Ibland tar jag för mig och drömmer om min framtid, riktigt ordentligt. Det brukar ta några veckor tills syndromet är över.
I det skedet har jag redan hunnit planera ut varje skede av kommande trettio år så punktuellt och detaljerat att jag nästan blir orolig för mitt välbefinnande! Alla slantar är färdiguträknade och planen för ådstankommelsen färdig. Alla psykiska craschar och alla lyckligaste stunder i livet medräknade.
Frågan är bara hur det kommer att gå påriktigt. Hur kommer jag verkställa mina planer och hur kommer jag lyckas med den prestationen?
Hur kommer jag reagera när allt har gått tvärtom mot mina planer? Kommer jag vara besviken och kämpa vidare tills jag når mina mål eller kommer jag bara låta livet rulla på? För att få dessa frågor besvarade får jag nog bara ta och leva fram till min vän framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar