Besked om kompetens inom ämnesområdet "Ett år som gått"

När 2018 började kände jag mig nästintill hem- och rotlös. 2019 håller på att börja, och vart jag än går är jag påväg hem. 

Cirklar sluter sig, gamla mönster förblir nya. 

Klockan 04:49 är en plats att vara. Läsandes i böcker ur vilka man inget ser, i den mörka årstidens dystra sken. 

Mot en obestämd destination... i ett oreglerat land. Där alla drömmar står öppna. 

Året 2018 är ändå värt att sammanfattas. 

Jag klippte håret, kort... för första gången i mitt liv. Kanske inte det bästa draget jag gjort, men ändå stolt över att i fem års tid ha klippt det helt själv. Kanske behövde jag se det rent konkret, med mina egna ögon, slutet av ens egen kapacitet. Gränsens överflöd, vägens ände. 
Eller så hade jag helt enkelt inte tillräckligt med problem i livet som det var, just då. 

Det korta håret gav anyhow upphov till identitetskriser. 
Att se ut som en 40-åring när man vill leva ut sin ungdoms bästa dagar känns inte helt optimalt. På krogen frågar de "är du polis eller?" när jag visar upp leg. 

Jag kanske inte behöver identifieras längre. Men frågan är vem som överhuvudtaget kan komma att behöva min identitet mera än jag? 

Personlig utveckling 

Min absolut största hobby under året som varat är personlig utveckling. 
Det hela började turbulent och ofrivilligt, under de minst optimala förhållandena man kan tänka sig - ifall man är en högpresterande ung kvinna ute i världen, som för ett tag hade behövt sänka vingarna och landa lite. Det jag har lärt mig här i livet är väl att det inte finns tid för ro, den är få förunnad. 

Nåväl sökte jag väl någon sorts ro i att (spontant) flytta, med en veckas varningstid. Tur så var inte detta lika turbulent, härligaste hyresfamiljen i världen finns fortfarande kvar - och det är jag evigt tacksam för. 

Efter en hel vår för sig själv, i en pittoresk lägenhet i innerstan, belamrad med plugg som hopades likt ett fallande dominospel - flera terminer på varandra, var det dags för ännu tre ljuva sommarmånader i grund och botten för sig själv. 

Att komma tillbaka ut i skärgården kändes däremot som allt annat än ensamt. Tänk att ha mentalt flyttat inom ett land man inte ens bor i. (Okok, nu mot slutet av året har jag försonats med Sibbo o stan också, chill fam) p.s. när de bad mig skriva kontaktuppgifter på hälsovårdscentralen i somras skrev jag tre stycken adresser, de får väl själv välja vilken liksom. Till detta hör även att jag gick omkring och drack té konstant (alltså literally med några minuters mellanrum) i flera veckor p.g.a. halsfluss. Saken blir inte bättre av att jag i en svag stund hällde det kokheta téet på hakan, så att jag fortfarande får sminka bort det svagt illröda skinnet som brann. Tur att kunderna på jobbet bara trodde att det var åter en Hangö-regatta som hände, hehe. 

Alla människomöten

De är nästan skrämmande många, och disparata. Efter diverse år ute på vift & efter att ha samlat på sig det ena och det andra, kan man ju lätt säga att den cirkeln har slutit sig. Det som mot bakgrund av några år tillbaka kändes helt ovidkommande i social mening är inte så främmande nu. Så brukar det vara. De som ses upp till, ser även själv upp. 

Kanske inte så många nya bekantskaper med andra ord, snarare ett befästande och förankrande av de befintliga. Med vissa undantag. Några som tycks ha funnits där även när de inte funnits, men framförallt enstaka som verkligen har funnits där utan min vetskap därom. Nästan lite skrämmande nära, hur livet för en på samma ställen, och trots att man tittar upp kan man vara blind. 

Tacksam för att ni haft glasögon att låna ut, när jag letat annanstans än där jag är. 

Bidragit med perspektiv, eller bara uppenbarat dig med din blotta närvaro. Fantastiskt. 

Detta året är även det året då jag fått känna på hur riktig vänskap känns. Dem som funnits där, någonstans, under alla dessa år. Och finns fortfarande. Nu i ett annat sammanhang, än förut. 

Vilka sammanhang !

Livet är trots allt anhängigt endast sammanhang. Vad är kunskap utan verkan, alla drömmar utan fog? 

Utan att konstruera känslor genom fakta, lägga ihop ett plus ett, blir livet närmast svartvita stunder, utan någon begriplig funktion i något system som helst. 

Cirklar sluter sig återigen. I helt nya sammanhang träffar man gamla människor. Gamla mönster får en ny prägel, en ny nyans. Ett annat perspektiv. På samma sak. 


Jag har lärt mig en aning om mig själv. Fått en desto mera försenad lektion om denna värld. 


Om den vem jag är är sant, eller sann, så hänger allting ihop nu. I ett större sammanhang. 
Några luckor förblir oöppnade, som i en julkalender utan slut och tom på innehåll. Reaktioner uppstår, i olika sammanhang, olika. Hur det kommer te sig vet man aldrig på förhand. Det är situationen som avgör. Men vissa grundläggande betingelser går att utröna, ur livets långa lag... Några viktiga hörnstenar, i ett försök att förstå det obegripliga. Varför skriver jag ens detta egentligen? Vore det inte så enkelt att bara blåsa upp glöden i maskineriet som redan slagit över ett varv eller två. Fortsätta gå så som vi alltid hållit på...  

Era sanningar får ni hitta själva, bara den motsvarar min. Jag har låtit bli motståndet, mot mig själv. Onödig krigföring, hjälper ingen eller någon alls. 

Där vi en gång vandrat

Här igen. 
När allting faller isär. 
Eller åtminstone svävar löst. 
Ovetandes, 
Om det någonsin kommer bli bra igen. 

Vilken Gud har jag sårat denna gång, för att förtjäna detta? 

Inte detta i sig. Men allt tillsammans... 

Andras reaktioner. 
"Du är så stark, fortsätt kämpa." 
Inte: Hur känns det egentligen? Ska vi hitta på något, annat att tänka på...

Eller så är det bara fel plats. 
Fel stad, fel land. Ingen att döma. 


Vi är som människor utan rötter, planterade i fel sorts jord. 


Här igen.
På samma ställe som alltid.
Där all skit ramlar över en.
Det är trots allt ett bra ställe att vara på.
I stunder som denna.
Allt vi gått igenom, där vi en gång vandrat.

Ett kryddmått struktur

Det tar sin lilla tid. Innan jag hittar hit, igen. 

Stunder av förtvivlan. Men så händer något och allt blir plötsligt bra igen. 

Alltid påväg. Från milstolpe till milstolpe. Från förlust till förlust. 

Rastlösheten är fortfarande mitt största vapen. Ett vapen som för det mesta avvärjar diverse skott från omvärlden... Men som i mina sämsta stunder siktar rakt på mig själv. 

Rastlösheten kan göra mig förmögen att bestiga berg. 

Rastlösheten kan göra mig oförmögen att företa mig någonting som helst. 

Lever som i ett ingenmansland, ett gränsdrag mellan yta och spänning. 

Varje dag kan vara den sista, i den takten som jag pågår. 

Samtidigt som livet knappt har börjat?

Har börjat tillägna mig konsten av att leva i nuet. 

Carpe fucking diem osv. 

Äntligen...

? 

Varje dag jag lever, känns snarare som en dag jag förlorar. 

Allt som blev ogjort. 

En dag isolerad från alla andra är inte ett optimalt sätt att leva. 

Det behövs mera. Ett språngbräde från igår och en dröm om imorgon. 

Ett perspektiv eller två, en mening med det hela, samt ett livslångt lärande.  

Tiden går för fort, och jag hinner varken förbereda mig (läs: hype) eller minnas tillbaka (läs: fundera i timtals till en vemodig ton). 

Hur blev det såhär? 

Nu har kanske den tiden i livet inletts, där fortlevnads-principen bör tillämpas. Ibland måste man bara lita på att solen ska stiga upp imorgon också. Eller kanske senast i övermorgon, eller om en vecka. Ett halvår i vissa fall, men den kommer stiga upp! 

Jag tror jag återvänder till mitt kreativa kaos. 

Nu med ett kryddmått struktur i bagaget. 

En vår utav iakttagelser

Denna milstolpe under resans gång börjar vara färdig-klappad och nästa vecka väntar nygamla äventyr i den finska skärgården. 

Egentligen har jag inte riktigt kommit fram till något. Ingen slutsats. Inget svar. 
Bara en hel jävla massa frågor, vilka jag dock känner mig aningen mer bekväm i än innan. 

Att plötsligt (med en veckas förvarnings tid) bo själv i innerstan, med en väldigt tuff period i plugget och skakig period på hemmaplan, och dessutom med viljan att systematiskt (haha) växa som människa, har inte varit det lättaste förstås. 

Prestationsångesten har fått mig att ligga i sängen flera dagar i streck, utan att vilja träffa någon. Har dock behövt den tiden. Att bara vara, själv. Fortfarande har jag alltid hört mig för. Undrat och letat efter något som ska hända. Jag väntar fortfarande på det där fenomenala (*ping, inside). 

Det fenomenala händer väl lite hela tiden. Vissa dagar mer, andra mindre. Vilket gör det så himla svårt att iaktta. Att livet och all bra skit också händer, mitt bland det där eviga kämpandet.

Har funderat mycket. På vad jag måste släppa taget ifrån. Vad fan det egentligen är som gnager inuti. Det har bitit hål på mig så länge nu, att jag snart lär vara helt ihålig. Men så finns det alltid dagar ... händelser ... människor, som lappar hålen i min brustna själ. 

Det är väl lite så livet funkar. 
Och så kanske det inte heller finns något givet svar. 
Ingen exakt människa, eller konkret sysselsättning som måste elimineras ur min livssfär. 
Snarare ett sunt avstående från skit som inte gör dig gott, som du inte har lust för. Oavsett vad andra tycker. Ett nej, men i ett avsevärt tidigare skede av processen. Rakt på sak från första början. 

Dessa är de dagar i livet då man måste börja fatta obevekliga/kompromisslösa beslut. Alldeles själv! 

Sagt och gjort, och som anat känner min mamma knappt igen denna iskalla och rättframma tjej, som med orubblig min kan svara med kniviga kommentarer, utan hänsyn till eller åtskillnad av motpart. Vad ska det nu sen vara bra för? Ingen vet.

Ung och naiv. Svårt att avgöra vilka drag som frambringas av ren mogenhet för åldern, och vilka som fortfarande är en naturlig skavank/åkomma härledd ur den ringa åldern...  
Väldigt mycket av det jag har, går emot mig just nu. Men kommer eventuellt vara till ödesavgörande nytta i framtiden. Vilken framtid? I vilken värld. I vilka skor... (trött på att avgöra mina dagliga val baserat på en framtid som inte finns än).  

Existentiell kris much. Givetvis. Men ändå rätt kul att iaktta sig själv utifrån. Jämföra med året/n innan och se vad som har hänt. Inte mycket egentligen, men ändå allting. 

Det jag lärt mig är inget jag kan sätta fingret på. Det bara finns där. Nu en egenskap och upplevelse rikare (?) än innan. T


Vårens känslor i låtar: 
Jag Bryr Mig - Mwuana 
Ten More Days - Avicii
Dolores (The Awakening) - Vargas & Lagola 
För Någon Annan - Ambivalensen
Any Way You Slay - Mantua
Väntar På En Ängel - Oskar Linnros 

Reality check

Hur många gånger ska man behöva säga nej innan nej är ett nej? 
Oavsett livsområde. 
...
Hur många gånger ska man ertappa sig själv innan man ändrar sitt liv på någon punkt? När blir nej verkligen ett nej - som uteblivet eller svagt blir nej tydligen ett implicit samtycke, till t.ex. våldtäkt. Hur många gånger ska man behöva tacka nej till ett åtagande innan man går fri från samvetskval?  


Dagens reality check bestod i en överbelastad dator, som likväl skulle kunna symbolisera min hjärna just nu. Men hur många gånger laddas inte batteriet om (för vissa genom ström och omstart, för andra genom sömn och föda) för att utbrändheten ska bli förglömd redan nästa dag? Hur många gånger kämpar man inte sig igenom och bara fortsätter vänta på den där sista och avgörande utslagsrösten - ja eller nej? 

Jag lyckades rädda min essä (som riskerade försvinna när datorn mentalt höll på att tuppa av) och imorgon kommer jag minnas denna dag som den dagen jag äntligen blev klar med skrivandet. De spår av trötthet och frustration som fortfarande finns kvar går att förneka, lika lätt som solen kan gå i moln vissa dagar. 


Hur många gånger säger man inte till sig själv att sluta stressa? 
Egentligen blir det bara ett till måste. Nu MÅSTE man plötsligt sluta stressa också! Väldigt kontraproduktivt. Som att motverka sig själv, och glömma varför man stressar överhuvudtaget. Vet inte riktigt hur man ska tänka. 


Har sett mardrömmar i en månad, över ett tenta-resultat som visade sig bättre än förväntat. Mot all förmodan och alla odds. Hade tenta-resultatet blivit annorlunda utan dessa otaliga mardrömmar? Antagligen inte. 


Utöver tentor och skolstress finns ingen prestationsångest, kan man tänka sig. Att de som inte pluggar eller jobbar för fullt går fria, från ansvar eller förtryck. Så är det ju inte. Det som stressar mig allra mest är hur ändlös stressen är. 

Oavsett om man ska gå till närmsta ICA affären för att köpa kaffemjölk, eller om man äntligen ska ta itu med tvättkorgen som hopats i flera veckor, eller käka middag på restaurang på Östermalm - ska man alltid se representabel ut. 


Vi presterar hela tiden, men för vem? 
Alla runtomkring dig är minst lika upptagna med att prestera, att din prestation inte har någon skillnad -  än för dig. Finns det någon högre makt där uppe som stint ser ner på och bedömer oss då? Nej, antagligen inte. Och vad denna ändlösa tävlings betygsskala eller straff för fusk skulle vara är minst lika oklart. 

Varje gång man faller för denna prestationsångest är en gång man även bidrar till den. Något att hålla i minne (framförallt en påminnelse till mig själv!). 

Många gånger kan det göra gott med lite friktion och konkurrens. Ett led i utövandet av den bästa versionen av sig själv! Men någonstans går en gräns, och för min del har den gränsen kommit väldigt väldigt nu, undra hur många nej det fortfarande krävs. 

xx Tove

Vi möts på djupet.

Våren kommer! 
Solen skiner, och livet löser sig. 

Har säkert redan berättat om att jobbiga saker vänt sig till goda, och att det verkar som att någon där uppe styr. Att all skit kommer på en gång, och att man ofrivilligt genomgår eldtest i uthållighet. Sen kommer allt det goda på en och samma gång, och man beprövas på förmågan att känna lycka, och på konsten att våga leva. Det är en enda berg- och dalbana och det är ytterst oklart vem som har kontrollen. 

Om det inte var här jag skrev, så gjorde jag det på den parallella bloggen. Artist-hemsidan!!! Jag lanserade nämligen den egen-gjorda provisoriska hemsidan, som följd av ett ytterst spontant anfall, en ensam och sen kväll för någon vecka sedan! 
Se faktumet med egna ögon: https://toveljungqvist.wixsite.com/toveljungqvist/blog

Det kanske största spontana infallet hittills är nog ändå att jag har flyttat! (Det är det fantastiska erbjudandet i förra inlägget). Med en veckas varningstid hade jag plötsligt slussat över ett helt flyttlass med hjälp av kollektivtrafikens magiska kraft. Och löper fortfarande risk att ta tunnelbanan åt fel håll, på vägen hem. Vad hände där!? Livet. 

Varit lite småkrasslig p.g.a. de stora dragiga fönstren, det där kalla gammaldags sekelskiftes Stockholms-livet. Kungsholmen. Får fortfarande hjärtklappningar när brevbäraren fäller in posten genom dörrluckan, och är sten-säker på att det kryllar av stalkers där utanför det stora fönstret om kvällarna, draperierna funkar ju förstås inte riktigt... Tar två timmars kvällspromenader, går genom hela Stockholm och andas in storstadspulsen. Eller så står jag bara där. Vid St. Eriksbron. Som en skugga. Delegerar livet åt någon annan. Det är min tur att bara stå och titta på. Njuta av vilan medan alla andra springer huvudlöst efter lyckan. 

Försöker fortfarande vänja mig vid att förhålla mig till mig själv. 
Har ofrivilligt nog inte varit ensam på över ett halvår. Känner knappt igen min egen röst. Springer undan mina egna tankar, hur blev de plötsligt så högljudda? 

Alla de sjuka tillfälligheter som livet har påvisat under det senaste halvåret har resulterat i en viss självdistans. Har bunkrat upp skafferiet, och tar det mesta med en nypa salt. Livet har långtgående tappat sin trovärdighet, men har inte riktigt hittat tilltron till mig själv än. Svävar i en ändlös okunskap om världens gång. 

Är det det här som kallas för att flyga med egna vingar? 

Allt detta är med andra ord ett led i en omfattande vuxenhets-process. Har helt enkelt fått lov att ta mig själv i kragen och bli stor. Hur gör man egentligen? Inga problem med det praktiska, det är hit vänner kommer för att äta sig mätta, på hemlagad husmanskost. Men att ha både behörighet och befogenhet till sin egen livsordning är något oerhört.

Ensamheten är enorm. Men jag trivs. Det är ju vad jag alltid önskat mig. Att få hänga med mig själv! Att samarbeta istället för att tävla. Tove och jag. 

Efter en fullgod isolation från omvärlden, i tenta-pluggets tecken, har människomöten blivit min grej igen. "Ska vi ta en öl dårå" är inget överraskande uttryck. Efter en föreläsning, efter en tenta, eller efter en ineffektiv dag - ett onödigt stycke i kalendern. En eftermiddag i veckan kl. 15. På nåt sunkigt hak i stadens hjärta. 

Mitt ständiga motto håller sig intakt: livet handlar om så mycket mer än så. 

Vad gör vi här egentligen, om vi glömmer leva? Att glömma är som ett onödigt försök, ett bortkastat förbrukande av jordens redan så knappa resurser. 

Jag stressar ihjäl mig mentalt varje dag. 
Ser för tillfället mardrömmar om de frågor jag nu i efterhand inser att jag svarade fel på i skatterättstentan. Den som jag satsade så hårt på. Det är så många gånger man får en käftsmäll i ansiktet, som ett tack för ingenting. Antingen kan man slå tillbaka - blod, svett och Champagne eller hur var det, eller anlägga ett pokerface och bara lära sig. Av sina egna misstag, eller andras. 


Det finns så många osäkerhetsmoment i tillvaron. Den är bräcklig, och det kommer brista. Men du kan inte på förhand veta när eller hur. Det är inget liv, att förbereda sig inför ett liv. 

Det finns även mycket gott. Men efter traumat av alla dessa käftsmällar väljer man lätt att täcka sitt ansikte. Hur ska man då kunna se? Allt det fina. 

03:03

Klockan 03:03, en lördag natt. 
Ligger i sängen och inväntar sömn. (med alla makalösa manicker uppkopplade - förstås...) 

Jämnar ut dygnet, lever om nätterna på helgerna och så mår man kasst om söndagarna. På måndag är man redan fylld av energi och nyfikenhet inför vad som komma skall, och sitter uppe pluggandes för att jämna ut dygnsrytmen. Sen rullar det på och man somnar kvart över 9 redan nästa kväll. 

Älskar mitt liv just nu. 
men det är skrämmande. 
många loose ends som jag vill reda ut. 
men det är egentligen mycket här i livet som inte är upp till mig! 


Vissa andra saker är däremot upp till mig. 
Fick ett fantastiskt spontant erbjudande idag. 
Känner mig för övrigt väldigt spontan och längtar efter tiden när man bara reste till andra sidan jordklotet utan att riktigt tänka sig för. 
Man är så invand i sina ramar numera. 


Vi får se om erbjudandet går i uppfyllelse, hoppas det verkligen. 
Samtidigt som det vore lite jobbigt (rent praktiskt men även psykiskt).

Lever i världens vuxenhets-fas nu. 
OBS OBS OBS! Kanske snarare mogenhetsfas. Är mogen nog att fattar att jag är 20 bara en gång, vilket nog betyder att jag är ute varje helg (blir rastlös annars) - fast jag inte tänkt mig det. 
Bland annat igår var en alldeles fantastiskt spontan utekväll i plugg-tjejkompisars sällskap. 


Tillbaka till vuxenheten. 
Har behövt klippa av navelsträngen - om man kan säga så. På de flesta plan. 
Det gör ont, men tycker nog mest det är lite skönt. Att få göra som man gör, utan att behöva fråga om lov hela tiden. 

Det kommer stunder då man plötsligt bara fattar att livet är mitt... Den där känslan man har som 15 åring när man ska välja gymnasial/yrkesutbildning... Vid 18 års åldern när man sedan ska fortsätta vidare. Det är trots allt nästan två år sen nu. Kanske dags för nästa uppvaknande. 
I answer to no man. 


Aja, 
det är lite tufft att växa upp också. Alltså riktigt jobbigt. 
Det har de flesta säkert märkt, fast man inte gett det desto större åtanke... 
Får se om jag vågar och lyckas hoppa på livets chanser och go all in. 
Det är så bekvämt att stanna. Bara sitta still och vänta på att livet ska börja. Fast man redan skulle ha hunnit leva halva livet klart under tiden! 

bästa kombon nånsin. spontan utekväll och kultur dagen efter.

Om att låta känslorna komma ut

Här igen, 
Men nu med lite ljus i tunneln. 
Våren har trots allt börjat!  

Måste passa på att pusta ut, nu när det är en lite lugnare fas i livet. Man vet aldrig när kaoset börjar igen. Man orkar inte hålla andan hur länge som helst, utan måste andas in och ut ibland också. 

Under en lång tid har jag hållit andan, om man kan säga så. 
Men idag har jag övat på t.ex. just andning rent konkret, haha. 

Jag har under en längre tid lidit av ryggbesvär, en smärta som följer av stress och sittandet vid plugget. Framförallt måste det nog vara stressen som kanaliseras till musklerna - vilka förstenas som av ett trollslag. 
(Det är helt ofattbart hur hårt tryck - "tension" är ett bra och väldigt beskrivande ord, som kroppen klarar av under så lång tid). 

Därför har jag nu för första gången besökt en naprapat, som förhoppningsvis kan hjälpa mig att reda ut besvären. Just nu råkar jag ha en bra vecka, då det inte är så mycket plugg och inte heller lika mycket ryggbesvär, men ändå fick naprapaten så att säga avbryta mitt i, för att jag är så spänd och reagerar med att spänna mig ännu mer. Allt tar sin tid och jag får helt enkelt lära mig att slappna av en muskel och en kota i taget. 

Men det jag framförallt kände efteråt var en så enorm psykisk lättnad. 
Inte bara har jag gått omkring och haft en risig smärta i min rygg. En smärta som inte lättar åt vilket håll man än vänder sig. Men ångesten och oron som följer när någonting inte står rätt till. 
...
För första gången på månader lyckades jag gråta. Alltså att tårarna bara rann ner för min kind, så naturligt. Inte okontrollerat, men ärligt. Något jag saknat. 
Jag har lärt mig att hålla saker och ting åtskilda och utanför. Inte blanda in känslor, mest bara fokuserat på nuet och det viktiga. Rent sagt fokuserat på att överleva, en minut i taget. 

Det är en talang att klara sig under extrema förhållanden och i kritiska tillstånd. Med vettet och prestationsnivån i behåll, trots de försämrade förutsättningarna. Och när det blir långvarigt märker man hur mycket små saker, som man inte fått tid att processa, påverkar. Hur en spydig kommentar kan få dig att nästan tappa vettet. Rubba hela din existens och få dig tillfälligt ur balans. 

Detta är nog ett ypperligt (om än jobbigt) exempel på hur alla komponenter hör ihop på oss människor. Hur psykisk stress kan påverka den fysiska och rent konkreta existensen (trots att det nu inte bara är stressen som är orsaken). Allt går hand i hand, och att släppa ut stress och att få prata om sina känslor kan vara lika essentiellt som att dricka vatten, andas in syre och äta näring.
Det kanske bara inte tycks lika självklart. 

Egentid

I snart en månads tid har jag fått vardagen att gå ihop. 
Jag har inget mer att säga! 
Är så jävla stolt. 

Oavsett vad som händer hädanefter så har jag äntligen lyckats! 
Leva ut studielivet och få saker gjort på samma gång. 
Bevara lugnet i ett kaos, som egentligen även går under namnet livet. 

Nu värker huvudet av en förkylning som aldrig hunnit bryta ut - "Din tid kommer" går förkylningen runt och nynnar på högt... Gör sig påmind men är inte i vägen... Allt för mycket i alla fall. 

Rödtjutet i min hand smakar plåt. Efter alla artiklar alkohol som förtärts under denna månad. 
Nu vill jag bara njuta av en 2014 års årgång rött, alldeles för mig själv. 

Har stängt av mobil och internet, inte för att jag vill veta hur många som saknar mig medan jag är borta från den moderna sociala världen. Därför att MIN tid är här, och mitt liv är min arena. 


Bra jobb ska belönas, och ambitioner uppnås en milstolpe i taget. Jag har nog kört förbi ganska många milstolpar utan att stanna, och nu är det dags att checka ut. Ens över en helg!

Ta det med min sekreterare, om någon har något att gnälla över. 
Det är fan inte värt att må kasst längre. Speciellt om man kan må bra! 

Pöss o krääm <3

Livet knyts ihop...

Idag känns betydligt bättre än igår. 
Ni kanske vet känslan när vissa dagar bara har en viss prägel över sig. Antingen bra eller dålig. Ibland intetsägande, apatisk och meningslös. 

Men idag är alltså en bra dag, som började tidigt efter bara 4 timmars sömn. 
Det här med fester varje helg börjar funka småningom. Förra helgen sov jag 2 timmar, nu sov jag redan 4 timmar! Nästa vecka 6 timmar... :D 

MAMMA var på besök hemma hos oss här i Stockholm! 
När jag säger hemma hos oss, känns det verkligen så. Min riktiga familj var på besök hos min hyresfamilj. 
Det blev bara en kort fika, då andra äventyr väntade. Men nu har Mamma åtminstone sett var jag bor, och träffat min extrafamilj. 
Känns skönt att knyta ihop båda familjerna om man säger så. Kan gå och få dåligt samvete över att jag inte är hos min riktiga familj, utan hos en annan, som likväl är att klassa som min familj nu. 


Kunskapen knyts också ihop. 
Har legat och slö-pluggat hela dagen, ena timmen ena ämnet och andra timmen andra ämnet. Så ska jag bara knipa in ett tredje haha, men det får vi reda ut nästa vecka! 


Ikväll tänkte vi sitta och hänga nånstans över en bärs med en kompis, på Söder förstås. 
Hoppas på att hitta nya stammis ställen man kan invadera. 
Snart är det vår, tiden för Stockholm. Tiden för ute häng. 
Över en bärs eller två. 


Man lär sig att se livet på det stora hela. 
Hur ett år går så snabbt när årstiderna växlar. Att det inte handlar om enstaka dagar avskilda från varandra. Det handlar om veckor och månader, timmar och år - som alla har ett samband med varandra. Minuten innan timmen, dagen som går över i en vecka. 

En jävla balansgång man kan bli lite less på ibland. 
Det tycks aldrig finnas tid för något, och det är alltid många och nya stressmoment som gnager i bakhuvudet. Det finns liksom ingenstans man bara kan vara i alldeles lugn och ro, utan att någon plikt kallar. 

Men kanske det är vad som poängsätts här i livets spel; förmågan att få allt att gå ihop. Att knyta enstaka spår av existens till ett fullständigt liv. 

Tar lätt nästa bästa flyg till Mallorca.

Hahaha, kan inte annat än skratta. 
Tragikomiskt ironiskt, men sant. 

Ni vet att jag har skrivit mycket om livets överraskningar, och hur man står där och aldrig vet vad som väntar bakom hörnet. 

Hur man aldrig riktigt vågar lita på att stormen är över, och är beredd på vad som helst. 


Hade en dålig känsla hela vägen, men tänkte att om alla gör sitt så fixar det sig. 
Och här står jag med 3 stycken tentor framför mig. 
Ironiskt nog kan jag fritt välja vilket rättsområde jag har lust att plugga idag haha. 

Inte kul. 

67% underkända studenter i en omtenta i fastighetsrätt. 
En vanlig tenta, utan några konstigheter egentligen. 
Svåra frågor, men desto hårdare rättning verkar det som. 


Aja, jag har gjort mitt uppror och nu är det bara att vänta och behålla nerverna. 
Keep calm and bomba juridiska institutionen med hatmejl ungefär. 
Tragiskt men sant. 


Aja, säkert mycket egen förtjänst också. 
Kanske inte presterade 100% efter jullovet som rörde till i mitt huvud. 
Men skulle tro att det borde räcka med att plugga TVÅ gånger 100% till samma tenta (glömde ju anmäla mig första gången i all stress), att läsa alla böcker från pärm till pärm - vissa två gånger... Och att skriva 10 ark, d.v.s. 20 sidor text under tentamens gång. Men nej. 


Aja, som tur är vi inte ensamma osv. Tillsammans klarar vi allt blablabla, börjar bara va rätt trött nu.  


Någon högre makt försöker testa vad jag går för. 
Testa på bara... 

Puss o kram

Låt denna suddiga bild symbolisera mitt humör just nu. Tänker redan på palmer och solstolar. 

Och det sinnessjuka leendet.... 

Representerar gott en rätt sinnessjuk situation haha! :D 

Utmanande vardag

Tjenixen! 

Har börjat året med att försöka få allting att gå ihop. 
Få alla behov tillfredsställda och även försöka klämma in det man "inte har tid" med. 

Har under 2017 funderat mycket på vad jag egentligen vill och inte vill, och har lärt mig att bli uppmärksam på faktorer som stjäl mera energi än vad de ger. I vissa fall kan det vara en levnadsvana (t.ex. för många timmar framför en skärm) som får mig att må sämre än vad jag egentligen vill eller skulle kunna må. 

Många gånger har det varit ett åtagande eller en social relation som tryckt på. Många av dem har jag fortfarande kvar. Det säger sig självt. Ifall man åtar sig någonting, kan man inte bara slinka ur fast åtagandet inte helt mötte alla mina förväntningar. 

Huvudsaken är att man själv mår bra. Om man först tar hand om sig själv är det lättare att hjälpa andra osv blablabla. 

Jag tycker det är väldigt svårt. 
Att säga ifrån, om någon får en att må dåligt. 
Om det är något litet drag man bara stör sig på, vill man inte riktigt säga till. 
Man kan inte gå omkring och ändra på folk liksom. 

Många gånger tänker jag att det är en Battle som alla andra också får ta, det hör till. Om man börjar tänka att jag är värd bättre bemötande än så här, så springer man lätt undan då livet bara visar sin lite sämre sida. 

Men det är många gånger man egentligen borde ändra på sig själv. 
Helt enkelt låta bli att lyssna. Ta tillvara alla tips och låta resten vara.
Men när ska man stänga öronen? 

När ska man sluta lyssna på alla andra. Sluta leta efter den bekräftelse som varje människa behöver.... När ska man sluta leva upp till alla krav som ställs på en? Alltid lika svårt att veta var gränsen går. 

Helt tydligt något jag får jobba på även i år. 

Det jag däremot har lyckats med är att få vardagspusslet att gå ihop. 
Att hinna träna, vara ute, plugga, ha kul, tvätta, laga mat osv osv... 

Skönt att vardagen föll på plats så snabbt! 
Nu gäller det bara att hinna ta det lugnt så man orkar denna vardagstakt även längre än bara någon månad. Och så måste jag varva ner lite tidigare på dygnet för att kunna sova. 
Svårt att vara en natt människa men samtidigt ha massor man måste göra och tider att passa under dagen... 


För övrigt har jag haft en alldeles fantastisk helg!  
Så fint och så mysigt. På Strömsholm. Med hästar, hundar, katter och vänner. 
Precis vad jag behövde! 
Ordentligt tjej-snack. Avkoppling och djurterapi haha. Samt frisk luft i ett fantastiskt vinterväder! Och motion. 

Här några bilder från Strömsholms slott, stallet och det fantastiska vädret (HIMLEN!) 

Överväldigad

Dags att andas igen. 

Det har kört igång, kaoset. Ny termin, nytt år, nya löften och nya förhoppningar. 
Inviger det hela genom att fly till landet över helgen. Hästar och tjejsnack utlovas, BEHÖVS. 

För det första verkar jag ha en hög tendens att bli rent utsagt deppad i början av terminerna. Jag jämför mig mycket med hur långt mina kurskamrater har kommit med plugget, och rivstarten tar helt enkelt ganska hårt på mig, då jag är van att plugga mycket annars också och nu känner mig otillräcklig. Dom flesta andra är fyllda av energi efter ett lyckat jullov eller sommarlov eller whatever, medan jag har pluggat mig igenom även loven.... hmm, varför? Vet inte. 

För det andra behöver jag en axel att stötta mig på. Jag brukar vara den som alltid står upp med huvudet högt och fortsätter kämpa medan många andra redan skulle ha fallit. Jag är den som ofta finns (eller iallafall med alla mina krafter försöker finnas) där, och erbjuder en axel att luta sig mot. 

Bara för att jag kämpar och klarar mig igenom skit som skit med leendet på läpparna, betyder inte att jag inte skulle behöva en axel att stötta mig på. Och jag vill inte vara tyst om sånt. Alla behöver det ibland. Jag vill inte göra det mot mig själv, att sjunka i mörkret och inte låta andra hjälpa mig. För jag vet precis hur härlig människa jag är och hur mycket alla omkring mig egentligen vill hjälpa till. Ingen vet bara hur... 

Jag vill bara få det sagt. Vet inte ens varför. 
Kanske främst för att vara ärlig. För att berätta om att det inte är någon jävla fasad. Att le och va glad och ha roligt fast man kanske känner sig förkrossad innanför. Det hör till min natur, och jag tänker inte låta bli att le bara för att jag har en dålig dag. 

Jag har ingen kontroll, och det är antagligen vad som stör mig allra mest. 
Att ha en massa tentor som väntar, och att inte helt enkelt orka stiga upp för att gå till skolan en dag, för att man är så trött och kroppen säger ifrån. Jag vill inte heller bli förkyld nu. Så många gånger som jag kör mig in i väggen bara för att det "enda" sättet att vila är när man blivit förkyld. Not fair. 

Det är ärlig skit på G igen, men jag känner att denna världen håller på att bli så oärlig. Redan mina allra närmsta håller uppe en fasad som inte går att se eller komma igenom, bara för att samhället och livet har format situationen så. Jag orkar inte sånt. 


Enough. Nu tänker jag berätta nåt jävligt kul istället!

Jag gick med i fadderiet, i skolan. För att välkomna nya juriststudenter till deras studier och studieliv. 
Så jävla bra beslut. Tvekade och velade först väldigt länge, tänkte att jag blir fadder senare.... men vadå senare? Livet är nu. Så jävla bra beslut! 

Vi träffade nämligen våra fadderbarn igår. För det första har vi så bra fadder gäng. Nu när man lär känna människor under ytan, och blir närmare med de man tycker om att hänga med annars. 

Och alla våra fadderbarn alltså.... ALLA helt fantastiska. Fattar inte vad vi ens gjort för att förtjäna så bra bemötande. Alla var så trevliga och öppna från första början. Ingen instängdhet eller blyghet, men inget överröstande eller "jag vet bättre" heller! SÅ jävla bra. 

Kan inte ens förklara. Men känns bra att få vara fadder, och visa vägen för andra - såsom våra faddrar visade vägen för mig. (Vi vann hela skiten och var jätte ambitiösa under mitt år, bra minnen alltså!) 


Men ibland tar det krafter att vara glad. Fast man får så mycket energi! Det är intressant hur det funkar. Att trots att man får så mycket glädje och lycka och uppmärksamhet och allt vad en människa kan önska sig - så känner man sig så tom. Som att man har gett bort allt man har. Förstår inte. 

Tänker främst på fenomenet nu, att det blir så ofta när man har haft kul! Efter en fest, ett fantastiskt evenemang eller dylikt. Man känner sig så tom och ensam efteråt. Bara saknar tillbaka. 
Som tur får jag återvända till mina härliga fadder barn redan IMORGON! <3 TAGGA! 


Några låtar jag lyssnat på senaste tiden. 
Lite apatiskt deppiga men ändå fyllda med hopp:

V.22 -  Llojd 
Don't Panic - Coldplay 
Pyro - Kings of Leon 
Slow Dancing in a Burning Room - John Mayer
Älä jätä roikkuu - JVG (ja, senaste låtarna av dom är faktiskt bra producerade rent musikaliskt sett)

Pusta ut

Hej kära vänner, 

Det har blivit lite frekventare bloggande på sistone, och det av en orsak. Detta har blivit min kanal att pusta ut via. Ett sätt att andas lite lättare helt enkelt, och att övervinna och lämna bakom det som kändes som slutet innan. 


Det har inte varit helt lätt på sistone, och kommer säkert inte lätta helt snart. Det har verkligen funnits mörka stunder som känts som slutet - trots att man vet att det går över. Man vet bara inte när! Men nu har jag gjort mitt. Och det är inte jag som har det jobbigt. Allt kretsar inte bara kring mig, eller? ;) 


Jag vill inte närmare gå in på omständigheterna eller detaljerna i mitt jullov, men jag kan säga att det var speciellt och helt tvärtemot alla planer och intentioner. Jag hade verkligen sett fram emot ett väldigt fartfyllt men ändå lugnt tillbringande av värdefull tid i mitt andra hemland Finland. 
Med stor möda tog jag mig först dit och så blev allt helt som inte tänkt. Då när man som mest hade behövt lugnet (efter ett jag vill inte ens tänka hur långt arbetspass - 1,5 år kanske?) för att vila eller få plugga i lugn och ro - då var det fullständigt kaos. Och då min rastlösa själ hade saknat lite kaos och dekadens så var hela stället dödstyst och öde. 

Samtidigt ville jag inte åka till Sthlm tidigare, inte bara ge upp sådär. 


Men tiden går fort. Nu är jag här igen, och det känns som igår fast det samtidigt känns som att många år rymts in under dessa knappa 3 veckor. För det första var ju förra vårterminen i Sthlm helt nyss?! Och för det andra så slungades jag ca 5 år tillbaka i tiden under jullovet. 


Det är svårt att förklara hur. Men många minnen dök upp, liknande omständigheter och tillfälligheter, lika jobbigt på vissa sätt och lika ruta ett. 
För fem år sedan kan man säga att jag började få fart med mitt eget liv. Just precis mitt egna liv! Man började gå enligt sin egen klocka, istället för att bara följa förutbestämda spår. Det mesta jag är stolt över i mig själv - har jag uppnått eller åstadkommit under de senaste fem åren.

Ändå känns det väldigt svårt och skrämmande att slussas tillbaka till gamla minnen. Vad är verkligt och nu och vad är bara tillfälligheter som får mig att blicka tillbaka? Och nu pratar jag inte om en nostalgisk tillbakablick till gamla goda tider - utan jag pratar om ruta ett. 


Det kändes som att all min uppväxt och utveckling som människa, allt jag har lärt mig om framförallt känslohantering och empati gick till intet. Som att jag numera var en klandervärd människa, som inte har uppnått någonting i livet. Som om allt jag gjort under dessa fem åren gått upp i rök. 

Det här var en fas i uppväxten. Att bli vuxen och klippa av de banden som hållit en kvar så länge, men banden som man samtidigt vill behålla. Och inte bara jag - de närmsta omkring mig. Ena dagen behandlades jag som ett litet barn utan eget vett eller egen vilja, och i nästa stund krävdes jag på så vuxet beteende och ansvar som inte ens naturligt kan förväntas av en individ i min ålder. 

Framförallt kände jag mig orättvist behandlad. Och alldenstund har jag ingen att skylla på. Annan än livet. En dag kommer jag förstå... (och inte bara jag, vi kommer alla förstå och veta bättre senare).


Som tur visste jag hela tiden att jag må ha hamnat i ruta ett igen, men på en helt ny nivå. Den ruta ett jag är i nu är något helt annat än för fem eller bara ett år sedan. Jag har sett på det som en utmaning, som en fysisk tävling. Ibland får man helt enkelt färre redskap med sig i kampen - men klarar sig bra ändå! 
Alla kanske inte vet eller ser att man spelar på en helt annan nivå - det kanske inte märks utåt. Men jag kör mitt race, och jag vet precis vart jag har kommit och vad jag har uppnått - fast det kan kännas oklart ibland. 

Nu gäller det bara för mig att få det bevisat för mig själv, så behöver jag inte bevisa det för någon annan. Svåraste här i livet är ju just att ingen annan vet vilket race du kör, och på hur hög nivå! Allt är personligt och individuellt, men ibland kanske det är bättre att förklara och vara öppen. Ofta då när man skulle behöva någon vid sin sida som mest - ekar tomheten omkring en...


En dag kommer jag tacka Gud eller vem det än är där uppe som styr. Men inte idag. 
För allt jag lärt mig på vägen. För alla jävla utmaningar som jag kastats i - utan redskap. Men klarat mig bra trots det! 

Jag har kanske inte fått allt en ung människa kan önska sig. Men jag har fått så mycket som man inte kan köpa med pengar. Något som i dagens värld är ganska sällsynt, och avundsvärt. 


Därför är man även ganska utsatt, som avundsvärd. Jag är en av dem som vågar vandra min egen väg, och det utsätter mig för strålkastarljus och hån ibland. Livet och omvärlden försöker picka på en och pröva hur länge det tar tills jag brister. Men vad fan - vart ska denna värld gå om ingen visar vägen och går med? Trots att vår jordglob snurrar tror jag inte att hon gillar vandra ensam. Om någon trycker ner mig för avunds skull, är det inte my loss. Det kommer nog dom flesta förstå någon dag. 

Jag är även en av dom få som vågar ringa efter hjälp när det krisar sig. Men det är också en rätt ny och ovanlig grej känns det som. 
Samhället trycker ner oss och tycker vi ska klara oss själva, i vår ensamma lilla individualism. 

Jag är nog mest av allt tacksam. 
Kanske inte idag. 
Men jag vet att det finns där någonstans, innanför. 
Allt jag behöver och alla redskap jag har att åtgå. 
Det handlar bara om att fixa situationen,
och även denna gång gick det rätt bra, trots allt. 


Vi får se vad som händer nästa gång!
Kram

En snabb tillbakablick

Tänkte titta in här, 
Lite nyfiket, 
Lite nervöst...
2018 till ära! 


Mitt motto för detta nästa år är att jag har ett helt jävla år framför mig - utav oförbrukade chanser. 


Det har hänt så mycket på sistone, senaste två tre åren, och jag har fått forma mitt liv ganska långt så som jag vill. Kontrollfreak som jag är har jag krossats i bitar om jag inte fått bestämma över hur saker och ting ska gå. 
Men efter en stund har jag fattat att va fan, det var bara någon högre makt som försökte hjälpa mig på traven. 

Det kan vara svårt att inse varför vissa saker händer, förrän man blickar tillbaka och fattar allt. 

OM inte allt så lite mer än förra året!


För att vara ärlig så lever jag just nu i en ovan beskriven situation. Där jag inte kan kontrollera ett enda litet skit - knappt hur jag reagerar eller uttrycker mina känslor, där jag inte ännu fattar någonting och bara hoppas på att 2018 småningom ska ge mig svar.
... Somtur handlar det om livet i sig, och inte om mig personligen - annars hade jag redan gjort något åt saken. Men ibland får man bara acceptera situationen, leva i stunden och andas igenom mörkret och det jobbiga och tuffa och orättvisa. 
(Man har alltid varit med om värre och det finns alltid värre saker som väntar). Nu är bara nu...

Men alltså, fyfan vilket år man har haft!
Helt sjukt nu när man börjar blicka tillbaka, ens snabbt (mellan varven). 
Speciellt om man lägger till 2016 med mitt 2017 känns livet ganska komplett. Musiken från 2015 och så känns allt redan väldigt bra. 

Jag har helt enkelt fått inse hur långt jag kommit i livet, och vågar vara stolt! 
Jag har aldrig varit nöjdare med mig själv, självförtroende och självkänsla-mässigt. 
Förstås har man aldrig kommit i mål när det gäller livets visdomar, och jag vet att någonting jobbigt knackar på dörren efter en glansperiod - trots att jag aldrig riktigt vet exakt vad som väntar.
...
Det är nästan komiskt att ringa upp vänner man pratat om någonting med - och bara konstatera att det man pratade om hände - och ingenting kunde man ana. För det är väl så livet går. Inget kan man ana, och det är väl själva charmen. Oavsett om det är lyckligt eller tragikomiskt. Eller kanske båda? 


Detta blir tydligen ett väldigt allmänt hållet inlägg, i och med att det blir helt för personligt annars. Dom som vet - vet, dom som inte vet vet inte, eller så tar dom reda på det eller vad fan dom vill! 

Jag är ärligt sagt jävligt trött, men jävligt taggad. Trots att jag hela tiden oroar mig för framtiden - hur ska jag orka? Hur ska det gå? Kommer jag klara nästa tenta? Kommer mina betyg räcka till ett jobb jag trivs med? Kommer jag kunna förändra världen? Kommer min musikkarriär slå igenom när jag väl ägnar all min tid åt den? 

Dessa är ärliga och relevanta frågor - som ingen har svar på, just nu iallafall... 

Och fast jag i skrivande stund är skiträdd för att en sådan där "vad var det jag sa?" stund ska komma igen - när man skriver ärligt om sin livssituation, vågar förutspå lite om framtiden och vågar uttala sig om det förflutna, året som gick. Att jag ska stå där igen utan någon sorts kontroll, fullständigt handfallen och bara så kämpa mig upp igen. 

Men det är väl vad livet handlar om? Och jag vill våga leva nu. När annars?
Om inte annat har jag kanske inspirerat några enstaka läsare på traven! 


Det jag ville säga var nog att 2017 var ganska AWESOME. 
Det mesta jag gjorde var, om inte själv förtjänt, så självförvållat :D 
För det mesta hade jag kontroll över mitt liv, och kunde fatta vägande beslut rätt så självständigt. 
Jag hade helt enkelt flugit ur boet - första hela året sedan jag flyttat hemifrån, utomlands skulle kanske många säga, men jag skulle snarare säga tillbaka till en flod av barndomsminnen man inte riktigt vet hur man ska hantera. 
Jag bodde själv på en ö en hel sommar. 2,5 månader utan avbrott. 
Var mindre rastlös än förut, och då jag blev rastlös kunde jag vända om det till något bra. Jag klarade av att nå upp till många drömmar, på ett hållbart sätt (i jämförelse med 2016). 

Allt som allt (såhär i efterhand) var 2017 ganska chill. 
Det är nu ni ska börja ifrågasätta denna text och skicka mig oroade SMS (skriver någon SMS längre?) och fråga hur jag riktigt har det... 

Men alltså ärligt talat. 
Jag älskar att plugga, för då får jag vara för mig själv, reflektera över livet och all kunskap och alla intryck jag fått ta in. Absorbera allt det till något vettigt och meningsfullt. 

Jag älskar skärgården, och skulle vilja bo där för alltid - på ett lämpligt avstånd till lite asfalt och stadsliv förstås. 
Jag hade ett helt fantastiskt sommarjobb, på 5 minuters båtvägs avstånd! 

Jag hittade väldigt många nya vänner och bekanta i samband med många många spontana äventyr, och fick befintlig vänskap bekräftad eller obekräftad. 

På det hela taget har det varit ett väldigt spännande år! 
Framförallt har jag lärt mig hur spännande en kanske utåt sett väldigt tråkig vardag kan bli med lite spontanitet och tack vare livets små glädje-ämnen! <3 


P.S. Hade ett alldeles fantastiskt nyår! Tredje året gillt. 
Tog det ganska lugnt faktiskt ... (Läs: kom hem halv 7 på morgonen, lugnt ni vet :D) och hjälpte till lite med själva festen, lyssnade på mer eller mindre bekanta människors bekymmer och kunde sitta långa stunder och bara fundera för mig själv, tills någon överraskande själ drog mig med till dansgolvet igen. Till slut såg jag till att visa fantastiska live-bandet hur man ska spela, haha nejnejj. Kvälls-jam med gitarr och stämmor i grupp kl 5 på morgonen - vem älskar inte det? 


Här kommer några bilder som kan ge en rätt så komplett bild av mitt år. Proportionerna är kanske lite underdrivna, speciellt vad skärgården och pluggandet beträffar - men ni fattar!
Ps. Bildserien återfinns på mitt instagramkonto @terveolentove 

puss å kram <3