När man ska åka på resa eller ligger inför ett stort event bestämmer i alla fall jag mig allt som oftast för att leva ut allt fullständigt. Jag gör olika planer för hur jag ska förhålla mig till händelsen för att leva fullt ut; spänd, lugn eller ivrig?
Jag lägger planer för hur jag ska planera min planering och packning, för att tagga och sporra upp mig till bästa möjliga tusen.
Jag funderar helatiden på hur det kommer vara efter resan (har jag levt tillräckligt fullt ut), medan jag ännu är på min resa. Hmmm?
Helt klart lever jag inte fullt ut.
Eller...
Är dethär mitt sätt att leva ut; sitta och njuta av utsikten med dansande unga, gamla och medelålders människor mitt i livet? Men att låta bli att dansa då en obekant snygging bjuder upp mig, varför gör jag så?
Kanske det helt enkelt är ett faktum att jag lever ut via längtan och lugn. Jag njuter av ruset som går igenom mig då jag får välla i självömkan för alla minnen som kommer tillbaka. Jag njuter av att ligga och dagdrömma, tänkandes på fina och gångna upplevelser, medan jag lika bra skulle hinna uppleva dubbelt flera. Då skulle jag ju inte hinna dagdrömma tillbaka allt!
Alla vill vi slippa något, vara lata på nåt plan. Dethär är kanske min lata punkt, att leva i stunden. Eller så är helt enkelt det andra faktumet, att eventuellt dansa galet på night clubens golv med t.ex. mamma eller en alldeles obekant ung man, bara inte relevant just nu.
Men när då då? Kanske när jag har vågat bli lat på något annat plan i livet. Vänta bara alla leffamaraton och slöa soffliggardagar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar