Insikter på flygfält

Egentligen borde man kanske alltid sitta 5 timmar på flygfältet innan start. 
Det är inte alls så illa. 
Förutom när man skippat lunchen och vaknat halv 6 samma morgon. 
Och eftermiddagen som ännu var fri för storsinta planer går över mot kväll, 
och så var det med den dagens föresatser. 

Låter kanske klyschigt, men det kan vara bra att stanna upp ibland.
Och lära sig att hantera maktlösheten.
Bara sätta sig ner i en bekväm ställning och läsa en bra bok. 
Och acceptera att man intet kan göra. 

Kontrollfreak som jag är, var det en bra lärdom.
Trots att jag bara var påväg hem, till det andra hemmet. En flygresa bort. 

(Tänk att en flygresa på 40 min kan ta flera timmar ibland)

Men så är livet, speciellt när naturmakterna träder in. 
Icke att förglömmas eller tas för givet, att vi ändå lever här på jorden med naturens villkor.
Känns hemskt att flyga, med tanke på det.

Samtidigt som resande, helt tydligt, är av det goda slaget. 
Redan en helg borta kan göra under. 
Speciellt när det enda man gör hemma är att sitta fastklistrad med en lärobok framför näsan, och hundratals lagparagrafer som ska paras ihop för att uppnå något vettigt övergripande system. 

Under 5 timmars väntan på ett flygfält (3 timmar försenat plan, och resterande 2 h disponerat för plugg) hinner man ifrågasätta VAD man ens gör där överhuvudtaget, en och annan gång. 

Det är bra. 

Man hinner förbereda sig mentalt på en resa som kan vara den sista. Så kan det iallafall kännas när hela planet vinglar från sida till sida innan det ens hunnit lyfta. Halka, vind och dimma. 

Men här sitter jag och skriver detta inlägg och undrar med munnen på glapp vad man överhuvudtaget gör i denna tillvaro. Vad har jag gjort för att förtjäna ett så fint liv som detta? 

Kan bli lite sentimental över sånhänt. Livets mening osv...

Men det bästa och mest lärorika är ju nog just att komma tillbaka. 
Någonstans man tillbringat så många år. Av fruktan och av glädje. 
Någonstans varifrån man blivit fri, och kan välja att återvända eller åka iväg när som helst. 
Någonstans där historia blivit skriven. Om inte världshistoria, så livshistoria. 


Känner lite konstigt över det hela. 
Det är som att vara en gäst istället för boende. 
I sitt före detta hem, flickrum, men inte det man kallar för barndomshem.

Jävligt konstig livshistoria jag har, 
lite svårt att förstå den själv också.
Men här står jag nu.

Vem vete var jag står tillnäst.


Tankar om sentimentalitet, och insikter på flygfält.
Over and out.