Övning inför livet

Medan jag är så trött att jag ungefär bara ryter om det, fortsätter jag på. Med samma gamla vanor, i samma gamla spår.

Jag önskar inte mera att kunna spara, man klarar sig längre med att producera.

Kanske jag inte ska spara på de vakna timmarna utan då helt enkelt lära mig själv en lärdom- med föga sömn orkar man inte vida.

Med sten i skorna och fötterna sjuka vandrar jag på som aldrig förut. Det är detta som är förändringsfasen, antingen kämpar man för sin sak eller förblir samma gamla ointresserade, oengagerade, ociviliserade.

Helst kämpar jag med allt. Ibland är det svårt, men det är dessa stunder av kamp som hindrar oss från en tår, då vi förlusten i det riktiga livet når.

Livet är ju trots allt bara en övning inför livet, och livet händer hela tiden.