Det var någon som en gång hävdade att man inte ska färdas längre än var själen under skälig tid hinner med.
Orsaken till varför jag förespråkar detta påstående är att min själ flyger bortom högre skyar.
En del av mig befinner sig ännu i Sverige. I Stockholm, på hotell Scandic Malmen vid Södermalm. Denna andel, av min själ och mitt blod, som befinner sig där är faktiskt rättså stor.
Jag följer med spända och engagerade ögon på det vilda nattlivet bland narkomaner, poeter, musiker och helt vanligt folk. Jag för en inre monolog med mig själv vari jag påstår att jag själv kan vara lik någon av dessa narkomaner, poeter eller musiker någon dag. Eller kanske blir jag bara en vanlig döende, men vem vill nu det.
Det finns så mycket mer jag kunde ha upplevt om jag bara fått stoppa tiden och helt enkelt processera allting, där på plats, på hotellet vid Södermalm. Bara en dag behöver man ju leva för att redan ha minnen för livet.
Därmed gillar jag mina små stunder av självömkan, vari jag får stanna upp och uppleva allt det fina eller det onda pånytt. Jag får processera, minnas, njuta och hata. Men framförallt förbereda mig inför kommande utmaningar.
Hur tar vi oss framåt i dag, då detta och detta hände i går?
I varje fall har inte min själ hunnit till milstolparna Gammeldans eller Sportlovsskriba än. För just nu sitter jag i fåtöljen på rum nummer 135 vid hotell Scandic Malmen på Södermalm. Jag tittar ut mot ljusen och ljuden på Västgötagatan och åtnjuter tillsammans med August Strindbergs Röda Rummet det förra seklets under och världsligheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar