You don't have to try

Jag vet inte riktigt varför, men tårarna började rinna längs kinderna första gången jag hörde Colbie Caillats Try.

Det var en mysig liten stund på berghällen som jag solade på i somras. En simpel låt med tydligt budskap.

Väldigt ofta är just det budskapet allt vad jag behöver. "You don't have to try." Men hur i hela världen ska man låta bli att försöka?

Då man har misslyckats verkar det bäst att dra sig undan och medge sin förlust. Somliga ser däremot upp till individer som trots varje slag i ansiktet fortsätter försöka, hur hårda slag som än står kvar på menyn.

Till slut hör jag nog till grupp två. Man kan nästan se dessa blåmärken försedda av alla slagen. Man kan till och med varsebli slagen utan att titta, känslan om mig hyser av dem. Men det är allra oftast jag själv som orsakar blåmärken.

"Wait a second, why should you care what they think of you when you're all alone, by yourself, do you like you, do you like you?"

Orden beskriver allt. Egentligen är man omtyckt, både av sig själv och andra. Men räcker det? Inte om man strävar högt, men vadå, hur når man sina mål utan att försöka ju?

Ibland vet jag inte vad man ska göra här i världen, hur man ska vara och vad man får säga. Ibland vet jag helt enkelt inte.

Men.. där har jag något att ta reda på!