Jag måste helt enkelt få skriva. Skriva ut min längtan. Inga sånger får jag till stånds med dethär ännu, såpas mycket har jag inte hunnit längta.
Att längta är ett livsmotto. Antingen gör man det eller inte, men jag har alltid längtat. Om inte annars så med flit. Först då är upplevelsen fullständig. Ingenting är tillräckligt bra om dess uteblivande inte når upp till tårar, kunde mitt livsmotto lyda.
Ändå är det löjligt och jobbigt att överdriva. Att inte vara benägen att fortsätta, enligt sig själv. Det är dumt, för det finns alltid en väg fram. Ibland kan bara sikten vara svag.
Som ni har hört tusen gånger är allting fullständigt på stugan. Känslan, alltså allting. Här hemma är det så tomt. Så många kontakter som både möjliggör och hindrar, så många ställen som sist och slutligen bara leder till ingenstans. Så mycket mörker som förskymmer livets beståndsdelar, och så kallt klimat med iskall och piskande vind.
Allt detta är annorlunda i skärgården. Där finns vind, men havet gör den varm. Där finns mörker, men ön och skogen och de få trevliga människorna gör mörkret tryggt. Där, på den "lilla" ön, finns så mycket andningsrum att var man än går är man framme och hemma. Alla rum är fulla av stämning, hur små eller stora de än är. Allt är så bra där.
Varför ska vardagen vara som den är? Får man egentligen något loss av den? Finns det något annat som bringar trygghet bland stressen än regelbundenheten? Monotont och hetsigt på samma gång. Inte min grej. Sommarlov med passliga mängder sommarjobb är min grej. Förutom att man ser vänner och bekanta i skolan, och kanske skolarbetet i passlig mängd också är något av min favorit.
Ibland är det bra att analysera. Ibland är det dags att töma huvudet. Annars ryms inte sista provets ämneskunskap in. Så är det bara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar