Jag har grus i skorna och energinivåerna på minus, men jag kämpar på ändå, ryter till som ett virus. Jag fortsätter och kämpa från dag till dag. Både psykiskt men främst fysiskt, och det gör mig glad.
Ibland har man så många känslor att man döljer dom bakom motion, varefter känslorna inte längre finns. Jag har lyckats bra med det. Men alltid ibland kommer känslorna fram, antingen som en känslostorm, en enorm pratbubbla eller en argsint kommentar.
Det finns liksom inte någon kontroll mera. Bara ibland, om jag riktigt försöker-men är det värt?
Efter det får jag kanske skämmas eller be om förlåtelse, men det är så mycket bättre än ingenting alls.
Kanske är jag egoistisk när jag föredrar själslig balans inombords och plågar er andra med mina radikala yttranden, men kanske är det er tur att förstå att man hittar en massa nytt i en.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar