Ibland tror jag ofantligt stark på att mina möjligheter är mina allra största begränsningar. Jag skapar en articifiellt tillverkad press på mig själv, att jag måste gå precis den vägen som mina gener ombett. Att det lilla speciella, något som jag för övrigt tror att absolut varje människa har- klarare eller otydligare- bör bestämma över min framtid.
Jag var i kyrkan idag, och trots att jag hänger i kyrkan och dess verksamhet en stor del av min tid har jag inte kommit till en fullständig slutsats om min egen tro på Gud. Fadern, som också tar emot vrede, skrik och hat. Eller tar han?
I kyrkan sjöng vi i varje fall "Det finns en uppgift just för dig, men du är fri att göra vad du vill med den, säga ja eller nej." (Steg för steg)
Men vad händer om jag tackar nej till min uppgift? Anklagas jag med ihåliga och dömande blickar från himmelen. Blickar som inborras i mig och tömer mig, tar bort denna uppgift från mig... Eller får jag en andra chans?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar