Sitter vid datorn i myspysrummet, skriver essäer i modersmål, tänker klagande att hissaprovets läsning inte känns så frestande- trots min favorisering av ämnet. Lever på dag för dag och veckorna går plötsligt fort, utan att ge något tillbaka för mödan.
Lyssnar på musik genom hörlurarna var morgon och var kväll, bara för rutinens skull. Rutinen, det tryggas. Det förutsägbaras.
Upprörs av trafikljus ur bruk, men rör mig inte ur fläcken i närheten av hotande fullgubbar. Påstår mig vara en öppen och social person, men får sluka mina ord djupt i magen varje dag.
Tydande på en förändring.
Igentligen är allt jag gör, att vänta.
Skriver flera låtar, för att jag vet att snart har jag tid för det också. Planerar resor till studion bara för att jag vet, att det är vad jag vill. Trots all sorts skolning eller ingen studering alls, är det vad jag vill.
Ingen ska få ta det ifrån mig.
I vissa fall kan två veckor kännas kort. I dethär följer händelserna tvärtom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar