Respekt

Under ett sammanträffande bestämt vid köksbordet hos mig, funderade jag och en sportlovshjälpis, Ida, mycket på respekt.

Vad som får en människa att respektera en annan? Hur visar sig denna respekt i allmän tillvaro eller i olika sorts handlingar?

Jag vet inte riktigt vad jag vill komma till med, men det känns verkligen som om vi nådde något sorts starkt samförstånd. Att vi båda vill respektera framför allt oss själva mera. Och inte bara vara snälla och söta flickor, som aldrig riktigt säger något, eller över huvud taget bidrar med egen åsikt.

I själva verket har jag nog susat förbi den trånga, tysta och till slut bittra tillvaron, men jag minns ju hur det känns. Och nog har jag ännu vissa bekantskapskretsar att förvissa om mitt nya jag.
Hon som bara gasar förbi alla andra, om hon så känner för. Hon som strider mot normer och ifrågasätter det mesta. Hon som inte längre bryr sig ifall fallet inte är henne värt. Och framförallt hon som trivs så himla bra just som hon är.

En trygg plats att vara

I samband med sportlovslägrets ljuva konfirmander börjar illafall jag förankra mig i högstadielivet pånytt. Där, på högstadiets sida, finns så många bekanta, var än jag ser.

Det är inte för att det skulle komma otäcka minnen tillbaka, utan tvärtom. De finaste stunderna glimtar i mina tankars åsyn, om och om igen. Också vissa otäcka minnen nalkas, men bara i god anda.

Det känns som om vi hjälpledare har en chans att göra om inte våran egen högstadietid ännu bättre, så åtminstone någon annans. Viljan att försöka finns. Hur viljans verkställande förter sig är en annan sak, som bör utvecklas.

Med det samma börjar man förstå en del av sina rötter. Speciellt genom samtal med före detta vänner, som fungerar som någonting av stapeln vänner/kompisar/bekanta pånytt.

Jag börjar förstå olika komponenter på ett helt annat sätt. Hur allting hör ihop. Och hur min plats på denna jord är ställd.

I det samma håller jag på och läser en avhandling vid Hanken av min hädangångna far. Jag börjar få delar i det pussel som jag kallar längtan, ovetskapen och stoltheten att passa ihop. Allt det han gjort, både sådant jag vetat och icke vetat om börjar skingras framför mina ögon. Som en gömd och bortglömd filmrulle, som till allas förvåning fungerar än, lite svagt dock.

Det är som om vi är närmare varann nu. Alla. Vi. Jag. Har hittat närmare mig själv, och där är en trygg plats att va.

Framtidsdrömmar

Jag vill bli stor. 
Jag vill bo i en skandinavisk, vit och stor villa. 
Med havsstrand, fin båt och vacker trädgård.

Med många barn och en behändig karl.
Med en högutbildning, och ett välavlönat yrke.
Med en god stresshanteringsförmåga.

Dessa är mina drömmar. Jag vill få dessa drömmar samt musiken att gå ihop. Det kan bli svårt.
Jag vill överhuvudtaget leva ett lyckligt liv, vare sig jag uppfyller mina drömmar eller ej.

Det låter som att leka med isen, när jag målar upp drömmar. Vad som helst kan ju hända. Men utan drömmar händer antagligen ingenting. Det är inte heller så bra. 

Jag saknar redan dendär skandinaviska villan, när mamma och jag bråkar om inredningsmetoder.
Jag saknar redan dendär välavlönade och driftiga karlen, när jag funderar på min oduglighet.
Jag saknar alla mina framtida barn när jag saknar närhet.
Och framförallt saknar jag stresshanteringsförmågan, närmast hela tiden.

Hur kan jag då leva upp till mina drömmar? Speciellt då jag avslöjar dem till er, då blir ju pressen mångdubblad. 

Men allt startar väl någonstansifrån. 

x    Till exempel från att ta en dag ledigt (i dag), för att minska på stressen. Helt enkelt gå i egen takt    och lyssna på sin kropp. Utan en sund kropp kan inte heller stressen hanteras.

x  Till exempel från inredningen. Små finesser här och där. Sådana man vill värna om, och som ger guldkanter även på den allra skrotigaste inredningen. 

x Till exempel från små lässtunder, små kaffestunder, små stunder med vänner, små stunder i stan, små stunder ute i naturen... Ett lyckligt liv.

x Till exempel från att helt enkelt acceptera stunden som den är. Hur börjar man då annars förbättra den, om man inte kan acceptera?

Någon obekant

Att förebygga problem

Jag har vänner, som jag talar med dagligen. Eller tja, under vardagen främst. Jag har vänner jag talar med då stunden lämpar sig. Jag har vänner jag träffar en gång om året... Men alla är vänner.

Jag har problem, som kan berättas för vem som helst. Jag har problem som kan berättas för bara vissa. Själva problemet är att få problemen och lyssnandets offer till de rätta.

Vem vill lyssna på ett sådanthär problem? Kanske denna eller denna?
Flesta gånger säger vi ju att vi är här för varann, men vart försvinner alla då allt riktigt kommer i kapp?

Jag har vänner som inte annars bekräftar mig fullständigt, men som finns där just när allt kommer i kapp en. Men då måste det verkligen vara ALLT, och inte vilket minimalt problem som helst.

Jag undrar bara hur vi ska kunna förebygga problem, om detta potentiella problem kan uttalas först då det handlar om ungefär liv och död?

På resande fot

Det var någon som en gång hävdade att man inte ska färdas längre än var själen under skälig tid hinner med.

Orsaken till varför jag förespråkar detta påstående är att min själ flyger bortom högre skyar.

En del av mig befinner sig ännu i Sverige. I Stockholm, på hotell Scandic Malmen vid Södermalm. Denna andel, av min själ och mitt blod, som befinner sig där är faktiskt rättså stor.

Jag följer med spända och engagerade ögon på det vilda nattlivet bland narkomaner, poeter, musiker och helt vanligt folk. Jag för en inre monolog med mig själv vari jag påstår att jag själv kan vara lik någon av dessa narkomaner, poeter eller musiker någon dag. Eller kanske blir jag bara en vanlig döende, men vem vill nu det.

Det finns så mycket mer jag kunde ha upplevt om jag bara fått stoppa tiden och helt enkelt processera allting, där på plats, på hotellet vid Södermalm. Bara en dag behöver man ju leva för att redan ha minnen för livet.

Därmed gillar jag mina små stunder av självömkan, vari jag får stanna upp och uppleva allt det fina eller det onda pånytt. Jag får processera, minnas, njuta och hata. Men framförallt förbereda mig inför kommande utmaningar.

Hur tar vi oss framåt i dag, då detta och detta hände i går?

I varje fall har inte min själ hunnit till milstolparna Gammeldans eller Sportlovsskriba än. För just nu sitter jag i fåtöljen på rum nummer 135 vid hotell Scandic Malmen på Södermalm. Jag tittar ut mot ljusen och ljuden på Västgötagatan och åtnjuter tillsammans med August Strindbergs Röda Rummet det förra seklets under och världsligheter.

Har inte orkat börja

Jag har inte orkat börja med ett nytt liv.

Jag har inte orkat starta en ny period av mitt liv. Jag har inte orkat börja göra mina läxor. Jag har inte orkat ta uppriktig kontakt. Jag har bara orkat... ligga i min säng och dagdrömma.

Nej, inte har jag heller dagdrömmit. Inte ens det har jag orkat med. Och inte orkat sova heller. Inte kunnat gymma eller motionera för fullt. Inte kunnat äta i mängder massor, har helt enkelt inte orkat.

Vad och hur i hela världen skall jag orka? Orka släppa loss. Från allt det onda. Från allt det som tynger. Det är bara en tidsfråga, när jag vågar släppa lös och befria det gamla. Det är en tidsfråga när jag vågar orka igen.

Men först måste jag orka släppa loss från det som tynger, släppa loss från det som ger besvär. Bara jag skulle veta vad detta onda är?

Sportlovsskriba

Så var femte skriftskolelägret avklarat, detta ena nästan bättre än mitt egna. Det kändes nästan som också våra hjälppisars egna läger.

Vi kom bra överens med konfirmanderna, och kunde knyta ihop det ovanligt lilla antalet konfirmander till en helhet.

Vissa gånger var det jobbigt, med tårar och skrik. Medan andra gånger bara var skratt. Vissa gånger var det misslyckanden och djupa konversationer. Medan andra gånger lyckades, och livet ble till en lek.

Framförallt fick jag förtroende till många "svåra fall" och jag lärde mig en hel massa själv också. Jag kunde bonda både på ytlig och på djup nivå (nööööjd). Och så fick vi hjälppisar en hel massa bekräftelse.

Ni kan inte ens inbilla er den lycka och upprymdhet jag kände då ett fullständigt förtroende hade skapats, då jag äntligen hade lyckats med mitt arbete.

Tack! ♥

Gamlas dans

I går var det abiturienternas dag (i form av pennkis) och i dag är dagen vår! Obs ordet vår känns så skön. Inte min eller din, vår.

Jag stressar endast lite, främst för det praktiska. Det jag befarar är att jag tynar ut. Har varit så trött senaste veckan, och inte förstått det förrän häromdan. Nu känns febern stiga i form av kallsvett.

Det kommer att bli en bra dag! I väntan på efterfesten och på att prinsessdagen skall börja!

Rätten att vara svag

Som jag kanske nämnt tidigare, har jag gjort min vardagliga tillvaro en aning mer krävande på sistone. Jag vet inte riktigt vad det är, vegetarismen, hårda träningen eller skolarbetet? Kanske en summa av alla dessa faktorer.

Därpå önskar man sig kunna lämna lite tid för andlig uppväxt och filosoferande. Lite tid för att internalisera skolarbetet och hålla motivationen.

Men att glömma nycklarna inne, somna ståendes på busshållplatsen så att bussen nästan hinner köra förbi, och en oändlig hunger kanske är tecken på att allt inte är riktigt okej.

Av denna fysiska utmattning har däremot mitt psyke mått prima. Jag har helt enkelt inte orkat tänka för mycket. Jag har tagit dagen som den kommer, fångat stunden. (Kom inte igår ännu ihåg att det är två dagar kvar till gammeldansen!) Varit impulsiv och tagit vara på de flesta stunder.

Denna sinnesstämning + fysisk balans + tid för filosoferande = nästa mål. Nu är det ändå min tur att vara svag för en stund.

Högvarv

Fredagar är en höjdpunkt i veckan, för då är allt över. Fredagen är en höjdpunkt i veckan, för då får jag somna framför TVn klockan 18.00.
Fredag är en bra dag, för då har ingenting mera så stor skillnad.

Jag kommer ihåg de forna fredags och lördags kvällarna, med bastu och skrivbord. Dator framför näsan, skön och sansad musik på och så ett himla intresse för allt som händer omkring (snarare via datorn då).

Nu: huvudet i sanden, hunger tills man nästan gråter och så sjuka och trötta kroppsdelar att de inte orkar släpa sig till sängen för att sova. Hjärnan i högsta hugg, den vill idka övning och sysselsättning. Men kroppen räcker inte till.

Det är super att gå på högvarv under vardagen, ha energi till att göra saker och ting, ha motivation till att satsa på skolarbete. Det är mindre hejsan att inte hinna lugna ner, oavsett att man inte går på så höga varv att energin helt enkelt tar slut.

Hektisk vardag

Jag kan inte minnas när det började, kanske någon gång före julen, då min vardag eller snarare hela mitt liv började bli lite vildare än annars. Jo, det var under senhösten då jag slutade ta kontroll och bestämde mig för att njuta av livets egna fart och gaspedal.

Det har sannerligen lyckats. Jag har säkert skämt ut mig så mycket frekventare än annars, och det var eftertanken. Att ta livet på fullaste allvar började framstå som snarare ett problem, en begränsning för mig.

Nu har det börjat lugna ner sig, men nej... det stegrar upp tillbaka, har jag kanske blivit beroende av det hektiska? Hektisk i form av fester, social kontakt utöver skoltiden, upplivad social hälsa i skolan osv.

Jag vill ha allt det fina runtomkring mig, men jag vet inte riktigt om jag hänger med i farten. Jag vill ta det lugnt, varva ned och SOVA. Inte vara uppkopplad hela tiden. Inte önska att någon trevlig ska ta kontakt till mig, inte hoppas på att någonting ska bli nånting med hjälp av sociala medier.

Man måste jobba, jobba hårt. För vad än. Men för att jobba måste man sova. Jag vill inte vara rädd för att falla ur kärran (hela den sociala härvan med hård fart på) bara för att jag vill sova.

Eller kanske man måste lära sig att sova i sällskap. Det passar nog, bara sällskapet finns på plats. Inte via en elektronisk manick som ger mig sömnsvårigheter pga sin antagligen farliga strålning.

Lev för fullt

När man ska åka på resa eller ligger inför ett stort event bestämmer i alla fall jag mig allt som oftast för att leva ut allt fullständigt. Jag gör olika planer för hur jag ska förhålla mig till händelsen för att leva fullt ut; spänd, lugn eller ivrig?

Jag lägger planer för hur jag ska planera min planering och packning, för att tagga och sporra upp mig till bästa möjliga tusen.

Jag funderar helatiden på hur det kommer vara efter resan (har jag levt tillräckligt fullt ut), medan jag ännu är på min resa. Hmmm?

Helt klart lever jag inte fullt ut.

Eller...

Är dethär mitt sätt att leva ut; sitta och njuta av utsikten med dansande unga, gamla och medelålders människor mitt i livet? Men att låta bli att dansa då en obekant snygging bjuder upp mig, varför gör jag så?

Kanske det helt enkelt är ett faktum att jag lever ut via längtan och lugn. Jag njuter av ruset som går igenom mig då jag får välla i självömkan för alla minnen som kommer tillbaka. Jag njuter av att ligga och dagdrömma, tänkandes på fina och gångna upplevelser, medan jag lika bra skulle hinna uppleva dubbelt flera. Då skulle jag ju inte hinna dagdrömma tillbaka allt!

Alla vill vi slippa något, vara lata på nåt plan. Dethär är kanske min lata punkt, att leva i stunden. Eller så är helt enkelt det andra faktumet, att eventuellt dansa galet på night clubens golv med t.ex. mamma eller en alldeles obekant ung man, bara inte relevant just nu.

Men när då då? Kanske när jag har vågat bli lat på något annat plan i livet. Vänta bara alla leffamaraton och slöa soffliggardagar!

Hem kära hem

Nu känns det som världens bästa ide att ha lagt sig på sängen, och inte ha vid tankarna att stiga upp på ett tag. Sådär som man gör om somrarna, lägger sig på en tupplur bara. Men med mobilen i handen förstås! ...

Det har snöat och det är ljust på landet. Till skillnad från Helsingfors och Stockholms gråa slask.

Vi var sannerligen inte de enda från min bekantskapskrets som var på kryssning i helgen. Men vi hade verkligen en mening med resan.

Nu känns det bra. Såsom ofta efter en lyckad resa, tröttsamt men bra! Nu vill jag bara dra mig hela resten av dagen. Samla energi inför nya perioden (satsa ordentligt, roligt!).

Bastubad, skönhetsfinesser och massage. Doftljus och August Strinderg (Röda Rummet). Sånghäftet, kalender (alternativ dagbok) och dagbok. Nätverk!

En koll på de tre dagar som gått. En koll på de år som gått efter allt som hänt. En koll på ett liv.

Stockholm

Vi har anlänt till Stockholm, jag och mamma.Tanken var att åka på en fyra dagars semester, för provveckan är sannerligen över för min del, skönt!

I verkligheten är det tungt. Först en lång, halvtråkig men ändå rolig kväll på båten. Sedan en hel mulen men halvsolig dag i Farstastan = verkligen jobbigt.

Men det som vållar mest tvångskänslor är alla minnen. Min barndom. Den finns inristad i dessa gator, dessa tunnelbanestationer och dessa ortnamn.

Och framförallt han som inte kom med oss till Finland vållar oro inom mig. Får kämpa mot tårarna många gånger om dagen. Men det är verkligen värt all möda!

Nu gäller hotellrummets lugn. Kanske en tupplur skulle göra susen. Så en tur på stan och middag med mamma och hennes/vår nära vän.

Nätverket fungerar så dåligt att jag har tappat bort mina vänner i Finland för en dag. Blandade känslor kring det. Sist och slutlihen helt skönt att inte vara uppkopplad helatiden.

Livet är värt att hyllas. Det enda som fattas är den Finlandssvenska gemenskapen från Helsingfors och  1900- talets svenska kulturmöten i cafeterior som fylls av cigarrök, då sofistikerade äldre män diskuterar politik.

Stockholm har ändrats säger dom.