Drömmen om det forna

Det har gått några dagar sen juristprogrammets svåraste kurs tog slut, och det är som att en sten lyfts från mina (alla våras) axlar. Dock stannar oron över att behöva lyfta upp denna sten igen och göra om olika kursmoment, men tills vidare är vi lyckligt ovetande i tre veckor! 
(p.s. en tenta är avklarad, så den vetskapen förgyllde verkligen min redan fina fredag den 13:e). (För övrigt köpte jag ett antal mysiga inredningsdetaljer, Gin & Tonic och bara njöt av en spa-kväll för mig själv! Idag har jag städat upp här hemma, återskapat något sorts lugn efter kaoset. Så skönt!)

Genast har jag börjat drömma. Sett på livet med skinande ögon och blivit fylld med så mycket glädje och energi! Är fortfarande snorig, febrig och trött (post-tenta förkylning), men redan insikten om att det finns så mycket annat här i livet än endast pluggande är uppmuntrande! Speciellt efter ca. 5 veckors isolering från det vanliga livet. 

Jag kan tänka mig tillbaka till tiden innan allt var såhär. Vad gjorde man när man var liten? Vad hade man tid för och tänk hur tråkigt man ofta hade när man inte hela tiden hade fullt upp med något viktigt! 

Jag kan tänka mig tillbaka till platser, både där jag varit och inte varit. Hur det forna Amerika såg ut, så som t.ex. Bruce Springsteen beskriver sitt hemland i sin(a) biografier. Här kan väl tilläggas att det är väldigt få som till vardags ens lyssnar på Bruce längre, sånt finns liksom knappt kvar! :// innan Trump och allt vad det heter. Hur den fria världen såg ut, när man kunde resa till andra sidan jordklotet med en tom plastpåse och en gitarr (såsom min pappa gjorde!). 
Hur mina föräldrar spelade jazz på Zum Franziskaner i Gamla stan en fredag kväll, såsom vem som helst liksom. 
Det fanns så många möjligheter, eller snarare så få hinder!
OBS! Allt var inte bättre förr. Och många saker har förändrats till det bättre, kanske så att säga på bekostnad av det gamla ädla lite oprecisa sätt som präglade nästintill hela världen. I brist på bättre kunskap körde man på utan att tänka sig för, på gott och ont. (Jag menar, många upptäckter och uppfinningar som exempel hade inte påfunnits om man inte hade provat. Numera är det vissa som har väldigt precis kunskap och allt fungerar på ett ganska tråkigt och förutsebart sätt. Förr kunde helt små grejer bli revolutionerande!)

Visst kan man vara spontan i dagens läge också. Jag själv är kanske ett bra exempel på det, när jag åkte till andra sidan jordklotet (Bali) i ett sällskap jag knappt kände, och med bara en timmes betänketid! 
Men att jag själv helt ensam skulle göra något sånt är otänkbart, jag skulle behöva minst ett halvårs betänketid haha! 
Så trots att vi är mycket mera individualiserade i dagens samhälle, behöver vi varandra allt mer för att  uppfylla drömmar och komma vidare i livet. 
Det är något jag försöker tänka på ifall jag är besviken på någon i min bekantskapskrets. Vi kommer antagligen behöva varandra någon gång i livet. Förstås finns det fall då detta inte stämmer helt, på gott och ont. 


Jag kan drömma tillbaka till en gången sommar. Just nu och just i år kanske mer än någonsin. Det lugn och den lycka och glädje jag känt under hela min sommar i skärgården är ofattbar. Ofattbar i den stunden och ofattbar nu när det känns så långt ifrån, en alltför stor kontrast (bestående av både tid och rum) har kommit emellan. 
Som tur finns det bilder! Och jag har gjort många olika bildspel på datorn, med olika konstellationer av sommarens minnen! Det är något som får mig att orka kämpa vidare. Tanken på vilket lugn jag en gång känt inom mig, och att det över huvudtaget är möjligt! 


En annan faktor jag kan tänka på är de forna hem man bott i. Och allt omkring då. Tänk att jag nu kan åka förbi mitt barndomshem varje dag ifall jag vill. Men det finns inte mycket annat kvar än minnen där för mig nu. Allt omkring har försvunnit, och bara jag och huset (det forna hemmet) finns kvar. Dessutom finns knappt huset kvar, då det(p.g.a. fuktskador)typ rivits ner till marken och byggts upp igen. Det är inte längre mitt forna barndomshem, inte på samma sätt. 


Vad jag vill säga med allt detta är att det inte är helt fel att tänka tillbaka ibland. Se till det som varit och hur allt det enskilda har bidragit till hur man har kommit just dit man är idag, på olika delområden i livet. Rent fysiskt, karriärs mässigt, mentalt, socialt osv. Vem umgås man med nu jämfört med tider i det forna? Finns något av det kvar?... 

Man kanske inser att shit, jag har nog kommit ganska långt i livet ändå! 
Och det är sådant man har svårt för att respektera om man inte hinner eller vågar se tillbaka. 
Just nu (carpe fakin diem) finns inte, om det inte vore för det forna- och för alla drömmar om det framtida! 

Utsikten framför mig nu. Hur har jag kommit hit egentligen?
Vad gör jag här...