Leva upp till sina drömmar

Redan nu befarar jag jullovet. Ett enda långt lov, som istället för att lugna ner mig snarare kommer göra mig hyperaktiv. Två dagar räcker nämligen.

Då jag blivit förvissad om att världens kakaoreserver håller på att blir knappa har jag slukat i mig en vitchokladplatta. Sådant har inte hänt på tre år. Eller så var det bara den hårda träningen som gjorde susen.

Jo för på två dagar hinner man inte riktigt rasta av sig, och då ger energifylld "mat" resten av besväret.
Hur som helst. Det vistas suddiga drömmar om framtiden i mitt sinne nu och då. Drömmar om renhet- katharsis, kärlek, lycka och pengar. Allt det materiella som fattats ur min barndom-s o m  e n  k o n t r a s t. Man strävar efter det man inte har.

Drömmar om sommaren och drömmar om det avslappnade men aktiva livet. Livet där man känner träningsvärk i hela kroppen, men ändå är pigg. Och inte pigg på högvarv utan naturligt.

Det är väl en fråga om att våga. Våga uppfylla sina drömmar ☆

Det är synd dethär med vintern

Inte bara de gråa eftermiddagarna och det regniga vädret. Inte bara kylan eller den allt trångare världens förhinder gör mig illa till mods. Också dagdrömmandet blir sämre.

Jo, jag har alldeles tydligt fått en ny favorithobby. Att bara slappa är ju det bästa! Efter att träna, läsa, spela/sjunga och gå i skola förstås... jo, jag måste hitta mera tid för min fina hobby. Speciellt under veckosluten!

Men som jag sa är det inte lika roligt mera. Solen förgyller inte längre mina drömmar och sommarens möjligheter processerar inga aktionsplaner för att nå ett mål längre. Nu gör jag det snarare för att hållas vid liv efter en knapp nattsömn, vilket inte är så trevligt.

Helst vore jag timtals och promenerade i skogen, men kroppen måste också få vila. Eller så ligger jag och har leffamaraton. Synd att vi inte har så bra filmer och jag inte är så insatt i den kulturen. Tack vare en ny TV och dator kanske jag kan insätta mig också i den kulturen!

Dock kommer ångesten när man färdas till en annan tid eller till och med värld. Om jag inte kan förbättra min tillvaro i denna verklighet ska jag väl fan heller inte fly undan den! Men en resa kan vara det främsta man behöver ibland.

Vardagen är en hård kamp, men om man vinner den känns det bra.

Jag är alldeles säker på att vardagen är en hård kamp för de flesta. Kanske inte för dom som inte vet att vissa tjänar under 2000 € i månaden. Men alla har vi ändå våra problem.

När man får vardagen att funka utan stressiga och systematiska planer, som ändå förändras under dagens gång... då känns det bra.

Då man inte behöver ta onödig stress, men ändå ha en aktiv livsstil... då känns det bra.

Om man lyckas klura ihop det sociala livet i jämnvikt med sitt egna inre, då känns det också bra.

Inga såhär gör du- tips brukar fungera. Hjulet är redan uppfunnet, och vissa saker hamnar man personligen lära sig "genom hälen". Detta är en av de sakerna.

Med ögonen öppna inför framtiden

Alltid har jag brytt mig, och med ena ögat följt med politik. Mitt intresse har dock inte varit tillräckligt stort för att orka allmänbilda mig inom området desto mera.

På sistone har en gnista börjat glöda, och Finlands situation ekonomiskt, socialt och globalt börjar verka allt intressantare. Antingen har det hänt ändring i den (sannolikt), eller så börjar blicken till framtiden öppna mina ögon.

Att läsa tal som Alexander Stubb hållit eller titta på intervjuer där de kör in med stiliga svarta Audin i Bryssel och sedan byter språk mellan varven och intervjuerna, det är helt enkelt faschinerande.

Jag bryr mig inte om gamla metoder, de som står i våra läroböcker. Jag bryr mig om framtiden, och optimismen, som Alex hyser inför den!

Ett leende på läpparna

Efter att ha gymmat och pratat med ovanligt många "glömda vänner" man inte samtalat med, känner jag mig vara igång igen.

Dock inte tillräckligt för att läsa till ett religionsprov. Det berodde mera på egna attityden och intresset, objektivitet och religion passar inte bra ihop.

Jag har haft väldigt kraftfulla reaktioner på sistone, vilket har resulterat i en lista över ett och annat. Efter att ha lugnat ner mig ser listan bara ofantligt rolig och levande ut.

Efter att också ha funderat på mitt sociala läge lite har jag kommit fram till att läpparna i ett leende och inga större bekymmer hjälper i längden. Visst finns det undantagsfall då också jag vågar låta en utomstående person rubba min andliga kontroll över min tillvaro. Men ofta är det bara något jag ångrar. Också det med ett leende på läpparna.

Ett leende på läpparna och en god nattsömn kommer att föra långt!

Ensamma unga

Allt fler ungdomar verkar känna sig ensamma och har svårigheter att dela med sig sina inre upplevelser.

Trots att sociala medier borde göra umgänget och kommunikationen enkel, kan den också ha sina svaga sidor. Man behöver en vän man kan se i ögonen för att lätta på sitt hjärta fullständigt.

Vad gör då saken så svår? Är vi mer tillbakadragna och måna om vår integritet, i denna värld fylld av faror, eller vinner känslan av att ingen verkar bry sig?

Ett problem kan också vara att man strävar efter högre social status. Man låter bli att svara åt personer som representerar samma eller lägre klass som en själv, och strävar efter personer av ett lite "värdigare" slag. Trots att klasskillnader formellt är avskaffade, lever de ännu i praktiken.

Då man en gång har låtit bli att tala eller blivit avvisad, på grund av bristfälliga sociala kontakter, sociala kunskaper eller känslan av att man helt enkelt vill vara ifred, blir tagandet av sociala initiativ ofta bara svårare. Den som faller bakom får stanna bakom, denna uppfattning tycks ännu råda.

Inte vet jag om min uppfattning om problemet ungas ensamhetskänsla är långsökt, men det är iallafall såhär jag upplever det.

Alltid ibland

Alltid ibland har man som kvinna/ung dam mycket att stå på sig med. Många bördor att bära på axlarna, och känslor som ingen annan kan förstå.

Då kan det bli lite svårt då och då. Inte för mig, bara för dom andra. Och jag får mera bekymmer att stå på.

"Varför orkade jag inte mer, vad var det som jag inte klarade av?" Pressen den stora, eller att ge ett svar...

Ett svar som kunde vara gott nog, att min brinnande själ ge ro.
★★★★★★★★★★★★★★

Ibland blir man lite poetisk, och alldeles med orsak. När vardagens bördor trycker på, känslig som man är. Då är det väl bara rätt att vara bräcklig ibland. Men man får stå för vad man gör. Också då man ingenting annat än bräcklig kan vara.

Samhället

När man en gång ligger på botten kan det vara svårt att komma upp. Vart behöver jag egentligen sträva, när jag redan ligger fast här.. kan man tänka.

När man alltid varit på toppen kan det vara svårt att tänka sig ligga på botten. Hur fuktigt, kallt och mörkt där är, rent utsagt djävligt.

Är dethär må tro mänsklighetens största problem?

En möjlighet eller en begränsning

Ibland tror jag ofantligt stark på att mina möjligheter är mina allra största begränsningar. Jag skapar en articifiellt tillverkad press på mig själv, att jag måste gå precis den vägen som mina gener ombett. Att det lilla speciella, något som jag för övrigt tror att absolut varje människa har- klarare eller otydligare- bör bestämma över min framtid.

Jag var i kyrkan idag, och trots att jag hänger i kyrkan och dess verksamhet en stor del av min tid har jag inte kommit till en fullständig slutsats om min egen tro på Gud. Fadern, som också tar emot vrede, skrik och hat. Eller tar han?

I kyrkan sjöng vi i varje fall "Det finns en uppgift just för dig, men du är fri att göra vad du vill med den, säga ja eller nej." (Steg för steg)

Men vad händer om jag tackar nej till min uppgift? Anklagas jag med ihåliga och dömande blickar från himmelen. Blickar som inborras i mig och tömer mig, tar bort denna uppgift från mig... Eller får jag en andra chans?

Två stycken hälar

Jag har det precis lika bra som alla andra, dom andra håller bara tyst om det. De medger inte alla tillkortakommanden, tvärtom från mig.

Jag megder alltför mycket. Så som nu. Nu sitter jag på en fin restaurang, i fina kläder och fin ny väska i min famn. Allt är bra.

Flera timmar senare fortsätter jag på mitt blogginlägg, i ljuset av ett L:A Brukets Cintrongräsljus, vad jag håller på att bli lyxsamlare.

Jag kommer att tänka på att vänner trots allt behövs, efter ett samtal där vi båda inser att vi inte har talat på länge. Att en djup kontakt till ens en vän, som kan tala om allt med en, behövs.

Ofta har dessa vänskapsband tett sig kvävande för mig, och jag har alltid föredragit massor av ytliga kontakter istället. Men när man en gång vet hur det känns att ha en riktig vän, och hur pinande det kan vara i slutet av ett vänskapsförhållande vill man gärna satsa på det.

Vet inte hur, vet inte när, vet inte var. Men inte tänker jag ännu heller lägga hela själen i det. Jag har för all del två stycken hälar, att lära mig igenom.

Om inte jag fanns

Ibland kan världen vara så uppsprängd att den bara faller i kras i mitt huvud. Endast enastående överlevna glaskärvor finns kvar, och dem kan jag ty mig till.

Ty om inte dessa enastående glaskärvor fanns, fanns inte heller jag. Och om inte jag fanns, vet jag inte vad jag skulle göra.

Provläsning

Nu har provläsninhen officiellt börjat, och mina tankar flyr som på beställning till sommarstuga, hav och Helsingfors. Somom man bara blir skyggare och skyggare för provveckan ju mera man inser hur jobbig den kan vara.

För utöva stresshantering och åka in till stan någon dag. Helst för att läsa romaner, lektionsanteckningar, skolböcker och så för att skriva. Men framförallt samla ihop tankarna lite.

Jag klarar helt enkelt inte av att vara instängd här hemma i nästan två veckor. Bara för att någon statlig anstalt bestämt sig för att jag ska. Nej, jag lär mig bättre i kreativa miljöer! Hallelujah för det.

Ung vuxen

Ibland kan det vara svårt att vara ung vuxen. Speciellt då man i en vuxen roll bör träda som underhållare för unga. Utan att tro för mycket av sin vuxenhet, utan att vara osäker, utan att vara tråkig.

Jag tror jag klarade det helt bra. Riktigt bra egentligen, vad annat kunde jag ha gjort än dethär? Spelat och sjungit och haft roligt.

Jag gillade det iallafall. Att träda fram för mina jämnåriga som en som simmar i alldeles rätt vatten. Som en som har hittat sitt element.

Kanske jag inte ska försöka vara som dom andra, för vem annan kan man vara-om man helt enkelt inte med all sin talang vill smälta samman.

Hmm

Jag skiver kommentarer jag aldrig publicerar. Jag skriver meddelanden jag aldrig skickar. Jag tar bilder vilka jag bara raderar, och jag njuter av mitt liv men vågar aldrig leva.

Noshit Sherlock

Jag tror inte att detdär med att sluta stressa gick riktigt fram, för min del, men nog för andras.

Istället för tre olika förhör hade jag bara ett. Ett som gick lite sämre än vanligt, tack vare stressen över de inbillade två ytterligare förhören.

Ett yttrande av förståelse av de högre makterna, att inte egentligen behöva stressa.

Något som kommer ovanifrån är också snö. Och det kommer rikligt!

Att äntligen börja dagen med en timmes promenad i skogen kändes bra. Och att sedan flytta bort hemifrån för några dagar, få vänliga avskedshälsningar från mamma och laga pasta i ett mysigt kök kändes bra.

Att komma fem minuter försent till timmen var enligt läraren min en ganska "noshit Sherlock" grej. Kanske jag inte stressar så mycket sen heller!

Sluta stressa

Uppreprade en bekant pojke argsint till mig, då jag som vanligt yrade omkring på Prästgården, PRG.

Tyst sa jag och trodde inte på budskapet. Nu tror jag.

Ifall man stressar så mycket för att organisera, att hinna sova, äta och ha tid för sig själv, och framförallt för de tre olika förhören imorgon-att man inte hinner med annat än att stressa-kan inte allt vara riktigt bra.

När jag dessutom insåg att mina lektioner i skolan börjar först halv tolv imorgon började jag verkligen tveka på mitt psykiska välstånd.

All denna stress, alldeles i onödan. Så mycket tid och energi jag kunde ha lagt på läsandet istället!

Jag skyller på hösten

Jag ligger i min säng, tvingar mig själv att vila en stund.

Det himla paradoxala i det hela är att jag stannat hemma för stegring och hängighet. Varför blir jag rastlös just då? Får gjort allt annat än det väsentliga, och blir frustrerad.

Jag kunde bara ha luggit i min säng såhär hela dagen, inser jag nu. Men nej, nu är det redan sent.

Måste; byta lakan, läsa läxor, stressa, läsa dendär tusans romanen, sticka mössa (det är ju redan november)... vadå måste?

Om jag tog mig i kragen skulle jag fly någon annanstans, skriva låtar utan tvång, låta bli att stressa inför prov och hellre satsa på högre vitsord, göra pengar till något som inte är ett ständigt hinder, säga ja till allt det som jag nu inte orkar... och framförallt öppna min vy från denhär eländigt inåtvända och mörka vardagen.

Och tänk, att allt detta bara beror på årstiden!

Nästan hemma

Nu står jag igen på denhär eviga busshållplatsen, nästan hemma.

Toijala ligger långt bakom och efter en halvtimme tillbringad med en fantastisk flygel må man väl lida lite av detta besvärliga väder. Mörkt, regnigt och eländigt.

Då jag befinner mig på plats kan det verka somom jag inte njuter för fullt av livet, utan tyngs av ansvar och tillbakadragenhet.

Men bara jag kommer hem och får minnas hur mitt liv såg ut innan resan ser jag hur stor påverkan en sådan gemenskap av en så stor folksamling har, som på Höstdagarna!

Ha det bra

Jag sitter i Toijalas allaktivitetshall och dödar tid. Jag hör Born this way övas i två olika riktningar, och undrar varför jag inte själv är med.

Befarar att jag kommer vara så kritisk att jag inte kan njuta av showen ikväll, HD Onstage.

Jag måste helt enkelt bli mindre kritisk och acceptera flera talanger! (Jobbigt)

Snart börjar min verkstad och då ska jag gymma. Konditionspass som sovenpåskolgolvflunssig, mysigt. Sedan blir det bordsspel som gäller. Har aldrig riktigt spelat eller valt något som bordsspel, men jag tar emot utmaningen med öppna armar!

Ha det bra.