Hata för att kunna älska

Är så trött att ett duschande känns som en omöjlighet.

Snart är provveckan igång igen, trots att perioden knappt har börjat. Uttråkas av diverse skolämnen, inspireras av några få.

Vädret där utanför får antingen saften ur mig eller kräver mig att inspireras av myskvällar med levande ljus och massvis av insupna skönlitterära sidor.

En talgoxe knackade på hos mig idag. Den höll ett tusans oljud, där den gick på yttre fönsterbrädet av metall. Jag gick ut och fyllde på med frön.

Ungefär i denna stil är romanen Vädermannen av Ulf Lundell skriven. Lite trögare och nonchalantare bara. Ointressanta ämnen som omvänds till intressanta, det allra simplaste kan ibland vara mest spännande.

Hur jag kommer kämpa mig igenom denna närmare fyrahundrasidiga roman, eller ens några sidors psykologiläxa, det vet jag inte.

Men hoppet finns där man bevarar det, och vi människor är minsann samlare. Homo sapiens sapiens-människan som vet att den vet, borde väl veta att hen är en samlare. Och hopp kan man samla på enligt mig. Bevara till ett tillfälle då det behövs, eller så producerar man det helt enkelt. Till ett rimligt pris.

Jo, för det finns minsann hopp om att orka gå och duscha. Orka läsa psykologiläxan, och dendär jäkla romanen som jag redan tycker så mycket om. Det finns hopp om att orka leva detta liv, med alla sina fram- och motgångar. Bara man tar det lite i taget!

Blir bara så trött på hela samhällssystemet, mörkret och framförallt min positiva attityd ibland! Man måste få hata för att kunna älska igen.