Jag försöker hinna med allt. Jag är flitig, tar igen i skolarbeten, frågar kompisar, dedär ytliga kontakterna som för mig kallas kompisar, om saker och ting. Jag hjälper en ett år yngre skolkamrat med modersmålsessän, vilket gör mig stolt över slutresultatet. Jag öppnar min mun, jag befriar mina sinnen, jag slår armarna i en ståtlig och öppen gest. För jag lever och jag är här igen.
Igentligen tycker jag själv att jag hängt med i skolans chargång också under mina lediga dagar, men skolan tycks ha saknat mig. Jag funderar efter; varför?, konstaterar något trevligt som svar och fortsätter vidare i livet med ett generöst leende på läpparna. Jag är ju här igen, och jag är i full gång.
Det är precis som det är nu vad jag saknar mest. Att få vila fullständigt först och sedan bara vara fullständigt i gång. Inte bara lunka på i jämntjock takt, som i skolan normalt.
Mamma föreslog att jag skulle skaffa mig en pojkvän, bara för att jag talar så mycket. Bara för att jag skulle ha någon att lätta hjärtat för. Men jag är ju i full fart, motorn är i gång och inte tänker jag stanna för att lätta hjärtat för någon. Enligt mina planer iallafall. Jag får sannerligen glättigt bara babbla på, även om ingen lyssnar. För tillfället passar allt detta bra för mig, precis som det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar