Ensamma unga

Allt fler ungdomar verkar känna sig ensamma och har svårigheter att dela med sig sina inre upplevelser.

Trots att sociala medier borde göra umgänget och kommunikationen enkel, kan den också ha sina svaga sidor. Man behöver en vän man kan se i ögonen för att lätta på sitt hjärta fullständigt.

Vad gör då saken så svår? Är vi mer tillbakadragna och måna om vår integritet, i denna värld fylld av faror, eller vinner känslan av att ingen verkar bry sig?

Ett problem kan också vara att man strävar efter högre social status. Man låter bli att svara åt personer som representerar samma eller lägre klass som en själv, och strävar efter personer av ett lite "värdigare" slag. Trots att klasskillnader formellt är avskaffade, lever de ännu i praktiken.

Då man en gång har låtit bli att tala eller blivit avvisad, på grund av bristfälliga sociala kontakter, sociala kunskaper eller känslan av att man helt enkelt vill vara ifred, blir tagandet av sociala initiativ ofta bara svårare. Den som faller bakom får stanna bakom, denna uppfattning tycks ännu råda.

Inte vet jag om min uppfattning om problemet ungas ensamhetskänsla är långsökt, men det är iallafall såhär jag upplever det.