Det enda som är bra med provveckan är att man slutar tidigt och hinner dricka moronkaffe, efteråt.
Det enda är försvunnet. På sommaren var det alla människor, i Hangö och i Ekenäs. Alla rika människor med fina båtar, som är om inte påriktigt så iallafall utåtriktat med livet på sin topp.
När man kom hem började skolan direkt, vilket innebar flera människor.
Trots att människor är det enda som sist och slutligen bringar värme i livet (musik är också människor, massor med liksinnade folk), stöter jag gärna bort människor också. De ska vara på passligt avstånd. Annars får ni skita i det. Jag kan inte dela allt med bara en och en enda. Det är bara så.
Jag vill ha många människor omkring mig, kanske inte samtidigt, men många olika trådar att dra i om någon brister.
Lisa Nilsson, hon är också en människa. Hon har inte skrivit sin musik själv, men musiken vore ingenting utan henne heller. Tillfällets musik, det som man endast lyssnar på en tid och snart hatar, för mig är det Nilsson. Inte för att få något att hata snart, hatet hatar jag, men för att få det trygga. Inga berg utan toppar.
Kanske Lisa kan vara det enda trygga för tillfället. Bland alla visioner och drömmar om nästa sommar och skärgård.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar