Livets skuggsida

Blev hjälplöst förälskad, obeskrivligt tagen. Som om jag låg ner på marken och blev slagen. (Veronica Maggio ft. Petter, Längesen)

Jag kunde byta ut förälskad till förkyld. Tycker Veronica skulle ha träffat mitt i prick då.

Jag är helt enkelt alldeles slut. Mörkret håller en sovande som en zombie halva dagen och resten av dagen är snart mörk den också. Då klarar jag inte av att vara vaken längre.

Flunssa tack vare det plötsligt kyliga vädret. Huvudvärk. Vet inte varför, vet inte hur.

Dessutom tror jag att stressen och spänningen inför spelningarna denhär gången yttrar sig genom trötthet och allmän tröghet. Så mycket på en gång, för mycket på en gång.

Eller klarar man det kanske? Livets skuggsidor. Är man rädd för mörka skuggor eller besegrar man deras maktlystnad? Det är väl upp till en själv. Man klarar det så långt det går, men vinterhalvåret har bara börjat.

Man vänjer sig dock. Man vänjer sig väl vid det mesta. Man vänjer sig vid att tajma in och pusta ut. Man vänjer sig vid att andas iiin och andas uuuuut.