna värld fylld av faror, eller vinner känslan av att ingen verkar bry sig?

Ett problem kan också vara att man strävar efter högre social status. Man låter bli att svara åt personer som representerar samma eller lägre klass som en själv, och strävar efter personer av ett lite "värdigare" slag. Trots att klasskillnader formellt är avskaffade, lever de ännu i praktiken.

Då man en gång har låtit bli att tala eller blivit avvisad, på grund av bristfälliga sociala kontakter, sociala kunskaper eller känslan av att man helt enkelt vill vara ifred, blir tagandet av sociala initiativ ofta bara svårare. Den som faller bakom får stanna bakom, denna uppfattning tycks ännu råda.

Inte vet jag om min uppfattning om problemet ungas ensamhetskänsla är långsökt, men det är iallafall såhär jag upplever det.

Alltid ibland

Alltid ibland har man som kvinna/ung dam mycket att stå på sig med. Många bördor att bära på axlarna, och känslor som ingen annan kan förstå.

Då kan det bli lite svårt då och då. Inte för mig, bara för dom andra. Och jag får mera bekymmer att stå på.

"Varför orkade jag inte mer, vad var det som jag inte klarade av?" Pressen den stora, eller att ge ett svar...

Ett svar som kunde vara gott nog, att min brinnande själ ge ro.
★★★★★★★★★★★★★★

Ibland blir man lite poetisk, och alldeles med orsak. När vardagens bördor trycker på, känslig som man är. Då är det väl bara rätt att vara bräcklig ibland. Men man får stå för vad man gör. Också då man ingenting annat än bräcklig kan vara.

Samhället

När man en gång ligger på botten kan det vara svårt att komma upp. Vart behöver jag egentligen sträva, när jag redan ligger fast här.. kan man tänka.

När man alltid varit på toppen kan det vara svårt att tänka sig ligga på botten. Hur fuktigt, kallt och mörkt där är, rent utsagt djävligt.

Är dethär må tro mänsklighetens största problem?

En möjlighet eller en begränsning

Ibland tror jag ofantligt stark på att mina möjligheter är mina allra största begränsningar. Jag skapar en articifiellt tillverkad press på mig själv, att jag måste gå precis den vägen som mina gener ombett. Att det lilla speciella, något som jag för övrigt tror att absolut varje människa har- klarare eller otydligare- bör bestämma över min framtid.

Jag var i kyrkan idag, och trots att jag hänger i kyrkan och dess verksamhet en stor del av min tid har jag inte kommit till en fullständig slutsats om min egen tro på Gud. Fadern, som också tar emot vrede, skrik och hat. Eller tar han?

I kyrkan sjöng vi i varje fall "Det finns en uppgift just för dig, men du är fri att göra vad du vill med den, säga ja eller nej." (Steg för steg)

Men vad händer om jag tackar nej till min uppgift? Anklagas jag med ihåliga och dömande blickar från himmelen. Blickar som inborras i mig och tömer mig, tar bort denna uppgift från mig... Eller får jag en andra chans?

Två stycken hälar

Jag har det precis lika bra som alla andra, dom andra håller bara tyst om det. De medger inte alla tillkortakommanden, tvärtom från mig.

Jag megder alltför mycket. Så som nu. Nu sitter jag på en fin restaurang, i fina kläder och fin ny väska i min famn. Allt är bra.

Flera timmar senare fortsätter jag på mitt blogginlägg, i ljuset av ett L:A Brukets Cintrongräsljus, vad jag håller på att bli lyxsamlare.

Jag kommer att tänka på att vänner trots allt behövs, efter ett samtal där vi båda inser att vi inte har talat på länge. Att en djup kontakt till ens en vän, som kan tala om allt med en, behövs.

Ofta har dessa vänskapsband tett sig kvävande för mig, och jag har alltid föredragit massor av ytliga kontakter istället. Men när man en gång vet hur det känns att ha en riktig vän, och hur pinande det kan vara i slutet av ett vänskapsförhållande vill man gärna satsa på det.

Vet inte hur, vet inte när, vet inte var. Men inte tänker jag ännu heller lägga hela själen i det. Jag har för all del två stycken hälar, att lära mig igenom.