Tiden går fort.
Just nu sitter jag på årets sista seminarium, bara 6 timmar kvar till jullov! Eller "lov". Två tentor att läsa till, men det tar sig! Läget verkar ändå vara rätt så långt under kontroll, vilket är skönt.
Om någon vecka är det 2018. Vart tog 2017 vägen? Eller 2016 för den delen...
Det har hänt så mycket.
Höstens senaste höjdpunkt var Bryssel-resan, ett studiebesök med ett antal andra juriststudenter. Så kul. Både intressant och lärorikt men även renodlat kul.
Jag blev förstås förkyld redan första dagen, så fick ta det hela i min egen takt - vilket passade mig, tycker ju om att röra mig själv då och så jag vill.
Det resulterade i att jag fick lära känna staden mera på ett personligt plan - inte som ett turistmål. Vilket även var lite syftet med själva resan, att utröna framtida karriärmöjligheter, och då vill man ju gärna vara bekant med staden i sig också.
Annars har det ju varit många höjdpunkter under hösten, Juristdagarna - weekendresan till Strömsholm (hästflicka som man är) och nu resan till Bryssel.
...
Ett dygn senare skriver jag fortfarande på detta inlägg, men befinner mig i ett annat land. Äter en svingod croissant, dricker varmt kaffe och vänder en 1,5 h:s väntan (för att ta mig hem sista 3 km - med buss, hemskt väder och tung resväska...) till något bra = en ordentlig frukost och en stund för mig själv.
Skulle egentligen flyga hem (till Finland) först på julaftonsmorgonen, i och med att alla andra flyg redan var bokade. Skulle ha vaknat klockan 4 för att hinna till flygfältet! Inte kul... Speciellt när man ska sitta vaken bakom bilratten en rätt så lång resa efter det.
Men spontant nog råkade vi snacka i förbigående med en kompis som också skulle hem till Finland över julen, och båten gick redan samma kväll! Det var bara för mig att skynda hem och packa ihop allt några dagar tidigare än förväntat!
Väldigt kul, med fine dining och att lära känna varandra bättre! Båda var vi på Bryssel resan, så att resa tillsammans var inget nytt.
Nu är jag snart hemma (eller ja, drygt en timme kvar av väntan) och försöker landa lite! (påminn mig att jag ska avboka mitt flyg! Hur gör man egentligen klokast, ringer säkert... känner inte helt för att börja prata rikssvenska bland alla urfinländare runtomkring mig, känner mig utanför och längtar redan till Stockholm!)
Jag har redan glömt vad som var mitt ursprungliga syfte med detta inlägg, antagligen något väldigt klokt om hur man ska vila och komma ihåg att sova tillräckligt!
Min dygnsrytm har varit uppochnervänd på grund av allt resande, tidiga avfärder och sena hemkomster - men nu börjar det ta sig!
Ska också försöka vila lite under julen - enda tiden eller dagen på året man med gott samvete kan slappna av!
Vi ska fira julen hos min morbror igen, vilket innebär att köra till en annan ort lite närmare mellersta Finland. Helt skönt i och för sig att komma bort från all stress och alla förväntningar!
Det som blir speciellt detta år är att min riktiga mormor också kommer vara på plats! Hon bor långt nere i södra Sverige, och det är svårt att hålla kontakten. Har sett henne för kanske 10 år sen senast, så kommer bli jätte kul att ses igen! Samtidigt lite spännande, man får nästan lära känna varandra på nytt efter så lång tid!
För övrigt kommer det bli mycket att göra under jullovet. Två tentor att läsa till som sagt.
Men nu känns det som att jag har prioriterat skolan högre än på plats 1 i så lång tid, att jag verkligen vill ta och träffa alla vänner och bekanta man inte hunnit se på så länge. Ska försöka hitta mitt inre lugn, för att kunna vara 100% närvarande i stunden, och verkligen vara "all yours" för den jag träffar just då. Utan att tänka på skolarbete eller andra "måsten".
Tentaplugget känns också som sagt ganska under kontroll, så tror det är viktigare att försöka samla krafter inför en rejäl rivstart igen i januari.
Vi får se hur jag lyckas!
Tänk att avslappning också kan kännas som en prestation, ett måste. Och det ska inte vara så. Innerst inne känner jag mig ganska lugn faktiskt, eller lugnare än innan. Jag gör det jag måste, men har släppt de flesta onödiga krav, vilket jag är stolt över!
Oavsett, så hoppas jag att alla får en alldeles fantastisk jul!
Utan gräl, utan ensamhet, utan sorg. Snarare fylld av glädje och gemenskap.
Om det bara så vore möjligt för alla. <3
Vi får göra det bästa utav situationen, tillsammans!
Kram, T
12/23/2017
11/24/2017
Insikter på flygfält
Egentligen borde man kanske alltid sitta 5 timmar på flygfältet innan start.
Det är inte alls så illa.
Förutom när man skippat lunchen och vaknat halv 6 samma morgon.
Och eftermiddagen som ännu var fri för storsinta planer går över mot kväll,
och så var det med den dagens föresatser.
Låter kanske klyschigt, men det kan vara bra att stanna upp ibland.
Och lära sig att hantera maktlösheten.
Bara sätta sig ner i en bekväm ställning och läsa en bra bok.
Och acceptera att man intet kan göra.
Kontrollfreak som jag är, var det en bra lärdom.
Trots att jag bara var påväg hem, till det andra hemmet. En flygresa bort.
(Tänk att en flygresa på 40 min kan ta flera timmar ibland)
Men så är livet, speciellt när naturmakterna träder in.
Icke att förglömmas eller tas för givet, att vi ändå lever här på jorden med naturens villkor.
Känns hemskt att flyga, med tanke på det.
Samtidigt som resande, helt tydligt, är av det goda slaget.
Redan en helg borta kan göra under.
Speciellt när det enda man gör hemma är att sitta fastklistrad med en lärobok framför näsan, och hundratals lagparagrafer som ska paras ihop för att uppnå något vettigt övergripande system.
Under 5 timmars väntan på ett flygfält (3 timmar försenat plan, och resterande 2 h disponerat för plugg) hinner man ifrågasätta VAD man ens gör där överhuvudtaget, en och annan gång.
Det är bra.
Man hinner förbereda sig mentalt på en resa som kan vara den sista. Så kan det iallafall kännas när hela planet vinglar från sida till sida innan det ens hunnit lyfta. Halka, vind och dimma.
Men här sitter jag och skriver detta inlägg och undrar med munnen på glapp vad man överhuvudtaget gör i denna tillvaro. Vad har jag gjort för att förtjäna ett så fint liv som detta?
Kan bli lite sentimental över sånhänt. Livets mening osv...
Men det bästa och mest lärorika är ju nog just att komma tillbaka.
Någonstans man tillbringat så många år. Av fruktan och av glädje.
Någonstans varifrån man blivit fri, och kan välja att återvända eller åka iväg när som helst.
Någonstans där historia blivit skriven. Om inte världshistoria, så livshistoria.
Känner lite konstigt över det hela.
Det är som att vara en gäst istället för boende.
I sitt före detta hem, flickrum, men inte det man kallar för barndomshem.
Jävligt konstig livshistoria jag har,
lite svårt att förstå den själv också.
Men här står jag nu.
Vem vete var jag står tillnäst.
Tankar om sentimentalitet, och insikter på flygfält.
Over and out.
11/20/2017
Livet handlar om så mycket mer.
Hej igen,
Det har hänt mycket och senaste helgen har varit fenomenal!
Det är främst om det händer någonting då jag vill skriva något här, kartlägga utveckligen.
Jag har tagit det lugnt senaste veckorna, eller snarare släppt ut mitt sanna jag och varit väldigt spontan. När skolan tynger på och man plötsligt får lite andrum mellan varven brukar iallafall jag gå lös.
Har börjat tänka att det väl inte kan vara så jävla allvarligt heller. Det här med skolgången. Så många som hetsar upp det hela och gör det till livets största grej. MEN. Livet handlar om så mycket mer än så!
Har verkligen försökt hitta en lämplig balans. Gillar ju att plugga. Och det är fortfarande (på andra året av juristprogrammet!) svårt att veta när man räcker till. Hur mycket plugg som krävs för att man ska klara sig, om inte med bästa betyg så iallafall just klara sig.
Men så fort jag släppt in lite sociala kontakter i mitt liv och gjort saker har jag märkt en förändring. Kanske inte någon annan förändring än den, att livet inte längre känns meningslöst. Livet handlar fortfarande om så mycket mer än så. Och så är livet också alldeles för kort för att få kännas meningslöst!
Jag har nog fått kämpa lite på sistone, och vill tacka och säga förlåt till alla som hjälpt till och eller på något sätt drabbats av hur jag försöker hitta balansen, och lär mig gå på den tunna linan som skiljer åt skolgången från resten av livet. Det är verkligen en hårfin gräns.
Förra helgen hängde jag med kompisar och nya bekanta, och i helg gjorde jag ännu mer av det! Känns fantastiskt.
Och så har jag en massa kul program på kommande också, bland annat en veckas tentapluggande i Finland och en studieresa (igen) till Bryssel! Är dessutom lite taggad för julen, i smyg! För första gången någonsin, jag som brukar hata det mesta som har med jul att göra, framförallt julsånger.
Denna helg har jag tillbringat i Uppsala.
Eller fredagen var en hyllning till Stockholms nattliv. Tack till alla! Värdesätter verkligen när folk vågar visa att de bryr sig, utan sociala normer! Fast man inte tillhör samma "klick" kan man visst umgås! :)
Så till Uppsala.
Det skulle bara bli en 70-års tillställning hos familjevänner en lördagkväll, men det slutade med pendeln ner till Stockholm tidigt en måndag morgon haha!
Så många nya och redan bekanta men allt närmare människomöten.
Även så många minnen! Med tanke på att jag varit ifrån större delen av ifrågavarande människor (med väldigt stark koppling till både musik och min familj) i 10 år, trott att vi typ aldrig ses igen, men nu har hittat tillbaka! <3
Älskar att kunna åka till en i princip "främmande" stad och bara hänga där hur länge som helst i princip bara för att man har så jävla bra typer omkring sig!
Himla spontant också.
Inga detaljer här dock haha!
Men vill bara tacka och även tacka de som hjälp till under denna tuffa tid av allt för mycket plugg, och som tryckt på hur viktigt det är med sociala evenemang och människomöten.
Flera människomöten nästa helg i Finland!
och sen nästa i Bryssel!!
Livet handlar om så mycket mer än bara plugg och en evig känsla av meningslöshet!
Puss och kram, T
Det har hänt mycket och senaste helgen har varit fenomenal!
Det är främst om det händer någonting då jag vill skriva något här, kartlägga utveckligen.
Jag har tagit det lugnt senaste veckorna, eller snarare släppt ut mitt sanna jag och varit väldigt spontan. När skolan tynger på och man plötsligt får lite andrum mellan varven brukar iallafall jag gå lös.
Har börjat tänka att det väl inte kan vara så jävla allvarligt heller. Det här med skolgången. Så många som hetsar upp det hela och gör det till livets största grej. MEN. Livet handlar om så mycket mer än så!
Har verkligen försökt hitta en lämplig balans. Gillar ju att plugga. Och det är fortfarande (på andra året av juristprogrammet!) svårt att veta när man räcker till. Hur mycket plugg som krävs för att man ska klara sig, om inte med bästa betyg så iallafall just klara sig.
Men så fort jag släppt in lite sociala kontakter i mitt liv och gjort saker har jag märkt en förändring. Kanske inte någon annan förändring än den, att livet inte längre känns meningslöst. Livet handlar fortfarande om så mycket mer än så. Och så är livet också alldeles för kort för att få kännas meningslöst!
Jag har nog fått kämpa lite på sistone, och vill tacka och säga förlåt till alla som hjälpt till och eller på något sätt drabbats av hur jag försöker hitta balansen, och lär mig gå på den tunna linan som skiljer åt skolgången från resten av livet. Det är verkligen en hårfin gräns.
Förra helgen hängde jag med kompisar och nya bekanta, och i helg gjorde jag ännu mer av det! Känns fantastiskt.
Och så har jag en massa kul program på kommande också, bland annat en veckas tentapluggande i Finland och en studieresa (igen) till Bryssel! Är dessutom lite taggad för julen, i smyg! För första gången någonsin, jag som brukar hata det mesta som har med jul att göra, framförallt julsånger.
Denna helg har jag tillbringat i Uppsala.
Eller fredagen var en hyllning till Stockholms nattliv. Tack till alla! Värdesätter verkligen när folk vågar visa att de bryr sig, utan sociala normer! Fast man inte tillhör samma "klick" kan man visst umgås! :)
Så till Uppsala.
Det skulle bara bli en 70-års tillställning hos familjevänner en lördagkväll, men det slutade med pendeln ner till Stockholm tidigt en måndag morgon haha!
Så många nya och redan bekanta men allt närmare människomöten.
Även så många minnen! Med tanke på att jag varit ifrån större delen av ifrågavarande människor (med väldigt stark koppling till både musik och min familj) i 10 år, trott att vi typ aldrig ses igen, men nu har hittat tillbaka! <3
Älskar att kunna åka till en i princip "främmande" stad och bara hänga där hur länge som helst i princip bara för att man har så jävla bra typer omkring sig!
Himla spontant också.
Inga detaljer här dock haha!
Men vill bara tacka och även tacka de som hjälp till under denna tuffa tid av allt för mycket plugg, och som tryckt på hur viktigt det är med sociala evenemang och människomöten.
Flera människomöten nästa helg i Finland!
och sen nästa i Bryssel!!
Livet handlar om så mycket mer än bara plugg och en evig känsla av meningslöshet!
Puss och kram, T
10/30/2017
Varje dag som går
Vardagen har börjat rulla på igen.
Det var alldeles härligt att få några dagars "semester" annanstans. Strömsholm levererade!
Först blev det taco-kväll på en pub i närheten, öl och bra sällskap, mycket skratt och bra musik!
På lördagen var det dags att åka till stallet efter en fantastisk och spontan brunch.
Vi mockade hela stallet, matade hästarna och tog en fika vi också. Jag fick rida både Affu (Annas egen häst, som jag ridit förut för många år sedan) och en av stallets små ponnyer.
Inte så lite storleksskillnad på dessa två, så tog ett tag att anpassa sig. Speciellt då man inte ridit ordentligt på 5 år och senast var uppe på hästryggen för snart ett år sedan.
Det var segt att lämna landet en solig och krispig höstmorgon på söndagen, men här hemma väntade ett stort gäng med familjens släktingar så det var ju kul med lite kalas.
I varje fall har vardagen rullat igång igen som sagt. Lite trögt, med en ledig dag vilket var skönt. Nu gäller det att skriva inte uppsats somtur men en kortare promemoria under denna vecka. Inget lugn alltså.
Fick däremot veta att det verkar som att jag klarade förra kursen, vilket är juristprogrammets typ svåraste! Så det är jätteskönt. Dock börjar det vara allt för påtagligt hur jobbig utbildningen är. Många som vill byta linje helt och hållet... :/
Jag kan undra var alla dagar tar vägen egentligen? Vardagen lunkar på som den gör, och man har aldrig tillräckligt med tid för någonting egentligen. Så blir det höst, vinter, vår och så gick sommaren också förbi!?
Jag har sagt till mig själv att det enda jag förväntar mig av dessa dagar som bara flyger förbi är att jag ska lära mig någonting. Någonting om livet, om mig själv, om mina sociala relationer och om samhället och världen överlag.
Lärdomarna får mogna under dessa dagar som bara skenar förbi. Antingen går tiden fort när man gör mycket, eller så står tiden alldeles still och ungefär allt känns meningslöst.
Det finns bättre och sämre dagar, men tillsammans kanske man kan åstadkomma något större.
Så länge man har kvar viljan att utvecklas, till en bättre människa.
Med dessa tankar vill jag önska er en härlig börjande vecka!
Vad vill du få ut av dessa sju dagar som går?
Kram, T
Det var alldeles härligt att få några dagars "semester" annanstans. Strömsholm levererade!
Först blev det taco-kväll på en pub i närheten, öl och bra sällskap, mycket skratt och bra musik!
På lördagen var det dags att åka till stallet efter en fantastisk och spontan brunch.
Vi mockade hela stallet, matade hästarna och tog en fika vi också. Jag fick rida både Affu (Annas egen häst, som jag ridit förut för många år sedan) och en av stallets små ponnyer.
Inte så lite storleksskillnad på dessa två, så tog ett tag att anpassa sig. Speciellt då man inte ridit ordentligt på 5 år och senast var uppe på hästryggen för snart ett år sedan.
Det var segt att lämna landet en solig och krispig höstmorgon på söndagen, men här hemma väntade ett stort gäng med familjens släktingar så det var ju kul med lite kalas.
I varje fall har vardagen rullat igång igen som sagt. Lite trögt, med en ledig dag vilket var skönt. Nu gäller det att skriva inte uppsats somtur men en kortare promemoria under denna vecka. Inget lugn alltså.
Fick däremot veta att det verkar som att jag klarade förra kursen, vilket är juristprogrammets typ svåraste! Så det är jätteskönt. Dock börjar det vara allt för påtagligt hur jobbig utbildningen är. Många som vill byta linje helt och hållet... :/
Jag kan undra var alla dagar tar vägen egentligen? Vardagen lunkar på som den gör, och man har aldrig tillräckligt med tid för någonting egentligen. Så blir det höst, vinter, vår och så gick sommaren också förbi!?
Jag har sagt till mig själv att det enda jag förväntar mig av dessa dagar som bara flyger förbi är att jag ska lära mig någonting. Någonting om livet, om mig själv, om mina sociala relationer och om samhället och världen överlag.
Lärdomarna får mogna under dessa dagar som bara skenar förbi. Antingen går tiden fort när man gör mycket, eller så står tiden alldeles still och ungefär allt känns meningslöst.
Det finns bättre och sämre dagar, men tillsammans kanske man kan åstadkomma något större.
Så länge man har kvar viljan att utvecklas, till en bättre människa.
Med dessa tankar vill jag önska er en härlig börjande vecka!
Vad vill du få ut av dessa sju dagar som går?
Kram, T
10/27/2017
På (SJ) tåget
En undanflykt, en väg ut var precis vad jag behövde just nu.
Rakaste vägen ut på landet, bort från stan!
Redan en helg annanstans än där man brukar kommer göra en väl, speciellt i höstens sista färgskimmer.
Jag känner att jag (och jättemånga andra) har en del att tänka på just nu. En del att bearbeta, och att det kan va bra med lite ny luft i lungorna.
Framförallt behöver jag en paus från skolan och allt plugg, som har varit i stort sett det enda jag tänkt på i flera månader.
Att se höstens färger vimla förbi när tåget susar fram har redan fått mig mer avslappnad än på veckor, och jag har först kommit upp till Bålsta, med SJ tåget. Förhoppningsvis ska jag hitta ända fram till Strömsholm, där jag ska tillbringa helgen hos en god vän jag inte sett på måååånga år. Det ska bli mys och så en hel dag i häststallet imorgon! Kul att komma upp på hästryggen, det var också ett tag sen.
Det som trots allt har upptagit våra tankar det senaste dygnet är en olycka. En riktigt tragisk en, och jag tänker inte skriva mera om den här, utan dom som vet vet.
Men jag kan säga att trots att jag endast kände en av de omkomna ganska flyktigt och bara under en kort tid, så känns det ändå helt hemskt. Speciellt när det är fråga om någon man minns i väldigt positiva tecken. En som var så snäll och hade så mycket av livet framför sig...
Jag kan bara försöka tänka mig hur de riktigt nära anhöriga känner, och på det sättet delta i sorgen.
Oavsett så hände olyckan väldigt nära vårt sommarställe, så det känns väldigt nära fast det är långt borta (till och med i ett annat land). Det är så många bekanta som berörts och skärrats av olyckan att inte ens alla mina fingrar räcker till att räkna dem. Överlag var det en olycka som blev landsomfattande på nationell nivå, och jag vill än en gång beklaga, och delta i, den djupa sorgen.
De fina svenska slätterna och vyerna fortsätter överraska med sitt häpnadsväckande lugn.
Nu ska jag försöka ta lite helg (för en gångs skull) och samtidigt bearbeta alla tankar och känslor. Jag hoppas alla som berörts också får den tiden och möjligheten till bearbetning av sina känslor.
Jag finns här om det behövs!
Kram på er <3
Rakaste vägen ut på landet, bort från stan!
Redan en helg annanstans än där man brukar kommer göra en väl, speciellt i höstens sista färgskimmer.
Jag känner att jag (och jättemånga andra) har en del att tänka på just nu. En del att bearbeta, och att det kan va bra med lite ny luft i lungorna.
Framförallt behöver jag en paus från skolan och allt plugg, som har varit i stort sett det enda jag tänkt på i flera månader.
Att se höstens färger vimla förbi när tåget susar fram har redan fått mig mer avslappnad än på veckor, och jag har först kommit upp till Bålsta, med SJ tåget. Förhoppningsvis ska jag hitta ända fram till Strömsholm, där jag ska tillbringa helgen hos en god vän jag inte sett på måååånga år. Det ska bli mys och så en hel dag i häststallet imorgon! Kul att komma upp på hästryggen, det var också ett tag sen.
Det som trots allt har upptagit våra tankar det senaste dygnet är en olycka. En riktigt tragisk en, och jag tänker inte skriva mera om den här, utan dom som vet vet.
Men jag kan säga att trots att jag endast kände en av de omkomna ganska flyktigt och bara under en kort tid, så känns det ändå helt hemskt. Speciellt när det är fråga om någon man minns i väldigt positiva tecken. En som var så snäll och hade så mycket av livet framför sig...
Jag kan bara försöka tänka mig hur de riktigt nära anhöriga känner, och på det sättet delta i sorgen.
Oavsett så hände olyckan väldigt nära vårt sommarställe, så det känns väldigt nära fast det är långt borta (till och med i ett annat land). Det är så många bekanta som berörts och skärrats av olyckan att inte ens alla mina fingrar räcker till att räkna dem. Överlag var det en olycka som blev landsomfattande på nationell nivå, och jag vill än en gång beklaga, och delta i, den djupa sorgen.
De fina svenska slätterna och vyerna fortsätter överraska med sitt häpnadsväckande lugn.
Nu ska jag försöka ta lite helg (för en gångs skull) och samtidigt bearbeta alla tankar och känslor. Jag hoppas alla som berörts också får den tiden och möjligheten till bearbetning av sina känslor.
Jag finns här om det behövs!
Kram på er <3
10/20/2017
Allt jag behöver nu (& Juristdagarna)
är tid.
Inte tid att komma över någon (så som Lisa Nilsson), men tid att vara med och hos mig själv.
Tid att återhämta mig, tid att vila, sova, ta det lugnt. Hitta gnistan igen.
Gnistan finns, men den är helt enkelt en engångsgnista.
När man använt all sin energi och glädjen i ögonen börjar slockna, då dååå.
Alltså. Jag vill fortfarande påpeka att gnistan finns där, inget deppande här inte.
men tröttheten tar så lätt över när man är slutkörd!
En helt fantastisk dag igår!
Juristdagarna, och mitt första år som personal på juristdagarna.
Det innebar utöver en del förberedelser främst att agera som mässvärd under mässdagen, där flera hundra utställare från olika juridiska byråer och myndigheter samlats för att connecta och mingla med juriststudenter och varandra.
Allt gick ganska fredligt till så det mesta jag gjorde var att njuta av den allmänna glada yrseln, och att mingla med jättemånga byrårepresentanter. Så himla kul. Jag blev värsta mingelmeister, fast jag var lite nervös för hur stelt det skulle bli. När man väl kom in i sitt element var det inte stelt alls, tvärtom!
Bandade med allt från fastighetsjurister på "torra" myndigheter till unga biträdande jurister.
Och det som jag trodde var just torrt och stelt visade sig vara helt tvärtom!
Både vad kommer till olika ämnen vi läser i skolan såsom just fastighetsrätten som vi läser nu, och skatterätt t.ex. och så just till olika myndigheters sätt att arbeta. Helt osannolika vändningar!
Dagens kontenta blev ungefär: en potentiellt väldigt intressant arbetsplats (dock inte säker om jag ens ska skicka in någon ansökan, osäker om jag vill jobba ännu), en lunch inbjudan och så får jag agera mellanhand och hoppas på att ett samarbete blir av!
Efter det var det bankett, eller banquette, med sittning (trerättersmiddag) och fest. På sittningen satt vi också varannan student och varannan verksam jurist, och jag råkade sitta med jurister jag redan hade pratat en del med under mässan!
Men NU. Nu behöver jag tid, lugn och ro och sömn.
Blir så himla stressad över och irriterad på folk som försöker kräva saker av mig. Så som ett svar på en social medie eller att jag ska va med på nåt t.ex. nu i helgen. Det är förstås med inget illa menat, bara det att jag är så hiiiiiimla trött.
Sen när man tänker sova och ta det lugnt så ska hyresfamiljen kalla till stormiddag så ska man va social och trevlig igen liksom... GUD va jobbigt livet är just nu hahah. Gratis middag och gratis karriärmöjligheter och ja ba usch :D
Nejnej, men måtta på allt och balans i livet är vad jag eftersträvar! Och det går inte så bra just nu. Hoppas alla fattar att jag behöver prioritera mig själv allra först. Hoppas verkligen att andra gör det också! Så har vi mera energi att pigga upp varandra sen. Men ingen kan bära hela ansvaret över en annan vuxen människa!
Kram och trevlig helg!
Nu ska jag försöka få fram mitt allra bästa mingelhumör igen och kila ner till nedre våningen och laga samt avnjuta den där jävla middagen haha :D
Inte tid att komma över någon (så som Lisa Nilsson), men tid att vara med och hos mig själv.
Tid att återhämta mig, tid att vila, sova, ta det lugnt. Hitta gnistan igen.
Gnistan finns, men den är helt enkelt en engångsgnista.
När man använt all sin energi och glädjen i ögonen börjar slockna, då dååå.
Alltså. Jag vill fortfarande påpeka att gnistan finns där, inget deppande här inte.
men tröttheten tar så lätt över när man är slutkörd!
En helt fantastisk dag igår!
Juristdagarna, och mitt första år som personal på juristdagarna.
Det innebar utöver en del förberedelser främst att agera som mässvärd under mässdagen, där flera hundra utställare från olika juridiska byråer och myndigheter samlats för att connecta och mingla med juriststudenter och varandra.
Allt gick ganska fredligt till så det mesta jag gjorde var att njuta av den allmänna glada yrseln, och att mingla med jättemånga byrårepresentanter. Så himla kul. Jag blev värsta mingelmeister, fast jag var lite nervös för hur stelt det skulle bli. När man väl kom in i sitt element var det inte stelt alls, tvärtom!
Bandade med allt från fastighetsjurister på "torra" myndigheter till unga biträdande jurister.
Och det som jag trodde var just torrt och stelt visade sig vara helt tvärtom!
Både vad kommer till olika ämnen vi läser i skolan såsom just fastighetsrätten som vi läser nu, och skatterätt t.ex. och så just till olika myndigheters sätt att arbeta. Helt osannolika vändningar!
Dagens kontenta blev ungefär: en potentiellt väldigt intressant arbetsplats (dock inte säker om jag ens ska skicka in någon ansökan, osäker om jag vill jobba ännu), en lunch inbjudan och så får jag agera mellanhand och hoppas på att ett samarbete blir av!
Efter det var det bankett, eller banquette, med sittning (trerättersmiddag) och fest. På sittningen satt vi också varannan student och varannan verksam jurist, och jag råkade sitta med jurister jag redan hade pratat en del med under mässan!
Men NU. Nu behöver jag tid, lugn och ro och sömn.
Blir så himla stressad över och irriterad på folk som försöker kräva saker av mig. Så som ett svar på en social medie eller att jag ska va med på nåt t.ex. nu i helgen. Det är förstås med inget illa menat, bara det att jag är så hiiiiiimla trött.
Sen när man tänker sova och ta det lugnt så ska hyresfamiljen kalla till stormiddag så ska man va social och trevlig igen liksom... GUD va jobbigt livet är just nu hahah. Gratis middag och gratis karriärmöjligheter och ja ba usch :D
Nejnej, men måtta på allt och balans i livet är vad jag eftersträvar! Och det går inte så bra just nu. Hoppas alla fattar att jag behöver prioritera mig själv allra först. Hoppas verkligen att andra gör det också! Så har vi mera energi att pigga upp varandra sen. Men ingen kan bära hela ansvaret över en annan vuxen människa!
Kram och trevlig helg!
Nu ska jag försöka få fram mitt allra bästa mingelhumör igen och kila ner till nedre våningen och laga samt avnjuta den där jävla middagen haha :D
10/14/2017
Drömmen om det forna
Det har gått några dagar sen juristprogrammets svåraste kurs tog slut, och det är som att en sten lyfts från mina (alla våras) axlar. Dock stannar oron över att behöva lyfta upp denna sten igen och göra om olika kursmoment, men tills vidare är vi lyckligt ovetande i tre veckor!
(p.s. en tenta är avklarad, så den vetskapen förgyllde verkligen min redan fina fredag den 13:e). (För övrigt köpte jag ett antal mysiga inredningsdetaljer, Gin & Tonic och bara njöt av en spa-kväll för mig själv! Idag har jag städat upp här hemma, återskapat något sorts lugn efter kaoset. Så skönt!)
Genast har jag börjat drömma. Sett på livet med skinande ögon och blivit fylld med så mycket glädje och energi! Är fortfarande snorig, febrig och trött (post-tenta förkylning), men redan insikten om att det finns så mycket annat här i livet än endast pluggande är uppmuntrande! Speciellt efter ca. 5 veckors isolering från det vanliga livet.
Jag kan tänka mig tillbaka till tiden innan allt var såhär. Vad gjorde man när man var liten? Vad hade man tid för och tänk hur tråkigt man ofta hade när man inte hela tiden hade fullt upp med något viktigt!
Jag kan tänka mig tillbaka till platser, både där jag varit och inte varit. Hur det forna Amerika såg ut, så som t.ex. Bruce Springsteen beskriver sitt hemland i sin(a) biografier. Här kan väl tilläggas att det är väldigt få som till vardags ens lyssnar på Bruce längre, sånt finns liksom knappt kvar! :// innan Trump och allt vad det heter. Hur den fria världen såg ut, när man kunde resa till andra sidan jordklotet med en tom plastpåse och en gitarr (såsom min pappa gjorde!).
Hur mina föräldrar spelade jazz på Zum Franziskaner i Gamla stan en fredag kväll, såsom vem som helst liksom.
Det fanns så många möjligheter, eller snarare så få hinder!
OBS! Allt var inte bättre förr. Och många saker har förändrats till det bättre, kanske så att säga på bekostnad av det gamla ädla lite oprecisa sätt som präglade nästintill hela världen. I brist på bättre kunskap körde man på utan att tänka sig för, på gott och ont. (Jag menar, många upptäckter och uppfinningar som exempel hade inte påfunnits om man inte hade provat. Numera är det vissa som har väldigt precis kunskap och allt fungerar på ett ganska tråkigt och förutsebart sätt. Förr kunde helt små grejer bli revolutionerande!)
Visst kan man vara spontan i dagens läge också. Jag själv är kanske ett bra exempel på det, när jag åkte till andra sidan jordklotet (Bali) i ett sällskap jag knappt kände, och med bara en timmes betänketid!
Men att jag själv helt ensam skulle göra något sånt är otänkbart, jag skulle behöva minst ett halvårs betänketid haha!
Så trots att vi är mycket mera individualiserade i dagens samhälle, behöver vi varandra allt mer för att uppfylla drömmar och komma vidare i livet.
Det är något jag försöker tänka på ifall jag är besviken på någon i min bekantskapskrets. Vi kommer antagligen behöva varandra någon gång i livet. Förstås finns det fall då detta inte stämmer helt, på gott och ont.
Jag kan drömma tillbaka till en gången sommar. Just nu och just i år kanske mer än någonsin. Det lugn och den lycka och glädje jag känt under hela min sommar i skärgården är ofattbar. Ofattbar i den stunden och ofattbar nu när det känns så långt ifrån, en alltför stor kontrast (bestående av både tid och rum) har kommit emellan.
Som tur finns det bilder! Och jag har gjort många olika bildspel på datorn, med olika konstellationer av sommarens minnen! Det är något som får mig att orka kämpa vidare. Tanken på vilket lugn jag en gång känt inom mig, och att det över huvudtaget är möjligt!
En annan faktor jag kan tänka på är de forna hem man bott i. Och allt omkring då. Tänk att jag nu kan åka förbi mitt barndomshem varje dag ifall jag vill. Men det finns inte mycket annat kvar än minnen där för mig nu. Allt omkring har försvunnit, och bara jag och huset (det forna hemmet) finns kvar. Dessutom finns knappt huset kvar, då det(p.g.a. fuktskador)typ rivits ner till marken och byggts upp igen. Det är inte längre mitt forna barndomshem, inte på samma sätt.
Vad jag vill säga med allt detta är att det inte är helt fel att tänka tillbaka ibland. Se till det som varit och hur allt det enskilda har bidragit till hur man har kommit just dit man är idag, på olika delområden i livet. Rent fysiskt, karriärs mässigt, mentalt, socialt osv. Vem umgås man med nu jämfört med tider i det forna? Finns något av det kvar?...
Man kanske inser att shit, jag har nog kommit ganska långt i livet ändå!
Och det är sådant man har svårt för att respektera om man inte hinner eller vågar se tillbaka.
Just nu (carpe fakin diem) finns inte, om det inte vore för det forna- och för alla drömmar om det framtida!
(p.s. en tenta är avklarad, så den vetskapen förgyllde verkligen min redan fina fredag den 13:e). (För övrigt köpte jag ett antal mysiga inredningsdetaljer, Gin & Tonic och bara njöt av en spa-kväll för mig själv! Idag har jag städat upp här hemma, återskapat något sorts lugn efter kaoset. Så skönt!)
Genast har jag börjat drömma. Sett på livet med skinande ögon och blivit fylld med så mycket glädje och energi! Är fortfarande snorig, febrig och trött (post-tenta förkylning), men redan insikten om att det finns så mycket annat här i livet än endast pluggande är uppmuntrande! Speciellt efter ca. 5 veckors isolering från det vanliga livet.
Jag kan tänka mig tillbaka till tiden innan allt var såhär. Vad gjorde man när man var liten? Vad hade man tid för och tänk hur tråkigt man ofta hade när man inte hela tiden hade fullt upp med något viktigt!
Jag kan tänka mig tillbaka till platser, både där jag varit och inte varit. Hur det forna Amerika såg ut, så som t.ex. Bruce Springsteen beskriver sitt hemland i sin(a) biografier. Här kan väl tilläggas att det är väldigt få som till vardags ens lyssnar på Bruce längre, sånt finns liksom knappt kvar! :// innan Trump och allt vad det heter. Hur den fria världen såg ut, när man kunde resa till andra sidan jordklotet med en tom plastpåse och en gitarr (såsom min pappa gjorde!).
Hur mina föräldrar spelade jazz på Zum Franziskaner i Gamla stan en fredag kväll, såsom vem som helst liksom.
Det fanns så många möjligheter, eller snarare så få hinder!
OBS! Allt var inte bättre förr. Och många saker har förändrats till det bättre, kanske så att säga på bekostnad av det gamla ädla lite oprecisa sätt som präglade nästintill hela världen. I brist på bättre kunskap körde man på utan att tänka sig för, på gott och ont. (Jag menar, många upptäckter och uppfinningar som exempel hade inte påfunnits om man inte hade provat. Numera är det vissa som har väldigt precis kunskap och allt fungerar på ett ganska tråkigt och förutsebart sätt. Förr kunde helt små grejer bli revolutionerande!)
Visst kan man vara spontan i dagens läge också. Jag själv är kanske ett bra exempel på det, när jag åkte till andra sidan jordklotet (Bali) i ett sällskap jag knappt kände, och med bara en timmes betänketid!
Men att jag själv helt ensam skulle göra något sånt är otänkbart, jag skulle behöva minst ett halvårs betänketid haha!
Så trots att vi är mycket mera individualiserade i dagens samhälle, behöver vi varandra allt mer för att uppfylla drömmar och komma vidare i livet.
Det är något jag försöker tänka på ifall jag är besviken på någon i min bekantskapskrets. Vi kommer antagligen behöva varandra någon gång i livet. Förstås finns det fall då detta inte stämmer helt, på gott och ont.
Jag kan drömma tillbaka till en gången sommar. Just nu och just i år kanske mer än någonsin. Det lugn och den lycka och glädje jag känt under hela min sommar i skärgården är ofattbar. Ofattbar i den stunden och ofattbar nu när det känns så långt ifrån, en alltför stor kontrast (bestående av både tid och rum) har kommit emellan.
Som tur finns det bilder! Och jag har gjort många olika bildspel på datorn, med olika konstellationer av sommarens minnen! Det är något som får mig att orka kämpa vidare. Tanken på vilket lugn jag en gång känt inom mig, och att det över huvudtaget är möjligt!
En annan faktor jag kan tänka på är de forna hem man bott i. Och allt omkring då. Tänk att jag nu kan åka förbi mitt barndomshem varje dag ifall jag vill. Men det finns inte mycket annat kvar än minnen där för mig nu. Allt omkring har försvunnit, och bara jag och huset (det forna hemmet) finns kvar. Dessutom finns knappt huset kvar, då det(p.g.a. fuktskador)typ rivits ner till marken och byggts upp igen. Det är inte längre mitt forna barndomshem, inte på samma sätt.
Vad jag vill säga med allt detta är att det inte är helt fel att tänka tillbaka ibland. Se till det som varit och hur allt det enskilda har bidragit till hur man har kommit just dit man är idag, på olika delområden i livet. Rent fysiskt, karriärs mässigt, mentalt, socialt osv. Vem umgås man med nu jämfört med tider i det forna? Finns något av det kvar?...
Man kanske inser att shit, jag har nog kommit ganska långt i livet ändå!
Och det är sådant man har svårt för att respektera om man inte hinner eller vågar se tillbaka.
Just nu (carpe fakin diem) finns inte, om det inte vore för det forna- och för alla drömmar om det framtida!
 |
| Utsikten framför mig nu. Hur har jag kommit hit egentligen? Vad gör jag här... |
9/28/2017
Vardagslugn
Som ni säkert har uppfattat både via bloggen och sociala medier är livet som juriststudent långt ifrån lugnt, snarare något av det mest hektiska man kan tänka sig i denna ålder.
Det finns aldrig en stund då man med gott samvete kan ta det lugnt, utan dom stunder man chillar gör man för att hållas vid liv!
I längden blir det dock väldigt tråkigt och enformigt att inte hinna göra i princip något på fritiden. Det kan också vara en orsak till att jag känt mig så nere, då jag vanligtvis gillar att göra tusen olika saker på en gång (minns tillbaka till våren jag tog studenten då det var både studentskrivningar till vilka jag läste om nätterna, för jag spelade musik om dagarna, släppte en radiosingel, gick på politiska möten var och varannan kväll osv osv).
Nu har man inte tid till något annat utöver, knappt ens juridikstudierna.
Jag har balanserat det hela med att försöka trivas hemma. Laga god mat, titta på Netflix alldeles i lugn och ro, kollat på bilder och försökt läsa lite skönlitteratur också utöver all denna fackliga litteratur (som många gånger dessutom är förkastlig...)
Motioneringen har blivit lite vid sidan av på sistone, då skoldagarna (om man mot förmodan utöver själva plugget går på någon kvällsaktivitet - som alltid har med skolan att göra...) sträcker sig till allt från 10 till 14 timmar, innan jag är hemma alltså.
Det känns lite segt att börja springa runt kvarteren mitt i natten då man knappt hunnit äta något på hela dagen...
Har alltså försökt ta alla stunder här hemma som bara går att ta tillgodo. Numera hänger man på stan bara om man har några måsten att uträtta. Synd, att man knappt vill ringa sina kompisar för man inte har tid.
Det jag vill säga är att man ändå alltid hittar utvägar och sätt att andas. Utbildningen ger en massa, t.ex. idag har jag lärt mig att förhandla i en arbetsrättslig tvist.
För att inte gå i väggen har jag försökt att i så tidigt skede som möjligt uppmärksamma alla indikationer på det, t.ex. genom att stanna hemma en dag istället för att vara sjuk i två veckor. Genom att handla och laga mat någon dag innan tänkt, för att inte stå där med energiunderskott och få absolut ingenting gjort.
Den viktigaste faktorn har varit sömnen. Ifall jag inte fått sova ordentligt har jag inte heller fått lika mycket gjort under dagen och plugg-tiden. Under den här kursen har man inte tid för misslyckade plugg-dagar, och jag investerar alltså hellre några timmar mera på sömn (även då jag skulle kunna plugga) för att få jobbet gjort mer effektivt.
Tänk vilken back-to-basics lektion det kan bli av att plugga juridik, alldeles sjukt! :D
Det jag återigen vill säga med detta inlägg är att jag för det första mår mycket bättre och har börjat ta mitt eget liv i mina egna händer. Jag ska inte behöva höra mig för ifall jag kan göra si och så om det handlar om alldeles vardagliga beslut som alla fattar varje dag. Ingen får dåligt samvete över att jag gör så som jag gör och valt att fatta mina egna beslut.
Och att jag har börjat äta sallad!? Äntligen har vegetarianen blivit en äkta kanin. Och fyfan vad bra jag har mått sedan dess. Hur mättande kan inte en sallad vara om man äter en lätt sådan istället för att inte äta någonting mellan huvudmåltiderna!
Hälsningar,
en nöjd och stolt medborgare.
Det finns aldrig en stund då man med gott samvete kan ta det lugnt, utan dom stunder man chillar gör man för att hållas vid liv!
I längden blir det dock väldigt tråkigt och enformigt att inte hinna göra i princip något på fritiden. Det kan också vara en orsak till att jag känt mig så nere, då jag vanligtvis gillar att göra tusen olika saker på en gång (minns tillbaka till våren jag tog studenten då det var både studentskrivningar till vilka jag läste om nätterna, för jag spelade musik om dagarna, släppte en radiosingel, gick på politiska möten var och varannan kväll osv osv).
Nu har man inte tid till något annat utöver, knappt ens juridikstudierna.
Jag har balanserat det hela med att försöka trivas hemma. Laga god mat, titta på Netflix alldeles i lugn och ro, kollat på bilder och försökt läsa lite skönlitteratur också utöver all denna fackliga litteratur (som många gånger dessutom är förkastlig...)
Motioneringen har blivit lite vid sidan av på sistone, då skoldagarna (om man mot förmodan utöver själva plugget går på någon kvällsaktivitet - som alltid har med skolan att göra...) sträcker sig till allt från 10 till 14 timmar, innan jag är hemma alltså.
Det känns lite segt att börja springa runt kvarteren mitt i natten då man knappt hunnit äta något på hela dagen...
Har alltså försökt ta alla stunder här hemma som bara går att ta tillgodo. Numera hänger man på stan bara om man har några måsten att uträtta. Synd, att man knappt vill ringa sina kompisar för man inte har tid.
Det jag vill säga är att man ändå alltid hittar utvägar och sätt att andas. Utbildningen ger en massa, t.ex. idag har jag lärt mig att förhandla i en arbetsrättslig tvist.
För att inte gå i väggen har jag försökt att i så tidigt skede som möjligt uppmärksamma alla indikationer på det, t.ex. genom att stanna hemma en dag istället för att vara sjuk i två veckor. Genom att handla och laga mat någon dag innan tänkt, för att inte stå där med energiunderskott och få absolut ingenting gjort.
Den viktigaste faktorn har varit sömnen. Ifall jag inte fått sova ordentligt har jag inte heller fått lika mycket gjort under dagen och plugg-tiden. Under den här kursen har man inte tid för misslyckade plugg-dagar, och jag investerar alltså hellre några timmar mera på sömn (även då jag skulle kunna plugga) för att få jobbet gjort mer effektivt.
Tänk vilken back-to-basics lektion det kan bli av att plugga juridik, alldeles sjukt! :D
Det jag återigen vill säga med detta inlägg är att jag för det första mår mycket bättre och har börjat ta mitt eget liv i mina egna händer. Jag ska inte behöva höra mig för ifall jag kan göra si och så om det handlar om alldeles vardagliga beslut som alla fattar varje dag. Ingen får dåligt samvete över att jag gör så som jag gör och valt att fatta mina egna beslut.
Och att jag har börjat äta sallad!? Äntligen har vegetarianen blivit en äkta kanin. Och fyfan vad bra jag har mått sedan dess. Hur mättande kan inte en sallad vara om man äter en lätt sådan istället för att inte äta någonting mellan huvudmåltiderna!
Hälsningar,
en nöjd och stolt medborgare.
9/25/2017
En helg i skärgården
För cirka en månad sen fick jag blick på en långhelg i skolschemat och bokade genast flyg till Finland. Mamma skulle ut till sommarstugan samma helg med några av hennes kompisar, så det passade ju perfekt!
Jag lovade vara kapten och chaufför, vilket resulterade i många gäspningar och hårda insatser på att försöka hållas vaken bakom ratten kring 23 tiden på kvällen, för att köra ca 100 km hem. Prick 12 timmar senare var jag ombord på ett flygplan över till ett till hem.
Fortfarande är dock det hem som är mest hemma ute i skärgården, och mitt hjärta skär sig seriöst i tusen bitar för att jag måste "åka hemifrån" för ett över ett halvårs tid. Speciellt jobbigt känns det just detta år, då man verkligen har bott där en hel sommar. Men utöver det är skärgården och sommarstället där fortfarande det enda hemmet jag haft sedan jag var 0 år gammal.
Nu gäller det att köra igång med vardagen på riktigt. Denna dag var inte en bra början, var så trött så måste bara nolla allt och fixa hemarbete såsom matlagning och tvätt. Det finns många saker här i livet just nu som jag känner att jag behöver ändra på, för att må så bra som möjligt.
Har skrivit om det tidigare, att jag har känt mig ganska deppad eller vilsen och förvirrad denna första månad i Stockholm. Att det lev jag liver kanske inte handlar till 100% om mig, utan att jag mest bara finns här och för något/n annat/n.
Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska göra. Vad jag behöver ändra och ifall det behövs några mera drastiska förändringar. Jag vet förstås vissa grejer jag inte mår så bra av, men de är delar av en större helhet som är svår att överskåda och inte går att ändra bara sådär. Jag vill fortfarande ha kvar min ekonomiska trygghet och tänker inte ändra om på livet helt och hållet bara för att jag vill.
Men skärgårdshelger som denna skapar upphov till lite tankar och funderingar kring hur man egentligen vill leva sitt liv. Allt är inte möjligt, eller kostar i så fall mycket pengar, energi, vänskapsrelationer, karriärmöjligheter eller annat. T.ex. kan det vara svårt för mig just nu att bo i skärgården året runt fast jag jättegärna skulle vara på den platsen där både min kropp och själ mår bäst av att vara på.
Jag ser fasansfullt fram emot att springa i väggen (eller rättare sagt muren som denna kurs heter) i vinter igen bara för att jag håller på att plugga ihjäl mig. Det finns så himla mycket annat här i livet värt att leva för, än några skolböcker som inte tjänar så bra sällskap trots allt, och superbra vitsord som kanske inte blir till så stor nytta då man förhoppningsvis många gånger klarar sig med kompetens och karaktär.
Det är dags att lära sig att det som står svart på vitt inte alltid är hela sanningen.
 |
| Hittade världens mysigaste häst. |
 |
| Sitter seriöst och gråter när jag ser på den här bilden. |
 |
| Det handlar alltså om en kompis sköthäst. En lite större en! (Shire) |
 |
| Morgonkaffe på havet med denna vy är ju ändå det bästa. Värt att vakna lite tidigare än vanligt för! |
 |
 |
| Vi blev alltså genast vänner. Som ni ser <3 |
 |
| Som sagt: värt att vakna lite tidigare för!!! |
 |
| Kapteeni kuittaa. |
 |
| Dagmars källa/Källviken. Medan mamma och hennes väninnor plockade svamp köttade jag i båten. Bästa stället att plugga på, under ett duntäcke och tusen filtar. |
 |
| Fast sommaren kom tillbaka och jag övervägde skarpt att byta om till bikini. |
 |
| Ända in på söndagskvällen värmde solen så man fick klä av sig både jacka och ylletröja. Värt att köra några timmar bil mitt i natten för att få sitta här i lugn och ro och se solen gå ner. |
 |
| No words needed. |
 |
| Hoppades på att blir väldigt klok bara av källans vatten, men har nog lite jobb kvar tror jag :// |
9/10/2017
Livsglädje
Ärligt sagt har jag mått rätt dåligt under en kort men intensiv period de senaste veckorna.
Det kanske märks på bloggen, då det är hit jag hämtar mig för att skriva ur (då det är svårt att tonsätta låttexter utan gitarr, vågar alltså inte flyga med gitarren men ska få en tillfällig i bruk nu!) och reflektera över förändringar och även glada grejer haha.
Jag ska försöka hålla detta inlägg lite gladare, men det kommer antagligen vara precis lika flummigt och ogenomtänkt som alla andra inlägg!
Ligger på sängen och skriver på min nya MacBook Air. Det kändes som att det var hög tid för att skaffa en ny och har ju tänkt på en Mac i flera år så unnade mig det äntligen!
Hade för övrigt också en väldigt kul dag. Passade på att shoppa loss på IKEA. Hyresmamman och hennes syster hakade på första biten och de körde sedan hem datorn och en bokhylla (ja, juristprogrammet betyder helt enkelt allt för många böcker, behövde alltså köpa en till bokhylla!). Resten av dagen chillade jag med en kompis på IKEA och åkte sedan hem för att montera både bokhyllan och alla inställningar i nya datorn! Fick kämpa lite med @ tecknet t.ex. då den av nån anledning endast kommer fram då man trycker på alt + * tecknet... Tvåan har liksom helt glömts bort så det var ju lite kul haha, tips tas gärna emot om nån vet vad det beror på!
Men tillbaka till ämnet och bort från mina alltför sekulariserade levnadsvanor haha.
Jag har alltså känt mig rätt deppig de senaste två veckorna fast det är en del jättekul saker som har hänt! Jag kan inte tillskriva det hela någon annan anledning än utbrändhet. Redan efter två veckors plugg. Vi hade ju verkligen en rivstart och behöver fortfarande tid på mig för att bara anpassa mig till den hårda takten igen. Fast jag pluggat hela sommarn och våren och vintern....
Aja. Har alltså fått ta några dagar ledigt nu som då för att helt enkelt låta hjärnan vila upp sig lite och samtidigt avvärja den förkylning som höll på att överta min kropp. Denna gång känns det som att jag lyckligtvis nog vann! Ett gott tecken är iallafall att jag orkade köra en 6 km löprunda (raskt gående/springande) med min hyresmamma igår :D
Har börjat känna mig hemmastadd här nu, och glömt alla ångestfyllda tankar på att vilja bort. Det känns som att så många alltid vill bort därifrån dom e just nu i livet eller rent konkret, men att det inte blir desto bättre hur än man t.ex. flyttar eller springer undan för vissa jobbiga situationer.
Jag tror det helt enkelt handlar om att återigen: kunna leva i nuet och se allt det fina man har.
Jag brukar ge mig några månader tid för att klara av att leva i nuet. Nuet är ett vidare komplex än många kan tro. Jag tror att det handlar om en långdragen process med en början, en höjdpunkt och ett slut. Precis som i livet överlag har man stunder då man får kämpa och se utveckling, stunder då det mesta bara löper för sig självt och coola saker händer och stunder då man går på tomgång och det händer absolut ingenting. Så tror jag även att det ter sig med det där eviga "nuet". Man väljer ett levnadssätt och förhållningssätt till livet och sitt jag, så händer det coola grejs och så behöver man lite tid att ta in allt och längta tillbaka för att maximera upplevelsen!
Det handlar alltså främst om att hitta rätt tidscykel och synka ihop sitt dagliga liv med dessa ca några månaders processer som fortsätter om och om igen!
Det är bara en tanke jag fick, men kanske det är så...
Tydligen har bloggen blivit ett forum för att propagera mina galna tankar i haha :D
Ha det bäst i varje fall!
T
Det kanske märks på bloggen, då det är hit jag hämtar mig för att skriva ur (då det är svårt att tonsätta låttexter utan gitarr, vågar alltså inte flyga med gitarren men ska få en tillfällig i bruk nu!) och reflektera över förändringar och även glada grejer haha.
Jag ska försöka hålla detta inlägg lite gladare, men det kommer antagligen vara precis lika flummigt och ogenomtänkt som alla andra inlägg!
Ligger på sängen och skriver på min nya MacBook Air. Det kändes som att det var hög tid för att skaffa en ny och har ju tänkt på en Mac i flera år så unnade mig det äntligen!
Hade för övrigt också en väldigt kul dag. Passade på att shoppa loss på IKEA. Hyresmamman och hennes syster hakade på första biten och de körde sedan hem datorn och en bokhylla (ja, juristprogrammet betyder helt enkelt allt för många böcker, behövde alltså köpa en till bokhylla!). Resten av dagen chillade jag med en kompis på IKEA och åkte sedan hem för att montera både bokhyllan och alla inställningar i nya datorn! Fick kämpa lite med @ tecknet t.ex. då den av nån anledning endast kommer fram då man trycker på alt + * tecknet... Tvåan har liksom helt glömts bort så det var ju lite kul haha, tips tas gärna emot om nån vet vad det beror på!
Men tillbaka till ämnet och bort från mina alltför sekulariserade levnadsvanor haha.
Jag har alltså känt mig rätt deppig de senaste två veckorna fast det är en del jättekul saker som har hänt! Jag kan inte tillskriva det hela någon annan anledning än utbrändhet. Redan efter två veckors plugg. Vi hade ju verkligen en rivstart och behöver fortfarande tid på mig för att bara anpassa mig till den hårda takten igen. Fast jag pluggat hela sommarn och våren och vintern....
Aja. Har alltså fått ta några dagar ledigt nu som då för att helt enkelt låta hjärnan vila upp sig lite och samtidigt avvärja den förkylning som höll på att överta min kropp. Denna gång känns det som att jag lyckligtvis nog vann! Ett gott tecken är iallafall att jag orkade köra en 6 km löprunda (raskt gående/springande) med min hyresmamma igår :D
Har börjat känna mig hemmastadd här nu, och glömt alla ångestfyllda tankar på att vilja bort. Det känns som att så många alltid vill bort därifrån dom e just nu i livet eller rent konkret, men att det inte blir desto bättre hur än man t.ex. flyttar eller springer undan för vissa jobbiga situationer.
Jag tror det helt enkelt handlar om att återigen: kunna leva i nuet och se allt det fina man har.
Jag brukar ge mig några månader tid för att klara av att leva i nuet. Nuet är ett vidare komplex än många kan tro. Jag tror att det handlar om en långdragen process med en början, en höjdpunkt och ett slut. Precis som i livet överlag har man stunder då man får kämpa och se utveckling, stunder då det mesta bara löper för sig självt och coola saker händer och stunder då man går på tomgång och det händer absolut ingenting. Så tror jag även att det ter sig med det där eviga "nuet". Man väljer ett levnadssätt och förhållningssätt till livet och sitt jag, så händer det coola grejs och så behöver man lite tid att ta in allt och längta tillbaka för att maximera upplevelsen!
Det handlar alltså främst om att hitta rätt tidscykel och synka ihop sitt dagliga liv med dessa ca några månaders processer som fortsätter om och om igen!
Det är bara en tanke jag fick, men kanske det är så...
Tydligen har bloggen blivit ett forum för att propagera mina galna tankar i haha :D
Ha det bäst i varje fall!
T
9/04/2017
Ruta ett
Här står man igen, i ruta ett. Lite förkyld och allmänt deppig.
Synd att behöva backa så många steg varje gång man kommer framåt och har lite kul.
Men så är det.
Har några hektiska första veckor i Stockholm bakom, och lättare blir det inte med tanke på skolgången iallafall. Behöver verkligen tid på mig för att komma igång på allvar.
Konstaterade nyss att jag inte haft en enda ledig dag på ett år, om man vågar uttrycka sig i så radikala termer. Inget jullov, inget påsklov inget sommarlov. Alltid en tenta väntandes runt hörnet, och varje ledig stund av min "fritid" går åt att om inte läsa så åtminstone tänka på plugg i det undermedvetna.
Ett ständigt borde. Borde läsa, borde ta det lugnt, borde det och borde det.
Vi har en jobbig kurs nu alltså, så sa dom om den förra också men det var bara väggen. Nu kommer muren. Och det känns bokstavligen i benmärgen. Som en mur man inte ens ser toppen på än.
Lite som vågorna på Bali när man desperat försökte "surfa". Man bara tittade upp och kände sig liten Fattade att man aldrig kommer komma över vågen, men det gick iallafall att paddla rakt igenom. Fast man hann ju aldrig riktigt upp på brädan igen innan nästa våg infann sig.
Det finns mycket jag behöver tänka igenom just nu. Många frågor jag inte har några svar på. Och det är bara jag som kan ge dessa svar, så det jag helst av allt saknar är lite tid att bara tänka över mitt liv. Ta reda på vad jag vill.
Det har jag sagt i ett halvår nu, men jag får inte riktigt någon klarhet i vad det är som är på tok. I det stora hela taget är ju allt jätte jätte bra. Kanske därför jag behöver lite nya utmaningar?
Det enda jag vet är att jag behöver trappa ner. Fokusera på det jag verkligen vill. Man kan hantera 1-3 delområden i livet, inte mer än så, och det har jag verkligen märkt. Nu gäller bara att göra något åt saken. Våga säga nej och verkligen släppa loss totalt. Inte hänga kvar på andras vilkor som inte gynnar en själv längre. Och kanske inte heller tänka så jävla långsiktigt helatiden. Hellre uttröna vad som verkligen känns bra just här och nu.
Jag såg en quote häromdan som löd: "Enough is never enough".
Det kändes så rätt. Att se någon annan upphöja detta inre mantra till ett allmänt okej.
Det är kanske ett personlighetsdrag jag inte är mest stolt över. Trots att det finns många som avundas det, ambitionen. Det kändes helt enkelt så bra att acceptera det. Leva upp till det för fullt tills man hittar en annan, sannare sanning.
Kanske jag behöver ta mig ut, istället för att trappa ner. Kanske jag bara behöver lite mera plats för nyfikenhet. W A N D E R L U S T. Acceptera den jag är och alla sätt jag har och bara vända om det till något bra.
Visst leder denna oändliga ambition till stress och elände. Men tänk vad fint att alltid försöka sitt bästa, att alltid se det man kan förbättra. Att alltid försöka vara en lite bättre människa än igår. Tänk vad allt man kan göra bara med hjälp av den egenskapen. Tänk vad fint!
Synd att behöva backa så många steg varje gång man kommer framåt och har lite kul.
Men så är det.
Har några hektiska första veckor i Stockholm bakom, och lättare blir det inte med tanke på skolgången iallafall. Behöver verkligen tid på mig för att komma igång på allvar.
Konstaterade nyss att jag inte haft en enda ledig dag på ett år, om man vågar uttrycka sig i så radikala termer. Inget jullov, inget påsklov inget sommarlov. Alltid en tenta väntandes runt hörnet, och varje ledig stund av min "fritid" går åt att om inte läsa så åtminstone tänka på plugg i det undermedvetna.
Ett ständigt borde. Borde läsa, borde ta det lugnt, borde det och borde det.
Vi har en jobbig kurs nu alltså, så sa dom om den förra också men det var bara väggen. Nu kommer muren. Och det känns bokstavligen i benmärgen. Som en mur man inte ens ser toppen på än.
Lite som vågorna på Bali när man desperat försökte "surfa". Man bara tittade upp och kände sig liten Fattade att man aldrig kommer komma över vågen, men det gick iallafall att paddla rakt igenom. Fast man hann ju aldrig riktigt upp på brädan igen innan nästa våg infann sig.
Det finns mycket jag behöver tänka igenom just nu. Många frågor jag inte har några svar på. Och det är bara jag som kan ge dessa svar, så det jag helst av allt saknar är lite tid att bara tänka över mitt liv. Ta reda på vad jag vill.
Det har jag sagt i ett halvår nu, men jag får inte riktigt någon klarhet i vad det är som är på tok. I det stora hela taget är ju allt jätte jätte bra. Kanske därför jag behöver lite nya utmaningar?
Det enda jag vet är att jag behöver trappa ner. Fokusera på det jag verkligen vill. Man kan hantera 1-3 delområden i livet, inte mer än så, och det har jag verkligen märkt. Nu gäller bara att göra något åt saken. Våga säga nej och verkligen släppa loss totalt. Inte hänga kvar på andras vilkor som inte gynnar en själv längre. Och kanske inte heller tänka så jävla långsiktigt helatiden. Hellre uttröna vad som verkligen känns bra just här och nu.
Jag såg en quote häromdan som löd: "Enough is never enough".
Det kändes så rätt. Att se någon annan upphöja detta inre mantra till ett allmänt okej.
Det är kanske ett personlighetsdrag jag inte är mest stolt över. Trots att det finns många som avundas det, ambitionen. Det kändes helt enkelt så bra att acceptera det. Leva upp till det för fullt tills man hittar en annan, sannare sanning.
Kanske jag behöver ta mig ut, istället för att trappa ner. Kanske jag bara behöver lite mera plats för nyfikenhet. W A N D E R L U S T. Acceptera den jag är och alla sätt jag har och bara vända om det till något bra.
Visst leder denna oändliga ambition till stress och elände. Men tänk vad fint att alltid försöka sitt bästa, att alltid se det man kan förbättra. Att alltid försöka vara en lite bättre människa än igår. Tänk vad allt man kan göra bara med hjälp av den egenskapen. Tänk vad fint!
8/19/2017
Från ett hem till ett annat till ett tredje
Inom en veckas tid har jag förflyttat mig från plats a till plats ö. Så känns det.
Jag har förflyttats både geografiskt, tidsmässigt och i livet. Jag ligger liksom på en helt annan språngbräda än den jag befann mig på för bara en vecka sedan.
Trots att det är mitt eget val att sprida ut mitt liv såhär (eller inte egentligen då jag sedan barnsben pendlat mellan två hemländer, men jag valde själv att komma tillbaka och inte bara glömma någotdera) så kan det kännas väldigt tungt att leva i resväskan helatiden. Både rent konkret med alla saker men även mentalt, nämligen alla dessa olika hem känns så himla annorlunda från varandra. Det jag har i Finland och det jag har i Stockholm betyder så olika. Olika vänner, olika miljöer, olika sätt och sedvanor, olika kläder, olika väder- allt!
Det kanske kan vara svårt för en utomstående att förstå, men jag lägger verkligen mycket energi på att reda ut hur mitt liv ser ut just nu. Det känns nämligen ganska suddigt. Nästan lite absurt eller surrealistiskt att först bo på en ö en hel sommar och färdas med båt till jobbet på 5 minuter, och nu plötsligt vara i Stockholm där det lätt kan ta en timme att röra sig från plats a till b, med vad som helst som kan hända där emellan.
Jag säger inte alls att jag är missnöjd över mitt beslut att flytta tillbaka hit, jag säger bara att det är så mycket som är annorlunda- så mycket man behöver anpassa sig till! Speciellt när man hemmastadgat sig, men bara för en kort men ändå så lång tid (såsom en sommar i skärgården, eller en termin i Stockholm varefter man reser till Finland emellan igen).
Jag ser det som en rikhet att kunna se såhär mycket och vidga vyerna redan på hemmaplan.
Trots det är jag fortfarande så förvirrad. Nu tar man liksom tag i sitt liv till 100%, men plötsligt är man här och inte där man redan vant sig att vara så bra. (Dock skulle jag aldrig orka vara bara på ett, och det skulle inte kännas så himla bra i längden när man vant sig för mycket....)
Att dessa alla ställen dessutom kallas för hem, och inte går att klassas sinsemellan i och med att alla på sitt sätt betyder så mycket, gör saken ännu mer förvirrande. Men vart hör jag hemma då? Kanske någon annan kan känna igen sig och har frågat sig samma fråga nångång.
exempel
I alla fall finns det så många positiva och negativa sidor, vilka man kan maxa till jättebra genom att byta ställe nu som då, vilket jag redan talade om i våras. Till exempel rastlösheten. På ön i skärgården är jag väldigt rastlös men på ett bra sätt och har numera lätt att kanalisera energin (därför är jag allra helst där, dock är det ganska jordnära och i hårda termer mått inte så effektivt). Hemma där jag växte upp i 12 år är jag rastlös på ett väldigt dåligt sätt. Jag har liksom inget att utnyttja energin till, vilket slutar i att jag blir väldigt apatisk, anspråkslös och helt enkelt likgiltig. I Stockholm är jag knappt rastlös alls (i jämförelse) isåfall på ett väldigt peppat och taggat sätt! Jag känner direkt hur pluggandet går lättare då jag har mitt skrivbord som är tomt och avskalat. Här kan jag sitta i timtals och titta ut genom fönstret och göra något vettigt med mina tankar. Samtidigt som jag kan fundera på stora världen där utanför och ängsligt undra vad jag egentligen gör här. Hör jag hemma här? Har jag rätten att vara här trots att det är mitt födelseland, eller har jag på något sätt berövats min licens i och med allt som kom omkring under barndomen.... Sånt kan jag gå omkring och tänka på, medan jag borde göra så mycket annat vettigt.
Jag vill ändå uppmana andra att tänka efter. Jättefint om man har ett väldigt tryggt hem, då kan det kanske löna sig att vidga vyerna (inte genom att åka på solsemester till andra sidan jorden, det är kanske inte helt samma sak). Och tvärtom, ifall man inte riktigt känner till sina rötter eller känner att man verkligen svävar som värsta le citoyen du monde kanske det kan vara en bra tankelek: var skulle du klara av att stadga dig? Just nu eller i framtiden, vem vet!....
OBSOBS! Detta inlägg är inte så genomtänkt, utan skriver mest bara för att rensa huvudet i och med allt flyttande. Ta inte illa upp eller så seriöst :D
Jag har förflyttats både geografiskt, tidsmässigt och i livet. Jag ligger liksom på en helt annan språngbräda än den jag befann mig på för bara en vecka sedan.
Trots att det är mitt eget val att sprida ut mitt liv såhär (eller inte egentligen då jag sedan barnsben pendlat mellan två hemländer, men jag valde själv att komma tillbaka och inte bara glömma någotdera) så kan det kännas väldigt tungt att leva i resväskan helatiden. Både rent konkret med alla saker men även mentalt, nämligen alla dessa olika hem känns så himla annorlunda från varandra. Det jag har i Finland och det jag har i Stockholm betyder så olika. Olika vänner, olika miljöer, olika sätt och sedvanor, olika kläder, olika väder- allt!
Det kanske kan vara svårt för en utomstående att förstå, men jag lägger verkligen mycket energi på att reda ut hur mitt liv ser ut just nu. Det känns nämligen ganska suddigt. Nästan lite absurt eller surrealistiskt att först bo på en ö en hel sommar och färdas med båt till jobbet på 5 minuter, och nu plötsligt vara i Stockholm där det lätt kan ta en timme att röra sig från plats a till b, med vad som helst som kan hända där emellan.
Jag säger inte alls att jag är missnöjd över mitt beslut att flytta tillbaka hit, jag säger bara att det är så mycket som är annorlunda- så mycket man behöver anpassa sig till! Speciellt när man hemmastadgat sig, men bara för en kort men ändå så lång tid (såsom en sommar i skärgården, eller en termin i Stockholm varefter man reser till Finland emellan igen).
Jag ser det som en rikhet att kunna se såhär mycket och vidga vyerna redan på hemmaplan.
Trots det är jag fortfarande så förvirrad. Nu tar man liksom tag i sitt liv till 100%, men plötsligt är man här och inte där man redan vant sig att vara så bra. (Dock skulle jag aldrig orka vara bara på ett, och det skulle inte kännas så himla bra i längden när man vant sig för mycket....)
Att dessa alla ställen dessutom kallas för hem, och inte går att klassas sinsemellan i och med att alla på sitt sätt betyder så mycket, gör saken ännu mer förvirrande. Men vart hör jag hemma då? Kanske någon annan kan känna igen sig och har frågat sig samma fråga nångång.
exempel
I alla fall finns det så många positiva och negativa sidor, vilka man kan maxa till jättebra genom att byta ställe nu som då, vilket jag redan talade om i våras. Till exempel rastlösheten. På ön i skärgården är jag väldigt rastlös men på ett bra sätt och har numera lätt att kanalisera energin (därför är jag allra helst där, dock är det ganska jordnära och i hårda termer mått inte så effektivt). Hemma där jag växte upp i 12 år är jag rastlös på ett väldigt dåligt sätt. Jag har liksom inget att utnyttja energin till, vilket slutar i att jag blir väldigt apatisk, anspråkslös och helt enkelt likgiltig. I Stockholm är jag knappt rastlös alls (i jämförelse) isåfall på ett väldigt peppat och taggat sätt! Jag känner direkt hur pluggandet går lättare då jag har mitt skrivbord som är tomt och avskalat. Här kan jag sitta i timtals och titta ut genom fönstret och göra något vettigt med mina tankar. Samtidigt som jag kan fundera på stora världen där utanför och ängsligt undra vad jag egentligen gör här. Hör jag hemma här? Har jag rätten att vara här trots att det är mitt födelseland, eller har jag på något sätt berövats min licens i och med allt som kom omkring under barndomen.... Sånt kan jag gå omkring och tänka på, medan jag borde göra så mycket annat vettigt.
Jag vill ändå uppmana andra att tänka efter. Jättefint om man har ett väldigt tryggt hem, då kan det kanske löna sig att vidga vyerna (inte genom att åka på solsemester till andra sidan jorden, det är kanske inte helt samma sak). Och tvärtom, ifall man inte riktigt känner till sina rötter eller känner att man verkligen svävar som värsta le citoyen du monde kanske det kan vara en bra tankelek: var skulle du klara av att stadga dig? Just nu eller i framtiden, vem vet!....
OBSOBS! Detta inlägg är inte så genomtänkt, utan skriver mest bara för att rensa huvudet i och med allt flyttande. Ta inte illa upp eller så seriöst :D
8/14/2017
Ett förvirrat adjö
Vilken konstig känsla! Bokstavligen.
Efter att ha levt på en ö i över två månader (och då menar jag fortfarande vad jag säger: att jag har sovit där varenda natt trots att jag skulle glömt handväskan med allt vad det innebär i baren, att jag inte rört mig längre än 30 km åt öst och väst) har jag nu anlänt ett steg närmare civilisationen.
Passar på att ta det just steg för steg (tänkte först vara på ön tills dagen före tentan ungefär haha), kan dock vara helt bra att tillbringa lite mer än knappa 24 h "hemma" också! (vad som nu är hem?) Sedan lite senare i veckan bär det av till Stockholm!
Det har gått så himla fort och det har hänt så himla mycket, samtidigt som det känns somom tiden stått still! I och med lugnet som havet och avsaknaden av stadsvimmel åstadkommer är det svårt att hålla reda på dagarnas gång. Man följer helt enkelt solen, och lever på naturens vilkor, vilket i sig är något av det bästa jag vet...
Jag förstår liksom inte ens vilken del av naturen jag är, förrän jag börjar leka kurragömma med hjortar och kaniner/harungar, vilka nästan blivit tama i mitt sällskap...
Kommer kännas väldigt absurt att t.ex. flyga eller vara tillbaka i stan!
Trots att jag visste att det snart var dags att åka iväg från det käraste stället på denna jord, var alla planer och tidtabeller så oklara intill slutet att jag liksom inte fattade ett dugg först.
Fick dock gråta ut rejält och helt enkelt reflektera över det hela (när det ju handlar om så mycket mera än bara en sommar som tillbringat på ett bra sätt!).
Samtidigt var jag så himla taggad på att åka därifrån. Inte på att lämna stället, men över att ta med hela min sommar där till alla andra ställen jag kommer åka till under följande etapp i livet.
Jag menar, efter att ha levt som i en åker (eller varför inte som på en ö) i över två månader och verkligen fått tänka allt ur ett praktiskt perspektiv (hur ska dethär och detdär funka rent konkret) har man ganska många nya infallsvinklar inför vardagslivet, och jag väntar verkligen på att få ta tillvara allt jag lärt mig både om mig själv och kanske inte världen, men jorden runtomkring!
8/04/2017
Livet är komplett
Livet är ganska komplett just nu. Vet liksom inte riktigt vad jag ska säga.
Blandade men mäktiga känslor.
Å ena sidan är denna härliga sommar här snart slut för min del, å andra sidan kallar Stockholm och alla oförbrukade chanser där!
Väntar med andra ord ivrigt på en ny start, samtidigt som denna stund här på "öde ön" gått fortare än jag någonsin kunnat tro. Men när man riktigt tänker efter är det liksom passligt länge sen till t.ex. Midsommar för att redan kunna tänka tillbaka och längta lite smått.
Tror jag kommer leva länge på dethär!
På samma sätt som jag levt länge på dessa två fartfyllda år som snart gått, 2016 och 2017. Helt sjukt när man riktigt tänker efter. Det är vad jag har försökt göra. Sitta timtals vid fridfulla havet och reflektera
Vet inte om jag kommit så långt... Om jag liksom nått målet. Det känns som att för varje stund som är fylld av någon sorts upplevelse, eufori eller erfarenhet måste jag tänka efter och reflektera tredubbelt.
Jag har eventuellt hittat en diagnos för mig själv haha, tycker inte om att lägga en stämpel på folk (inklusive mig själv), men det känns skönt att eventuellt ha hittat en förklaring.
H S P - Highly Sensitive Person, är eventuellt denna förklaring.
Högkänslighet är typ att man tar in väldigt många fler nervimpulser/sekund än "vanliga" varelser. Å ena sidan går man ju då lätt på övervarv av alla impulser och reaktioner, medan man däremot måste ta tid på sig att smälta alla förnimmelser. Stämmer ganska väl på mig, med tanke redan på vad jag skrivit tidigare om att kanalisera min energi samt nu om att reflektera helt enkelt.
Det finns en känsla av tomhet och saknad i all denna fullständighet också. Att ha fattat beslutet att leva "isolerad" från allt det vanliga flängandet hit och dit har ju förstås till en viss del berövat mig friheten att se vänner och fara dit jag vill just då. En viss sorts frihet. Som däremot har kompletterats med att få leva upp till sin dröm och fullända ett idylliskt liv här i skärgården.
Här är platsen för de flesta av mina hittills uppfyllda drömmar, eller snarare levnadssätt man vill leva upp till. Här är platsen för nya idéer, platsen där man laddar upp sig helt enkelt.
Här är också platsen var alla minnen kommer upp. Som jag kanske nämnde förut är alla personer som någonsin varit viktiga i mitt liv på något sätt kopplade väldigt starkt hit. Att sedan leva ensam här utan allt detdär ( stop! somtur har jag haft mamma väldigt mycket här <3) känns ju lite tomt i sig.
Ändå är jag glad över mitt beslut och stolt över hur jag verkställde det. Inga desto värre känslostormar eller ihopstörtningar. Bara ett ljuvt liv. Där jag fått koppla av från det vanliga (dock inte läsandet- som jag trappar upp med nu när det är sista arbetsdagen imorgon) och fylla dagarna med sådant jag inte annars hinner så mycket med, såsom motion, friluftsliv och helt enkelt både konkret och mental närhet med naturen och mig själv.
Jag har äntligen fått den tid jag behövde för att tänka igenom allt, fast den kändes knapp.
Nu bär det av mot nya äventyr och jag bara väntar på hur konstigt det kommer att kännas att flytta till storstaden igen, att röra på sig i höga hastigheter- ofta och mycket, då man varit ganska stilla på denna ö i över två månader i sträck. Inte rört sig längre än 30 km rakt åt öst och väst.
Så jävla najs!
Blandade men mäktiga känslor.
Å ena sidan är denna härliga sommar här snart slut för min del, å andra sidan kallar Stockholm och alla oförbrukade chanser där!
Väntar med andra ord ivrigt på en ny start, samtidigt som denna stund här på "öde ön" gått fortare än jag någonsin kunnat tro. Men när man riktigt tänker efter är det liksom passligt länge sen till t.ex. Midsommar för att redan kunna tänka tillbaka och längta lite smått.
Tror jag kommer leva länge på dethär!
På samma sätt som jag levt länge på dessa två fartfyllda år som snart gått, 2016 och 2017. Helt sjukt när man riktigt tänker efter. Det är vad jag har försökt göra. Sitta timtals vid fridfulla havet och reflektera
Vet inte om jag kommit så långt... Om jag liksom nått målet. Det känns som att för varje stund som är fylld av någon sorts upplevelse, eufori eller erfarenhet måste jag tänka efter och reflektera tredubbelt.
Jag har eventuellt hittat en diagnos för mig själv haha, tycker inte om att lägga en stämpel på folk (inklusive mig själv), men det känns skönt att eventuellt ha hittat en förklaring.
H S P - Highly Sensitive Person, är eventuellt denna förklaring.
Högkänslighet är typ att man tar in väldigt många fler nervimpulser/sekund än "vanliga" varelser. Å ena sidan går man ju då lätt på övervarv av alla impulser och reaktioner, medan man däremot måste ta tid på sig att smälta alla förnimmelser. Stämmer ganska väl på mig, med tanke redan på vad jag skrivit tidigare om att kanalisera min energi samt nu om att reflektera helt enkelt.
Det finns en känsla av tomhet och saknad i all denna fullständighet också. Att ha fattat beslutet att leva "isolerad" från allt det vanliga flängandet hit och dit har ju förstås till en viss del berövat mig friheten att se vänner och fara dit jag vill just då. En viss sorts frihet. Som däremot har kompletterats med att få leva upp till sin dröm och fullända ett idylliskt liv här i skärgården.
Här är platsen för de flesta av mina hittills uppfyllda drömmar, eller snarare levnadssätt man vill leva upp till. Här är platsen för nya idéer, platsen där man laddar upp sig helt enkelt.
Här är också platsen var alla minnen kommer upp. Som jag kanske nämnde förut är alla personer som någonsin varit viktiga i mitt liv på något sätt kopplade väldigt starkt hit. Att sedan leva ensam här utan allt detdär ( stop! somtur har jag haft mamma väldigt mycket här <3) känns ju lite tomt i sig.
Ändå är jag glad över mitt beslut och stolt över hur jag verkställde det. Inga desto värre känslostormar eller ihopstörtningar. Bara ett ljuvt liv. Där jag fått koppla av från det vanliga (dock inte läsandet- som jag trappar upp med nu när det är sista arbetsdagen imorgon) och fylla dagarna med sådant jag inte annars hinner så mycket med, såsom motion, friluftsliv och helt enkelt både konkret och mental närhet med naturen och mig själv.
Jag har äntligen fått den tid jag behövde för att tänka igenom allt, fast den kändes knapp.
Nu bär det av mot nya äventyr och jag bara väntar på hur konstigt det kommer att kännas att flytta till storstaden igen, att röra på sig i höga hastigheter- ofta och mycket, då man varit ganska stilla på denna ö i över två månader i sträck. Inte rört sig längre än 30 km rakt åt öst och väst.
Så jävla najs!
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)