Ruta ett

Här står man igen, i ruta ett. Lite förkyld och allmänt deppig. 
Synd att behöva backa så många steg varje gång man kommer framåt och har lite kul.
Men så är det.

Har några hektiska första veckor i Stockholm bakom, och lättare blir det inte med tanke på skolgången iallafall. Behöver verkligen tid på mig för att komma igång på allvar.

Konstaterade nyss att jag inte haft en enda ledig dag på ett år, om man vågar uttrycka sig i så radikala termer. Inget jullov, inget påsklov inget sommarlov. Alltid en tenta väntandes runt hörnet, och varje ledig stund av min "fritid" går åt att om inte läsa så åtminstone tänka på plugg i det undermedvetna.

Ett ständigt borde. Borde läsa, borde ta det lugnt, borde det och borde det. 

Vi har en jobbig kurs nu alltså, så sa dom om den förra också men det var bara väggen. Nu kommer muren. Och det känns bokstavligen i benmärgen. Som en mur man inte ens ser toppen på än.
Lite som vågorna på Bali när man desperat försökte "surfa". Man bara tittade upp och kände sig liten Fattade att man aldrig kommer komma över vågen, men det gick iallafall att paddla rakt igenom. Fast man hann ju aldrig riktigt upp på brädan igen innan nästa våg infann sig. 


Det finns mycket jag behöver tänka igenom just nu. Många frågor jag inte har några svar på. Och det är bara jag som kan ge dessa svar, så det jag helst av allt saknar är lite tid att bara tänka över mitt liv. Ta reda på vad jag vill. 

Det har jag sagt i ett halvår nu, men jag får inte riktigt någon klarhet i vad det är som är på tok. I det stora hela taget är ju allt jätte jätte bra. Kanske därför jag behöver lite nya utmaningar? 

Det enda jag vet är att jag behöver trappa ner. Fokusera på det jag verkligen vill. Man kan hantera 1-3 delområden i livet, inte mer än så, och det har jag verkligen märkt. Nu gäller bara att göra något åt saken. Våga säga nej och verkligen släppa loss totalt. Inte hänga kvar på andras vilkor som inte gynnar en själv längre. Och kanske inte heller tänka så jävla långsiktigt helatiden. Hellre uttröna vad som verkligen känns bra just här och nu.

Jag såg en quote häromdan som löd: "Enough is never enough". 
Det kändes så rätt. Att se någon annan upphöja detta inre mantra till ett allmänt okej. 
Det är kanske ett personlighetsdrag jag inte är mest stolt över. Trots att det finns många som avundas det, ambitionen. Det kändes helt enkelt så bra att acceptera det. Leva upp till det för fullt tills man hittar en annan, sannare sanning. 

Kanske jag behöver ta mig ut, istället för att trappa ner. Kanske jag bara behöver lite mera plats för nyfikenhet. W A N D E R L U S T. Acceptera den jag är och alla sätt jag har och bara vända om det till något bra.

Visst leder denna oändliga ambition till stress och elände. Men tänk vad fint att alltid försöka sitt bästa, att alltid se det man kan förbättra. Att alltid försöka vara en lite bättre människa än igår. Tänk vad allt man kan göra bara med hjälp av den egenskapen. Tänk vad fint!