Ibland känns det somom jag fötts på fel sida av staketet. Somom allting har varit påväg till vad det är nu, men bara vecklat ut sig sakta från avigt till rät.
Somom jag hade levt många olika liv, som jag och alla andra säkert gör. Mellan tre års perioder kan man liksom stanna upp och märka att man ligger på samma plats, med samma skit bakom sig, med samma utsikter runtom sig, samma människor. Det är bara fokuset som varierar.
Nu ligger fokuset på alldeles rätt plats. I flera månader har jag kunnat fokusera på nuet, utan att ta allting för djupt eller radikalt. Och nu efter att ha fått tala igenom precis allt väsentligt och efter att ha fått lägga saker och ting, människor och känslor på sina rätta ställen är allt som det ska.
Att vara ute i Helsingfors natt, omgiven av en stark trygghetskänsla, och med bergsskakande tankar i huvudet. Livet är här och nu, och min resa kanske bara har börjat!
Tilll slut ligger vi alla i samma grop. Den grop vi en gång gräver åt oss, i längtan efter trygghet, acceptans och förståelse. I hopp om att någon kunde glömma fasaderna och helt enkelt möta det helvete som brinner och bränner inuti oss. Idag har jag fått möta det. Både i dramatiseringen av skickliga Kaj Korkea-ahos Gräset är mörkare på andra sidan, och i mitt eget liv.
Jag skulle inte byta bort en enda sekund. Inte ens av allt tonårsdrama i högstadiet. Det finns egentligen engenting att vara rädd för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar