Kräftans skal

Det fanns en tid, igentligen hela mitt förflutna, då jag hadde en absolut bästa vän. Denna vän var kräftans skal.

Mitt horoskopmärke är kräfta, och kräftan har ett skal. Olyckligt nog har jag aldrig varit rädd för att utnyttja mitt skal. Alltid vid en krävande situation, igentligen i varje möjlig har jag vänt mit inåt och låtit bli att vidröra omvärlden. Det är alltid mysigt och enkelt att vara i en liten bubbla, men herrejösses i längden går det inte! Fast man nog så själv kan tro.

Igentligen har inte kräftan mycket mera än sitt skal, och det vill jag inte ty mig till mera. Så mycket som blir osett genom det.

Inte vet jag annars vad jag ska referera mig med. Om inte kräftans skal så kanske havet kräftan lever vid. Eller så kanske bara vara helt mig själv. Och låta andra minnas att ingen annan än jag själv vet eller kan bedöma vem hon påriktigt innerst inne är.

Jag måste få skriva

Jag måste helt enkelt få skriva. Skriva ut min längtan. Inga sånger får jag till stånds med dethär ännu, såpas mycket har jag inte hunnit längta.

Att längta är ett livsmotto. Antingen gör man det eller inte, men jag har alltid längtat. Om inte annars så med flit. Först då är upplevelsen fullständig. Ingenting är tillräckligt bra om dess uteblivande inte når upp till tårar, kunde mitt livsmotto lyda.

Ändå är det löjligt och jobbigt att överdriva. Att inte vara benägen att fortsätta, enligt sig själv. Det är dumt, för det finns alltid en väg fram. Ibland kan bara sikten vara svag.

Som ni har hört tusen gånger är allting fullständigt på stugan. Känslan, alltså allting. Här hemma är det så tomt. Så många kontakter som både möjliggör och hindrar, så många ställen som sist och slutligen bara leder till ingenstans. Så mycket mörker som förskymmer livets beståndsdelar, och så kallt klimat med iskall och piskande vind.
Allt detta är annorlunda i skärgården. Där finns vind, men havet gör den varm. Där finns mörker, men ön och skogen och de få trevliga människorna gör mörkret tryggt. Där, på den "lilla" ön, finns så mycket andningsrum att var man än går är man framme och hemma. Alla rum är fulla av stämning, hur små eller stora de än är. Allt är så bra där.

Varför ska vardagen vara som den är? Får man egentligen något loss av den? Finns det något annat som bringar trygghet bland stressen än regelbundenheten? Monotont och hetsigt på samma gång. Inte min grej. Sommarlov med passliga mängder sommarjobb är min grej. Förutom att man ser vänner och bekanta i skolan, och kanske skolarbetet i passlig mängd också är något av min favorit.

Ibland är det bra att analysera. Ibland är det dags att töma huvudet. Annars ryms inte sista provets ämneskunskap in. Så är det bara.

Det enda

Det enda som är bra med provveckan är att man slutar tidigt och hinner dricka moronkaffe, efteråt.

Det enda är försvunnet. På sommaren var det alla människor, i Hangö och i Ekenäs. Alla rika människor med fina båtar, som är om inte påriktigt så iallafall utåtriktat med livet på sin topp.
När man kom hem började skolan direkt, vilket innebar flera människor.

Trots att människor är det enda som sist och slutligen bringar värme i livet (musik är också människor, massor med liksinnade folk), stöter jag gärna bort människor också. De ska vara på passligt avstånd. Annars får ni skita i det. Jag kan inte dela allt med bara en och en enda. Det är bara så.

Jag vill ha många människor omkring mig, kanske inte samtidigt, men många olika trådar att dra i om någon brister.

Lisa Nilsson, hon är också en människa. Hon har inte skrivit sin musik själv, men musiken vore ingenting utan henne heller. Tillfällets musik, det som man endast lyssnar på en tid och snart hatar, för mig är det Nilsson. Inte för att få något att hata snart, hatet hatar jag, men för att få det trygga. Inga berg utan toppar.

Kanske Lisa kan vara det enda trygga för tillfället. Bland alla visioner och drömmar om nästa sommar och skärgård.

Dethär är helt galet

Det är helt galet att få stanna kvar så kort tid på stugan. Nu är det dendär stunden då jag får längta, och det gör jag verkligen.

Men största delen av känslorna måste kvävas, jag har ju trots allt ett psykologiprov imorgon. Har varit så upprymd över båten att jag bara suttit en stund nu och då och läst där, med ingen större framgång. Nu är det då sträckläsning som gäller, HATAR, HATAR, HATAR!

Jag kan knappt börja resonera något större från weekendtouren to the stugan, men det var helt fantastiskt. Tårarna började nu och då plötsligt rinna i bilen. Alldeles plötsligt och alldeles ordentligt. Jag hade då bara en sekund hunnit tänka mig tillbaka. Så viktigt är det. Så skönt och så mitt.

Min dag har gjorts av en tre storlekar för stor vindjacka, vit med röda utkanter. Alldeles super, precis passlig jämfört med slalomjackan. Superfin och supervit. Superjag. Precis den jag vill vara. Speciellt med ljusblåa boyfriendjeans och söndriga vita Adidas tennare. Skäääärgård!

Människor är också rätt kul. Och det hur jag får höra utav mamma hur de äldre och medelåldriga stugborna där säger "Oj vad bra flicka du har, hördu!". Det är visst roligt att prata med folk.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Halvvägs i psykologin, klockan är halv nio. Jag kunde somna NU, och jag känner bara hur mina axlar spänns. Jag vill sååååå tillbaka till skärgården. Jag vill bara ligga i sängen och dagdrömma mig tillbaka. Kolla på bilder.
Men NEJ. Det är psykologiprov och det är bilskola, och det är besök på stan och det är dittan och dattan. Att man kan bli frustrerad, jag vill ju få allt loss av stugbesöket och då måste man få längta.

Men livet är ändå skönt. Jag älskar det, precis som det är!

<3

Sol

Psykologiprov... vadå? Snarare skärgård.

SAKNAR.

Seastar in my heart. Also the skärgårdsoutfit :D

SVARTÅ
Nog skulle man nu iallafall kunna fira bröllop här åtminstone,
 kyrkan låg ju alldeles brevid.

Och så värsta kärleksgången på vattnet, dessutom.
Kunde ha stannat här för att läsa på prov!

Roadtrippin'

Välkommen skärgård

Lugnar ner mig för första gången idag, och snart är jag påväg igen. Det kan jag svära på. Alltid påväg mot en avlägsen destination.

Radion spelar industrialiserad musik, klockan som för en gångs skull fungerar tickar irriterande i otakt. Kylskåpet surrar och elden i brasan brusar.

Närmare tio timmar av min dag har jag tillbringat utomhus. En lite för varm men sååå skön slalomjacka på mig. Hela dan. (Så skönt)

Vi får våra finesser och privilegier med mamma. Jag försöker helatiden pränta i henne att sträva högre. För både min och hennes säkerhet. Financiella säkerhet. Allt är bra, men då det är bra finns det alltid en möjlighet för kompisen ännu bättre.

Jag funderar ut min framtid på förhand, som jag alltid gör. En dålig vana inpräntad långt i ryggmärgen.
Men nu stressar jag inte längre. Jag vet och hoppas på att allting går bra.

För egentligen är det så himla intressant att följa med i ungdomen. Psykiskt taget har jag redan vuxit ur de värsta tonåren (som igentligen fanns bara på tillfälligt besök nu och då), och jag skrattar ofta till det knasiga och löljliga i ungdomen. Men sist och slutligen vill jag inte missa en stund av det. Inte det seriösa eller löjliga heller. Jag har ännu rätten att vara ung. Snart kan jag inte skylla på ungdomen om det känns för, bättre att gripa tag och pressa ur allt när man en gång kan!

Och nu ska jag njuta av att inte behöva tillbehöra den ungdomliga masskulturen. Hejdå telefon, välkommen skärgård <3

Allmänt tagen

Tagen av situationen, tagen utav livet. Allmänt tagen och allmänt öppen för nya äventyr.

Nu när jag börjar fundera bakåt blir jag alldeles förbluffad över mitt liv. Det som jag senast ådstankommit, de mål jag nått och hur mycket innehåll mitt liv kan ha, då jag slutar analysera mig själv helatiden.

Jag minns sommaren. Hur jag analyserade mig själv och min framtid. Men/och nu ligger jag just där jag drömde mig fram till i min lilla stuga, var klockan alltid visar fyra över tre. (Passligt för eftermiddagstupplur såklart!)

Så mycket man kan ådstankomma bara genom att vara, inte analysera sin tillvaro eller ta stress eller underväga sin talang. Jag är jag och jag duger, läste jag ur en roman. Men jag vill höja det uttrycket till något högre. Jag vill egentligen aldrig ens uttala det, för jag vet det redan. Och det om något räcker.

Jag vill inte längre binda mig fast, jag har bara det ogjorda att förlora längre.

Nu när jag ligger här, i stora och varma stugan, tänker jag på hur allting står till. Det är bra, jag känner mig lycklig.Och jag vill inte vara ledsen för att dethär antagligen är sista gången på stugan i år. För hit kommer jag ändå sakna, varför sakna då man är här.

Men det som jag mest funderar över i min lilla och sena analys ja, ni vet när man känner en varm känsla inom sig för någon persons skull. Man funderar på vad som medför denna goda känsla man erfar, och kommer att tänka på den personen, och man ler smått för sig själv.

Den kampen jag kämpat igenom de senaste hmm, fem åren, är en kamp med mig själv, om mig själv och framförallt för mig själv. Och den kampen har jag vunnit nu. Man kan kanske kalla det för tonårskrisen, ja dendär som tar om inte bara fem år så kanske hela livet, haha. Jag har vunnit mig själv, som bästa pris av alla de tillgängliga. Av alla personer i världen vill jag vara just jag. För ingen kunde vara det bättre. Där kom det! 

För den person som bringade mig denna trygga, varma och självsäkra känsla under sommaren, den känslan vars minne jag ännu präglas av, den personen var jag.
Äntligen!

Fuuuckkk

Att man kan bli arg. Så som man sliter och jobbar, och så är bara frågorna inte dom rätta. Dom ligger ungefär på en annan planet, en annan bok-fel bok- som läraren läst. Så är det ju inte men så känns det. Väntar bara på studentskrivningarna, utanför ämnets gränsers topp.

Som att läsa en hel bok men bara utnyttja typ tre kapitel är ju som att existera ett helt liv, men leva bara tre år. Jag tänker minsann leva istället.
Varför anordnas inga partyn mitt i veckan? Speciellt provveckan!

Ps. För en gångs skull kännee jag också för sånhänt.

Allmänt taget går det väldigt bra

Ser snart kors, men tycker det är väldigt roligt. Är helt upprymd utav nya och innovativa utvecklingssätt i mitt provläsande.

Har läst 7 timmar i rad, och förstår inte varför jag började tidigare. Jo, för att jag gav mig rätten till två timmar fritid på en vecka. Haha, okej kanske den rätten var tillräckligt bra för att hålla fast vid resten av veckan också. 

Varierar musiken från klassiskt, jazz och akustiskt till häftigaste och poppigaste popen. Vädrar hjärnan och de överaktiverade hjärncellerna ganska effektivt. Också rummet bör vädras nu och då, och under tiden tar jag mig en drick- mat eller toalettpaus på högst 5 minuter. För att vädra hela hjärnan går jag ut med hunden en gång på 4 timmar, men efteråt har hjärnan kylts ner till underförståelig grad och har svårt att återhämta sin arbetskapacitet.

Allmänt taget har det gått väldigt bra, omedräknat en halft uppäten kladdkaka och en försenad dusch. Kanske lite, men bara lite färre timmar sömn också. Men hallå, dethär är väl liv i högsta grad? Hur överleva när situationen kräver? Det är inte riktigt som på stenåldern mera. Vi lever tyvärr inte mera i skogar, men jag kan säga att jag vågar och ids dra all nytta loss av anpassningen till den nu rådande samtiden ändå. (Hänvisar starkt till logisk och genialisk datoranvändning, mys.)

Slöa Söndagar

Äntligen har jag tid för mig själv. Först går det fem år innan man överhuvudtaget förstår det. Sedan går det ännu några veckor innan man får prioriserat ens en enda egen dag i veckan för sig själv.
Och dessutom räknar jag mig inte till den högre klassen "tidsbristsartade människor", dom som man möjligtvis får se glimten av ibland pch för det hamnar man enligt alla oskrivna regler redan vara oerhörd tacksam. Det är inte sådan jag är. (Iallafall ännu, jag gillar ju att ändra mina värderingar i livet nu och då.)

Jag fick min nya dator igår. Jag blev förtjust! Inga föga poäng i förhör pga dålig dator mera.
Provläsning, snart ska jag  börja. Gymmet. Ute i friska luften. Datorn. Vilken passar inte in? Datorn, visst. Men det handlar om att anpassa sig, för att överleva. Biologi kurs 1.

Jag kom överfund om att man känner sig ensam när man inte är bland folk. Det tog sin lilla stund. Men den världen jag förr gömde mig för folk i är den jag befarar allra mest just nu. Nu när det blir kallt och mörkt. Det gäller att njuta av varje stund. Acceptera och komma över de värsta.

Det är alldeles sant. Höstmörkret. Hatar. Men nu är löven i träden ännu åtminstone, vilket förbättrar den svaga synen lite. Jag väntar så på att få åka in till stan med mamma och köpa en varm vinterrock till mig. Hösten blir otrevligare med en dålig ytterrock. Dessutom är det skönt att komma över en förhoppningsvis månadlång köprannsakan (angående kläder, kafeteriebesök och dylika "onödigheter").

Nu ska jag gå och läsa, verkligen. Och så vill jag städa, absolut! Jag vill få kål på denhär förjävliga lägenheten, för en gångs skull. Och mitt rum. Jag som brukar vara städig av mig. Måste ta och satsa på dendär lilla lyxen (som en elegant matta i vardagsrummet, eller en mönstrad och oäcklig disktrasa) och sedan minska på den allmänna skiten. Lycka till!

Ha det bra. 

Hetsig vardag

För första gången har jag hamnat anstränga mig. Både i skolan, med fysisk träning, musiken, klädseln, livsmottot och allmäna tillvaron.

Man sover bättre då.

För första gången är skolan påriktigt jobbig, men påriktigt givande. För första gången sjunger jag ut med all min kraft. Jag möter all den oro, ängslan och osäkerhet som finns inom mig. Jag medger osäkerheten, accepterar den, bemästrar den. Jag anstränger mig till detta, för att kunna bjuda på mera. För att kunna komma vidare.

I nedförsbackar rullar hjulen av sig självt, men i uppförsbackar får man jobba. Sen är det upp till en själv vilken dera man definierar lättast, nedför- eller uppförsbacken.
Jag för min del kör gärna med uppförsbacken, vare sig det kostade mig mera bränsle eller ej.

Hrrrr

Försöker värma mina iskalla lår i skolbygggnadens värme. Hösten är här, om morgnarna.

Igår greps jag igen en gång av känslan av att inte hinna. Allting blir så krångligt när en dator inte funkar, och nya först kommer i mitt förfogande på torsdag. Eller när mopeden måste föras på service, och ingen vet hur man ska få den därifrån.

Skolprojekt och videor. Spelningar och sång. Mycket kyrka, gillar.

Att vilja läsa, vilja blogga, hamna äta-minns nu att äta! Och framförallt vilja hinna andas.

Nåjjo

Varför är det redan nu svårt att vakna? Ögonen känns tunga att öppna, och filtarna och täckena är för bekväma. Och det är inte ens vinter eller kallt ännu!

Åbo var nog ganska super. Såsom jag vackert och ivrigt hade tänkt. Vi fick till och med två guidningsturer i sevärdheter och en på akademin. Träffade inte många bekanta, men såg många lyckliga människor. Jag tror jag också fick reda på vilken som var den bättre sidan av Aura å. Det var ganska förutsägbart.

Jag kommer aldrig hinna ha tråkigt mer

Är ett uttryck man ofta hör sig säga mitt i all stress. Jag befinner mig i ett efter-, mitt- och förstadie till stress, och jag tänker så. Mitt i allt är jag på väg åt helt fel håll. Fel väg, fel riktning fel håll.

Jag sitter med hela min årskurs i bussen, på väg till Åbo. Jag ska ta reda på vilken som är den rätta och vilken som är fel sida av ån. Jag vill se kompisar som studerar på akademin och jag vill vara fri. Tyvärr är man bunden i en främmande stad. Man lägger band på sig för att inte gå vilse, man vill inte vara ensam.

Jag läser och har fruktansvärt tråkigt. Jag räknar vissa bilmärken, för att hålla upp ivern i väntan på Åbo. Var är du? För tillfället har jag mött 141 Audin eller BMW:n. Värsta drömbilarna, trots att man vore ekohörhö. Vet inte riktigt...

Nåväl tycker jag att vi minsann kunnat söka oss till Ekenästrakterna istället.

Inte alltid så hiskeligt ensam

Jag vet att jag borde läsa inför hälsoläraprov, men det är svårt. Det handlar om motion, det handlar om ätstörningar; jag har inte råd.. att få mera problem än vad jag redan har. Men att möta dom modigt ger upphov till svar.

Jag har börjat skriva igen. Jag har börjat må dåligt med andra ord. Jag har börjat gräva i mig själv, och orsaka vålla. Jag vill inte hamna där jag var för längesen-det har jag inte krafter för att tåla.

Många komponenter och trygga personer finns i ens liv. I mitt liv handlar det mest om vuxna. Numera i endast deras händer vågar jag kasta min skörhet. Och för hela världen förstås. Internet är ju så.

Komponenterna har då ett rikligt ansvar. Men jag orkar inte lita på det ansvaret mera. Jag bär det hellre själv. Men det fungerar ju inte i längden!

Jag vill tänka igenom allting, få svar på problem. Men tänkare är ensamma, och det vill jag inte mer. Jag vill se världen glad och jag vill se den hel. Såsom många andra... vill jag inte min resa ensam vandra.

Ibland är mitt liv sådanthär

Förbikörande bilister tittar skumt på mig. Jag sitter och lutar mot ett hus vid en busshållplats, får man inte vara trött? Vissa gånger lekte vi roliga och satte oss på tågperrongen också.

Nu är jag här, ensam. Efter en vigsel och funderar över mitt liv.
Jag borde ta igen med musiken, och är på god väg. Men musiken ska inte få begränsa mängden jag lever. Med musiken kvävs jag, men utan är jag vilse.

Ibland funderar jag över sådanhänt.

Lycka är

Lycka är att ha tak på huvud för det första, och ha god mat att äta.
Men lycka är också så mycket mera.

Pengar kan leda till lycka, för pengen hjälper till med de grundläggande behoven. Pengar ger också en högre visuell levnadsstandard, då det som är fint inger en känsla av lycka.

Men pengar köper inga äkta vänner.
Efter mina små experiment och undersökningar, med mig själv som offer, har jag kommit fram till att de kapitalstarkaste och populäraste är väldigtväldigt trevliga, men räcker inte i längden. Lika som jag inte alltid räcker till för dem. Vilket inte hindrar någon på något sätt ifrån att vara trevlig.

Men dedär äkta vännerna, de som verkar betyda någonting i ur och skur. De som helgör ens familj. Det är dem man ska ta vara på.
Jag har knappast kommit med något såhär välkänt eller tidigare bevisat förut, i en form av nyhet... Men ibland kan den allra självklaraste grunden vara det svåraste i det hela.

I gång

Jag försöker hinna med allt. Jag är flitig, tar igen i skolarbeten, frågar kompisar, dedär ytliga kontakterna som för mig kallas kompisar, om saker och ting. Jag hjälper en ett år yngre skolkamrat med modersmålsessän, vilket gör mig stolt över slutresultatet. Jag öppnar min mun, jag befriar mina sinnen, jag slår armarna i en ståtlig och öppen gest. För jag lever och jag är här igen.

Igentligen tycker jag själv att jag hängt med i skolans chargång också under mina lediga dagar, men skolan tycks ha saknat mig. Jag funderar efter; varför?, konstaterar något trevligt som svar och fortsätter vidare i livet med ett generöst leende på läpparna. Jag är ju här igen, och jag är i full gång.

Det är precis som det är nu vad jag saknar mest. Att få vila fullständigt först och sedan bara vara fullständigt i gång. Inte bara lunka på i jämntjock takt, som i skolan normalt.

Mamma föreslog att jag skulle skaffa mig en pojkvän, bara för att jag talar så mycket. Bara för att jag skulle ha någon att lätta hjärtat för.  Men jag är ju i full fart, motorn är i gång och inte tänker jag stanna för att lätta hjärtat för någon. Enligt mina planer iallafall. Jag får sannerligen glättigt bara babbla på, även om ingen lyssnar. För tillfället passar allt detta bra för mig, precis som det är.

Sommar i mitt hjärta

Vet inte riktigt vad jag ska komma med för nyheter. Dom är knappa.

Lisa Nilsson är bra.

Jag har gått ner i vikt lite.

Kriminalserien Varg Veum är fantastisk.

Läxor är lätta att glömma bort.

Och det eviga: saknar sommaren!
Borde inte tänka på det, men nu mindes jag igen hur skönt det var på stugan. Gråtreflex.
Stugan är nu redan mitt i hösten, sommaren är redan förbi.

Men i mitt hjärta är det alltid sommar.

Oj. Så fyndigt, haha!