Välkommen skärgård

Lugnar ner mig för första gången idag, och snart är jag påväg igen. Det kan jag svära på. Alltid påväg mot en avlägsen destination.

Radion spelar industrialiserad musik, klockan som för en gångs skull fungerar tickar irriterande i otakt. Kylskåpet surrar och elden i brasan brusar.

Närmare tio timmar av min dag har jag tillbringat utomhus. En lite för varm men sååå skön slalomjacka på mig. Hela dan. (Så skönt)

Vi får våra finesser och privilegier med mamma. Jag försöker helatiden pränta i henne att sträva högre. För både min och hennes säkerhet. Financiella säkerhet. Allt är bra, men då det är bra finns det alltid en möjlighet för kompisen ännu bättre.

Jag funderar ut min framtid på förhand, som jag alltid gör. En dålig vana inpräntad långt i ryggmärgen.
Men nu stressar jag inte längre. Jag vet och hoppas på att allting går bra.

För egentligen är det så himla intressant att följa med i ungdomen. Psykiskt taget har jag redan vuxit ur de värsta tonåren (som igentligen fanns bara på tillfälligt besök nu och då), och jag skrattar ofta till det knasiga och löljliga i ungdomen. Men sist och slutligen vill jag inte missa en stund av det. Inte det seriösa eller löjliga heller. Jag har ännu rätten att vara ung. Snart kan jag inte skylla på ungdomen om det känns för, bättre att gripa tag och pressa ur allt när man en gång kan!

Och nu ska jag njuta av att inte behöva tillbehöra den ungdomliga masskulturen. Hejdå telefon, välkommen skärgård <3