Efter snart sex månaders kämpande, hängivning, njutning, förundrande och förvissande om saker och ting kring romanen På spaning efter den tid som flytt, skriven av Marcel Proust, har jag det viktigaste kvar, nämligen slutet.
På grund av att biblioteket låter mig förnya mitt lån endast sex gånger (trots att boken senast lånades aktivt på 70talet) kommer jag få bråttom. Bråttom i den paradoxala mening att jag ingenting begriper av den svårlästa texten, då jag läser den som hastigast, men inte heller vill missa en enda sida.
Bokens ypperliga språk har lärt mig många angenäma ord, vilket ursprungligen franska böcker plägar göra. Men framförallt har den tagit med mig till en begaistrande men lång historia. Egentligen till två olika historier i samma bok, nu gäller bara att söka reda på hur de faktiskt hör samman.
Först berättar författaren högst antagligen sin barndomshistoria, i jag-form, vilken var en väldigt intressant känsloupplevelse, varifrån den fortsätter till familjevännens vuxna sons kärleksliv. Ett kärleksliv som inte kan kallas ömsesidigt, utan andligt fatalt. Allt detta utspelar sig bakom och framför kraftiga fasader, i Frankrikets 1900tals societetsliv.
Under den senaste tiden har ordets makt blivit en besynnerlig del av min vardag. Intresset för hur vi med ord och uttryck kan formulera vår mening i rättan ton, också utan materiell rekvisita eller kroppsspråk. Denna bok har visat mig hur mycket hopp det finns också i de svåra orden. De jobbiga formuleringarna, långa meningarna och den långsamt framåtskridande historien.
Framförallt ger denna bok mig en insikt om hur historien upprepar sig och finns kvar där någonstans, oåtkomlig. Oåtkomlig i en uppmaning om att spana, spana efter den tid som flytt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar