Allmännyttig

Ska skriva mitt första essäprov på tisdag. 
Materialbaserad essä i modersmålet. Har på tanken att skriva om terrorism. "Jag ringer mina bröder" är materialet.
Synd att vi inte skrev värst mycket essäer under högstadietiden, knappt desto mer i lågstadiet heller.
Synd är också att jag inte skrivit långflutna texter på sistone. För att smyckra ut meningarna blir det kreativiteten som hamnar på arbetspass, gör en björntjänst med att orsaka onödiga, felaktiga ord.
Modersmålslärarna gillar icke.

Synd att inte livet sen heller verkar kunna vara endast blomstringt.
Inte ens egna sinnet eller hjärnan tror kunna vara. Jag som trodde så starkt.
Synd att livet är mycket intressantare med medräknade motgångar.
Synd att livet blir mycket mer varierande med händelser mot rutinernas lagar.
Synd att jag lyssnar på den musik jag inte trivs med. Syns att jag lär mig musik som jag inte gillar.
Synd att jag ändå tycks ha allt bättre än någonsin.
Synd att jag tycks njuta av det.
Synd att livet tycks vara här just och nu.
Jag som så gärna hade vilat.


Efter en tid tänkte jag, varför gick jag och sa sådär? Händelsen efter tydde just på det. Krutsäker över att en högre kraft lyssnade på mina tal och straffade mig på momangen.
Synd att jag dessutom tror på högre krafter.
  I faktum var det bara en slump, som min hjärna och mina upplevelser ansåg höra samman med det nyliga. Talet.
Synd att allt ändå är som det alltid vart.
Jag som trodde på en förändring. Bara för omväxlingens skull.
Men min vilja är för stark. Och jag hoppades ju på ett liv dansat på blommor.
Synd att min önskning gick i uppfyllelse.

Kunde anse föregående text till någon sorts övning.
Övning har alltid ett mål, annars kallar man det inte för övning.