Jag skyller på hösten

Jag ligger i min säng, tvingar mig själv att vila en stund.

Det himla paradoxala i det hela är att jag stannat hemma för stegring och hängighet. Varför blir jag rastlös just då? Får gjort allt annat än det väsentliga, och blir frustrerad.

Jag kunde bara ha luggit i min säng såhär hela dagen, inser jag nu. Men nej, nu är det redan sent.

Måste; byta lakan, läsa läxor, stressa, läsa dendär tusans romanen, sticka mössa (det är ju redan november)... vadå måste?

Om jag tog mig i kragen skulle jag fly någon annanstans, skriva låtar utan tvång, låta bli att stressa inför prov och hellre satsa på högre vitsord, göra pengar till något som inte är ett ständigt hinder, säga ja till allt det som jag nu inte orkar... och framförallt öppna min vy från denhär eländigt inåtvända och mörka vardagen.

Och tänk, att allt detta bara beror på årstiden!