I samband med sportlovslägrets ljuva konfirmander börjar illafall jag förankra mig i högstadielivet pånytt. Där, på högstadiets sida, finns så många bekanta, var än jag ser.
Det är inte för att det skulle komma otäcka minnen tillbaka, utan tvärtom. De finaste stunderna glimtar i mina tankars åsyn, om och om igen. Också vissa otäcka minnen nalkas, men bara i god anda.
Det känns som om vi hjälpledare har en chans att göra om inte våran egen högstadietid ännu bättre, så åtminstone någon annans. Viljan att försöka finns. Hur viljans verkställande förter sig är en annan sak, som bör utvecklas.
Med det samma börjar man förstå en del av sina rötter. Speciellt genom samtal med före detta vänner, som fungerar som någonting av stapeln vänner/kompisar/bekanta pånytt.
Jag börjar förstå olika komponenter på ett helt annat sätt. Hur allting hör ihop. Och hur min plats på denna jord är ställd.
I det samma håller jag på och läser en avhandling vid Hanken av min hädangångna far. Jag börjar få delar i det pussel som jag kallar längtan, ovetskapen och stoltheten att passa ihop. Allt det han gjort, både sådant jag vetat och icke vetat om börjar skingras framför mina ögon. Som en gömd och bortglömd filmrulle, som till allas förvåning fungerar än, lite svagt dock.
Det är som om vi är närmare varann nu. Alla. Vi. Jag. Har hittat närmare mig själv, och där är en trygg plats att va.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar