Taggar!

Om en timme sitter jag förhoppningsvis i en buss med ungefär tjugo stycken andra, påväg mot Toijala. Påväg till mina bästa vänner och en av höjdpunkterna på året.

I och med att såpas få som ca 20 är påväg, och jag har beslutit mig för att inte ta med mig min gitarr, vet jag inte hur högt denna höjdpunkt når i år.

Jag är trots det väldigt peppad för att vara påväg! Jag får se de vänner som jag inte sett på över ett halvår.

Dessa bekantskaper har jag träffat redan för längesedan, just precis på Höstdagarna. Jag behöver alltså inte yra omkring som en dåre och charma alla som kommer emot mig, med min sång och min gitarr.

Det har blivit min tur att vara äldst, vuxnast och visast. Jag tänker ändå göra det med stil, med väldigt jovialisk stil.
...
Vi behöver inte slå mycket vad om att jag trots dessa ord kommer att flippa när jag ser dom. De som lärde mig att leva, åtminstone en gång om året.

Jag menar, livet är ju ordagrant här och nu!

Konsten att leva

Ligger och läser i min säng, med vått hår och en fuktig handduk runtom mig, och funderar att såhär kan det också vara.

Var är jag egentligen, och vad vill jag? Jag vill bort härifrån. Jag vill bli vuxen. Jag vill att livet ska börja påriktigt!

Men jag vet att det onödigaste man kan göra är att vänta. Hur lär man sig konsten att leva?

Se konkret i spegeln

Har du någon gång tänkt göra allting tvärtom angående någon vardaglig företeelse? Såsom att borsta tänderna med fel hand, och varför inte träna upp den andra handen för att skrivas med.

Det finns massor med händelsemönster som inte i denna dag utgör någon speciell nytta eller fara för oss som individ, direkt. Som att t.ex. röka, rättså indirekt.

Vad skulle man då ha för nytta av att träna upp musklerna för, i mitt fall, vänster hand? Ja, kanske nya nervnät skulle bildas och förebygga hjärnans förslappning till någon grad, någongång i framtiden.

Var är konkretismen, hallåå?

Samma med att läsa läxor, det känns inte så nödvändigt, förrän provveckan eller studentskrivningen närmar sig. Men egentligen är sanningen inte såhär svartvit.

För att kunna kommunicera med folk, som för flockdjuret (tro det eller inte) människan är nödvändigt, behövs vissa förhandskunskaper. Eller varför inte nyinlärd detaljfakta? Allting blir så mycket intressantare om man kan uttnyttja den inlärda kunskapen, men helst direkt och konkret.

Jag var nyss på gymmet. Sedan kom jag hem och åt ett helt berg med framförallt kolhydrater. Mitt samvete klingade falskt, och det klingade hårt. Men vadå, ska jag börja göra träningsprogram åt samvetet också eller? Ibland förstår inte mina fördomar i hjärnan, att man behöver energi för att se konkreta förbättringar av träningen.

Och sist och slutligen är inte en godbit eller en stor mängd kolhydrater något jag kan se konkret i spegeln en minut därefter, tack och lov!

Hata för att kunna älska

Är så trött att ett duschande känns som en omöjlighet.

Snart är provveckan igång igen, trots att perioden knappt har börjat. Uttråkas av diverse skolämnen, inspireras av några få.

Vädret där utanför får antingen saften ur mig eller kräver mig att inspireras av myskvällar med levande ljus och massvis av insupna skönlitterära sidor.

En talgoxe knackade på hos mig idag. Den höll ett tusans oljud, där den gick på yttre fönsterbrädet av metall. Jag gick ut och fyllde på med frön.

Ungefär i denna stil är romanen Vädermannen av Ulf Lundell skriven. Lite trögare och nonchalantare bara. Ointressanta ämnen som omvänds till intressanta, det allra simplaste kan ibland vara mest spännande.

Hur jag kommer kämpa mig igenom denna närmare fyrahundrasidiga roman, eller ens några sidors psykologiläxa, det vet jag inte.

Men hoppet finns där man bevarar det, och vi människor är minsann samlare. Homo sapiens sapiens-människan som vet att den vet, borde väl veta att hen är en samlare. Och hopp kan man samla på enligt mig. Bevara till ett tillfälle då det behövs, eller så producerar man det helt enkelt. Till ett rimligt pris.

Jo, för det finns minsann hopp om att orka gå och duscha. Orka läsa psykologiläxan, och dendär jäkla romanen som jag redan tycker så mycket om. Det finns hopp om att orka leva detta liv, med alla sina fram- och motgångar. Bara man tar det lite i taget!

Blir bara så trött på hela samhällssystemet, mörkret och framförallt min positiva attityd ibland! Man måste få hata för att kunna älska igen.

Med tentaklerna ute

För det första har hela veckan varit enormt givande. Ingenting har känts så motvilligt till slut. Alltför stora evenemang, sådana som kräver prestation och nervositet känns ofta jobbiga på förhand.

För det andra har jag blivit allt säkrare med mig själv med tiden. Glömt bort onödigt tvekande och vågat ta situationer i egna händer.

För det tredje har jag haft tentaklerna ute så det ryker om det! Men gud vad skönt att bara gå omkring och prata med olika människor såsom Kaj Korkea-aho och dylika. Har upplevt fina kulturmöten på bokmässan i Helsingfors!

Det var ju inte heller fel att uppträda där och därmed se hela mässan ur en lite vip-aktig synvinkel.

Massor med från tidigare bekanta och nu efter denna dag bekanta ansikten. Avslappnade sociala möten, och uppträdandet kändes inte heller alls nervöst. Vad man kunde göra sånhänt oftare!

Men ett som är säkert är ju att man måste höra till kretsar för att skapa kontakter. Det är ju lite vad hela finlandssvenskheten går ut på. Alla känner alla, på något sätt.

Där kom jag och tänka på Tomas Sjödin, som sa; "Det viktigaste man kan ge sina vänner är sina vänner".
Nya kontakter ger så mycket hopp om att komma vidare med det man gör, bli sedd med rätta ögon, få en trygg gemenskap kring sig och framförallt själv se så mycket mer.

Jag är tacksam över att ha vänner, med så många fina vänner. För det är sådanahär möten som jag tycker att livet handlar om som bäst.

Cafe Rongo

Stressjukan gick förbi!

Spelningen präglades enligt vissa i publiken av "magisk stämning". Tack vare den väldans fina publiken har jag inget att motstrida med.

Överlags kändes det ganska fullständigt. Förutom att någon fattades. Mamma satt ensam vid sitt bord. Jag vet inte om jag kände pappa sitta med ryggen vänd mot mig. Men sitta där ändå.

Om han bara kunde.

Stressjuka

Jag har hela mitt liv fått feber vid alltför hög stressfaktor. Vilket är ett enkelt sätt att stanna upp och ruska av sig stressen.

Eller är det? Ett tvång att stanna upp, då man inte annars kan bromsa.

I varje fall kommer febern ofta vid paradoxala tillfällen, då man borde vara allra mest till lags men innerst inne bara vill vila.

Nu kom febern också. Just nu, dagen innan stora spelningen!
Jag får verkligen hoppas på att febern bara grundar sig på nervositet, stressjuka.

Är det livet, dethär?

Att helatiden vara påväg, inte mot en avlägsen destination utan springa på plats. Springa för livet, men inte komma någon vart.

Men hallå! Jag har varit i direktsändning i radion idag, det är ju iallafall ett steg!

Blir bara så trött på precis allting. Speciellt på att vara social. För mycket är i det fakto för mycket.

Allra mest stör det att min dagbok är offentlig, öppen för alla. Allt som jag sagt kan användas emot mig. Men jösses allt som jag låter bli att säga då?

Ska allt alltid vara så himla seriöst, allvarligt och fullt av konsekvenser i min värld? När lär jag mig lätta på taget, lätta passligt.

Allt detta kunde jag skriva ner på papper, skriva till en sång. En prestation bland alla andra, för nu ska jag läsa inför engelskaförhör. En prestation bland alla andra.

Livets skuggsida

Blev hjälplöst förälskad, obeskrivligt tagen. Som om jag låg ner på marken och blev slagen. (Veronica Maggio ft. Petter, Längesen)

Jag kunde byta ut förälskad till förkyld. Tycker Veronica skulle ha träffat mitt i prick då.

Jag är helt enkelt alldeles slut. Mörkret håller en sovande som en zombie halva dagen och resten av dagen är snart mörk den också. Då klarar jag inte av att vara vaken längre.

Flunssa tack vare det plötsligt kyliga vädret. Huvudvärk. Vet inte varför, vet inte hur.

Dessutom tror jag att stressen och spänningen inför spelningarna denhär gången yttrar sig genom trötthet och allmän tröghet. Så mycket på en gång, för mycket på en gång.

Eller klarar man det kanske? Livets skuggsidor. Är man rädd för mörka skuggor eller besegrar man deras maktlystnad? Det är väl upp till en själv. Man klarar det så långt det går, men vinterhalvåret har bara börjat.

Man vänjer sig dock. Man vänjer sig väl vid det mesta. Man vänjer sig vid att tajma in och pusta ut. Man vänjer sig vid att andas iiin och andas uuuuut.

Woppidooo

Ettpar dagar oinformerat höstlov bakom. Nu är det nya arbetspass som gäller, och det är kul!

Det börjar plötsligt bli massor med musik, herregud! Tre stora, ja, stora och märkvärdiga spelningar inom en veckas lopp. Hinner ju inte ta stress ens!

Bilskolans teori är avklarad sedan tio minuter tillbaka, och mopeden är färdig från reparationen. Hemma var det kalas igår, kalas för livet. God mat och vakande. Djupa och trevliga diskussioner.

Vad det är trevligt med fina människor runtomkring!

I de rikas värld

I de rikas värld ser det mesta så mycket bättre ut, är en uppfattning som somliga, inklusive jag, håller med om.

Men en värld som styrs av de rikaste tycker jag inte alltid ser så glittrig och glamourös ut.

Jag vet inte om hemligheten till ett kapitalstarkt leverne ligger i att undervärdera, mentalt trycka ner och ignorera mindre kapitalstarka. Så verkar det iallafall vissa gånger.

Det jag vet är att jag som individ inte kan förändra världen på hög nivå från gräsrötterna. Hur världen kan förändras till det bästa återstår att se.

Har vi det egentligen så illa här på Tellus som vi tror? Är det bara en trogen vana av uttryck? Det är en fråga som jag vill ta reda på.

Titre du message

Hela dagen gick åt till att städa. Ingen jag själv-tid på stan sen heller. Utan sällskap är det som ovan inte roligt mera.

Lite rastlös blir man ju utav att vara hemma och ensam. Mopeden är på reparation, så det försvårar ju möjligheten att hitta på något en aning. Överlag brukar vissa folk göra nåt under till och med små semestrar. Tydligen hör jag till andra folk.

En potentiell ångestattack är redan kvävd och tackad nej till, kanske dethär kommer att gå helt bra!

Men allmänt taget vore världen där för att ses, alla utmaningar där för att accepteras och alla chanser där för att följas med.

Jag har kommit enkelt undan när jag har fått vara såhär blyg, såhär nonchalant gentemot nya utmaningar och såhär omfamnad av trygghet trots allt.

Kanske är det min tur att kika ut ur boet nu.

Alla har vi våra guldkantiga silverbrickor

Hur många gånger har du hört en person, som redan verkar ha allt (ett perfekt liv, något materiellt eller andligt som ni respekterar) klaga över sin tillvaro?

Nej, det behöver inte vara ett sätt att få uppmärksamhet med.

Ibland känner vi att våra liv är så mycket sämre än de är. Såsom när vi ser oss i spegeln, jag har iallafall inte träffat någon som genuint skulle vara fullständigt nöjd med sin spegelbild. Det finns alltid något att förbättra.

Det är i och för sig bra att ha någonting att sträva till eller förbättra på. Vare sig det var andlig tillväxt eller en gammal och ofixad segelbåt på bakgården.

Men många gånger kan också utsidan, fasaden, av människor vara grymt vilseledande. Ifall jag önskar mig någon egenskap från någon annan sorts person brukar mamma alltid påpeka att denna person i sitt innersta inte behöver må perfekt, trots denna egenskap.

Det finns också sådana fall där relativt anspråkslösa personer får någonting på en silverbricka med guldkanter. Kontinuerligt dessutom!
Då tycker jag inte att någon har anledning till att vara avundsjuk i onödan, kanske hen under all sin anspråkslöshet är värd detta. Vi vet ju inte allt om allas förflutna heller!

Kanske det, när allt kommer ikapp, är i de anspråkslösas jord som fröet börjar gro.

You don't have to try

Jag vet inte riktigt varför, men tårarna började rinna längs kinderna första gången jag hörde Colbie Caillats Try.

Det var en mysig liten stund på berghällen som jag solade på i somras. En simpel låt med tydligt budskap.

Väldigt ofta är just det budskapet allt vad jag behöver. "You don't have to try." Men hur i hela världen ska man låta bli att försöka?

Då man har misslyckats verkar det bäst att dra sig undan och medge sin förlust. Somliga ser däremot upp till individer som trots varje slag i ansiktet fortsätter försöka, hur hårda slag som än står kvar på menyn.

Till slut hör jag nog till grupp två. Man kan nästan se dessa blåmärken försedda av alla slagen. Man kan till och med varsebli slagen utan att titta, känslan om mig hyser av dem. Men det är allra oftast jag själv som orsakar blåmärken.

"Wait a second, why should you care what they think of you when you're all alone, by yourself, do you like you, do you like you?"

Orden beskriver allt. Egentligen är man omtyckt, både av sig själv och andra. Men räcker det? Inte om man strävar högt, men vadå, hur når man sina mål utan att försöka ju?

Ibland vet jag inte vad man ska göra här i världen, hur man ska vara och vad man får säga. Ibland vet jag helt enkelt inte.

Men.. där har jag något att ta reda på!

I det mörka

Mörkret faller över allt starkare och skymmer oss med sin skugga. Jag skulle inte vilja åka utomlands för att se solen, det vore att fly undan det eländiga.

Men vem vill inte fly ibland?
Jag är säkert inte den enda som befarar vinterns kyla, ensamhet och mörker. Det går bra om man försjunker sig i en bubbla. Men bubblor har jag fått nog av!

Dagarna är ändå trevliga. Jag har sällan numera stannat hemma bara för att vara. Det är värst om man bara är. Kanske höstmörkrets tillflykt hittar sig en trevlig plats för sin tillvaro någonstans. Gymmet ligger ju rejält under markytan, så det låter redan lovande!

Musiken är en annan tillflykt. En tillflykt jag tyr mig till alltför ofta. Ett sätt att gräva in sig i sig själv, fokusera på sitt jag och glömma omvärlden.

Men ska ens liv verkligen vara som i  kriminalserier i mån om att ständigt hamna fly undan? Visst finns det otrevliga årstider och perioder, men varför inte vända om höstmörkret till något egendomligt?

Såsom mysiga stunder framför brasor, friska kvällspromenader utan utseendepress och långsamma väckningar med ett gott samvete om morgonen?

Gräset är mörkare på andra sidan...

Ibland känns det somom jag fötts på fel sida av staketet. Somom allting har varit påväg till vad det är nu, men bara vecklat ut sig sakta från avigt till rät.

Somom jag hade levt många olika liv, som jag och alla andra säkert gör. Mellan tre års perioder kan man liksom stanna upp och märka att man ligger på samma plats, med samma skit bakom sig, med samma utsikter runtom sig, samma människor. Det är bara fokuset som varierar.

Nu ligger fokuset på alldeles rätt plats. I flera månader har jag kunnat fokusera på nuet, utan att ta allting för djupt eller radikalt. Och nu efter att ha fått tala igenom precis allt väsentligt och efter att ha fått lägga saker och ting, människor och känslor på sina rätta ställen är allt som det ska.

Att vara ute i Helsingfors natt, omgiven av en stark trygghetskänsla, och med bergsskakande tankar i huvudet. Livet är här och nu, och min resa kanske bara har börjat!

Tilll slut ligger vi alla i samma grop. Den grop vi en gång gräver åt oss, i längtan efter trygghet, acceptans och förståelse. I hopp om att någon kunde glömma fasaderna och helt enkelt möta det helvete som brinner och bränner inuti oss. Idag har jag fått möta det. Både i dramatiseringen av skickliga Kaj Korkea-ahos Gräset är mörkare på andra sidan, och i mitt eget liv.

Jag skulle inte byta bort en enda sekund. Inte ens av allt tonårsdrama i högstadiet. Det finns egentligen engenting att vara rädd för.

Det bästa just nu

Skolans temavecka beordrar oss att klä oss till ganster idag. 

En överstor huppare och musik i öronen passar mig bra, på timmen.

Jag vill gärna försjunka i min egen värld. 

Idag är det kulturdag. Inte träningsdag.

Mellanfas

Jag ligger absolut i en knipig mellanfas.

På gymmet har jag just kommit igång, jag gymmar ofta och nu med lite hårdare krav. Det är nu det börjar kännas lite jobbigt ibland.

Skolan har inte längre börjat nyss, utan snarare är den i full gång. Det är nu man plågas med läxor någon timme varje kväll, om man vill komma någon vart.

Hemma är allting lungt och fridfullt. Radhuslägenheten ser ännu ut som ett kaos med alla prylar, men också de vackra sidorna kommer fram. Mitt rum är i perfekt ordning, allting funkar. Det är nu inredningen börjar bli för bra för att längre vara spännande.

Med kompisarna går det bra, inte heller några psykiska crasher eller dylikt har inträffat på sistone. Allt rullar på, men jag har inte ännu nått de mål jag strävar till.

Det är nu jag hamnar tänka framåt. Hur vill jag se ut nästa sommar? I hur bra kondition vill jag vara? Hur bra skolresultat vill jag ha till julen, eller till våren? Hur bra vill jag prestera i studentskrivningarna, hur mycket ska jag satsa? Hur mycket tid vill jag lägga på musiken? Vilket yrke vill jag verkligen utbilda mig till i första hand?

Och sen sista frågan, är det verkligen så viktigt att veta hur allting ska vara om ett halvår eller så, ligger inte fokuset ändå i hur saker och ting är nu?
Trevlig torsdagkväll ska ni ha!

Simpla höjdpunkter

Dagens höjdpunkt var nog snabba besöket på stallet. Jag städade undan gamla kläderna ur mitt skåp och hälsade på tidigare sköthästen, som kom ihåg mig och var precis sig lik. Accepterade min närvaro fullständigt trots sitt eldiga lynne, såsom förut.

Andra höjdpunkten var säkert läxläsandet, tänk! Genom att ligga på kökssoffan och idka humoristisk högläsning om dramatik i nasal ton för mamma gjorde läxläsandet till något oförglömligt. Tänk hur enkelt man kan göra något jobbigt till glatt och lätt.

Det tredje som var roligt idag var crosstrainern. Min fiende blev plötsligt min bästa vän, bara vi fick bekanta oss lite mer. Somtur var utgjordes mitt morgonmål sällsynt nog av gröt. Annars kunde trehundra kaloriers plötsliga förlust ha kunnat kännas lite yrt.

Med lite skola och familjeliv därpå kan man säga att min dag var färdiggjord. Gillar inte simpelheten i det hela. Simpelheten som vardagen har börjat präglas av. Men varför inte? Kanske man har tid för mera då. Faktan är nog att dagens tupplurer eller överlag tillvaron i vågrät ställning är nödvändig, tröttheten trycker på. Kanske tre timmars variationer i vaknandet från dag till annan inte är så bra :D

I väntan på min vän framtiden

Ibland tar jag för mig och drömmer om min framtid, riktigt ordentligt. Det brukar ta några veckor tills syndromet är över.

I det skedet har jag redan hunnit planera ut varje skede av kommande trettio år så punktuellt och detaljerat att jag nästan blir orolig för mitt välbefinnande! Alla slantar är färdiguträknade och planen för ådstankommelsen färdig. Alla psykiska craschar och alla lyckligaste stunder i livet medräknade.

Frågan är bara hur det kommer att gå påriktigt. Hur kommer jag verkställa mina planer och hur kommer jag lyckas med den prestationen?

Hur kommer jag reagera när allt har gått tvärtom mot mina planer? Kommer jag vara besviken och kämpa vidare tills jag når mina mål eller kommer jag bara låta livet rulla på? För att få dessa frågor besvarade får jag nog bara ta och leva fram till min vän framtiden.

Allting är precis som jag önskar

Vardagen har börjat igen, och jag är alldeles tom i huvudet.

Dagen började klockan nio, och därefter med armträning på konditionssalen. Gratis lunch i skolans matsal, två lektioner i skolan och så muskeltest på gymnastiktimmen. Därefter gymmet igen, med en kompis. Mysigt med tre och en halv timme muskel- och konditionsträning.

Jag börjar hitta det som försvann. Vet inte ännu vad det är, men tomheten börjar fyllas på något. Kanske är det motion, sällskap eller skolarbete. Men överlags tror jag att höstmörkret gör de flesta toma och kalla inombords.

Då är det dock skönt att bara få ligga och slappa. Ligga i sin säng och dagdrömma, precis så som jag önskade.

Allting är nog precis så som jag önskar, bara jag vågar öppna ögonen och se.

I flera år

Jag vet inte om ni någonsin har sagt fel sak till fel person. Jag menar inte att man skickar ett whatsapp-meddelande till fel person, nej. Utan då man helt enkelt omedvetet skickat fel meddelande till fel adress. Jag har tydligen gjort det i flera år, och nu ligger jag här och vet inte vad jag ska göra.

Att ha öppnat sig så generöst för någon person, som i slutändan verkar helt fel, känns nästan löljligt. Kan sådant hända? Sedan är det å andra sidan inte så allvarligt. Eller är det?

Kanske jag inte behöver ha det så tryggt runt om mig. Kanske jag istället för att ständigt klaga och tycka illa om alla (för att jag omedvetet ha influerats av en sådan attityd) kan säga stopp till den attityden och influerandets alstrare, och hellre lära känna min omgivning öppet och glatt.

Kanske det senare alternativet sist och slutligen är tryggare. Då behöver jag inte ständigt ty mig till en enda person. "Men om denna person inte är här vågar jag inte göra det och dethär". Hmm, kanske det är just i denna persons sällskap som jag inte vågar göra någonting alls.

Hejdå en person, jag tillhör alla.

Så löd denna dag

Ojdå! Tänkte glömma bort min för tillfället trogna vana. Hej på er, hej på mig själv.

En dag i städandets toner, ganska skönt nu när det är över. Alla onödigheter är borta från mitt rum, och organiseringen är lite (bara lite) annorlunda. Har avstått underligt länge från att omorganisera!

Tröttheten håller i sig och stegringen stiger ofta mot veckosluten.

Jag är nöjd med dagen trots att den varit tom, trött och enformig. Några minnen från barndomen piggade dock upp. Alltid roligt med gamla fotografier!

Så löd denna dag.

Fredag

Fredag, arma fredag, du är här igen! Tack och lov!

Jag vill så gärna tillbringa mitt veckoslut med en roman ovanför näsan, levande ljus och en halvfärdigstickad mössa brevid mig (låter helt sjukt tråkigt...)

Får se hur jag orkar.

Lämnade tränandet som en variation för veckoslutet, men saknar redan konditionssalen.

Saknar sömn också, den gångna provveckan, vars resultat inte var så bra, men dock tillfredsställde mina behov, håller mig ännu på högvarv.

Det känns som om jag hade tappat bort en väldigt kär vän vid periodbytet, trots att jag hållit kontakt med alla. Börjar allt mera frukta att jag har tappat bort mig själv.

Kanske jag bara skall gå ut i friska höstluften, istället för att ligga här och kvida. Låta tankarna och fantasin flöda. Öppna mina sinnen och öppna mitt hjärta för nya äventyr.

Nu är det veckoslut och endast några små läxor och egna onödigt höga krav kan hålla mig nere.

Ha det bra!

Lugnet efter stormen

Är riktigt virrig. Något saknas. Är det de uteblivna nio lektionerna i veckan med en viss lärare? Eller förstaårsstuderarnas iver?

Jag vet inte vad jag ska satsa min energi på nu när inga prov finns att läsa till. Energin flöder inte över, absolut inte. Men det känns somom man inte behöver anstränga sig för överlevnad mera. Tröttheten tar över. Är tröttheten självaste lugnet efter stormen kanske?

Jag saknar sommaren och stugan, igen. Sommarmusiken känns inte mera samma, den letar lika mycke som jag efter något att ty sig till. En känsla eller många människor. Sommaren.

Nu när provveckan är över är jag lite vilsen. Jag får inte mera fokusera på mig själv, eller göra arbete självständigt. Nu lyder jag under läroplanens regim, och då är jag lite vilsen.

Modersmålsläraren, som inte är den samma vanliga, har en bekant bror. Vi kom direkt bra överens, somom vi hade träffats förut. Gillar lärare närmare vår egen ålder.

Allmänt taget känns det rättså tomt. Konditionssalen är ett trevligt moment, och att fokusera på sig själv tillräckligt gör susen. Annars tror jag att det kommer bli ett väldigt tomt veckoslut, som förut. Stormen är över och endast det osäkra och ångestfyllda lugnet finns kvar.

Sådärja

Nu har jag gjort som jag sagt. Verkligen kommit ut ur kräftans skal. Med andra ord fått piss i huvudet,  med mina mått mätt. Men det är sååååå skönt!

Somtur finns det liv också efter stugan. Dagarna är fantastiska! Kvällarna varierar, men en dag som denna lever man länge på!

Samhällsläraprov, verkade lätt men kan vara raka motsatsen. Nians kursvitsord i biologi, geografi och hälsolära. Nästan nöjd :)

Hem och sova !!! En pipi o trött hund som sällsynt nog sökte efter min närhet, mysigt.

Punttis, armträning, lugn sådan. Lite men ofta. Prg, prästgården, hemmet. Djupa diskussioner, ytliga samtal. Perfekt, har inget att tillägga eller dra bort.

Skolan börjar halv tolv imorgon, som två andra dagar också i denna period. Kan det vara sant!?
Soooova.

Tack och hej provveckan, tack vänner, tack kompisar, tack bekanta. Tack hatare, tack beundrare. Tack livet!