Besked om kompetens inom ämnesområdet "Ett år som gått"

När 2018 började kände jag mig nästintill hem- och rotlös. 2019 håller på att börja, och vart jag än går är jag påväg hem. 

Cirklar sluter sig, gamla mönster förblir nya. 

Klockan 04:49 är en plats att vara. Läsandes i böcker ur vilka man inget ser, i den mörka årstidens dystra sken. 

Mot en obestämd destination... i ett oreglerat land. Där alla drömmar står öppna. 

Året 2018 är ändå värt att sammanfattas. 

Jag klippte håret, kort... för första gången i mitt liv. Kanske inte det bästa draget jag gjort, men ändå stolt över att i fem års tid ha klippt det helt själv. Kanske behövde jag se det rent konkret, med mina egna ögon, slutet av ens egen kapacitet. Gränsens överflöd, vägens ände. 
Eller så hade jag helt enkelt inte tillräckligt med problem i livet som det var, just då. 

Det korta håret gav anyhow upphov till identitetskriser. 
Att se ut som en 40-åring när man vill leva ut sin ungdoms bästa dagar känns inte helt optimalt. På krogen frågar de "är du polis eller?" när jag visar upp leg. 

Jag kanske inte behöver identifieras längre. Men frågan är vem som överhuvudtaget kan komma att behöva min identitet mera än jag? 

Personlig utveckling 

Min absolut största hobby under året som varat är personlig utveckling. 
Det hela började turbulent och ofrivilligt, under de minst optimala förhållandena man kan tänka sig - ifall man är en högpresterande ung kvinna ute i världen, som för ett tag hade behövt sänka vingarna och landa lite. Det jag har lärt mig här i livet är väl att det inte finns tid för ro, den är få förunnad. 

Nåväl sökte jag väl någon sorts ro i att (spontant) flytta, med en veckas varningstid. Tur så var inte detta lika turbulent, härligaste hyresfamiljen i världen finns fortfarande kvar - och det är jag evigt tacksam för. 

Efter en hel vår för sig själv, i en pittoresk lägenhet i innerstan, belamrad med plugg som hopades likt ett fallande dominospel - flera terminer på varandra, var det dags för ännu tre ljuva sommarmånader i grund och botten för sig själv. 

Att komma tillbaka ut i skärgården kändes däremot som allt annat än ensamt. Tänk att ha mentalt flyttat inom ett land man inte ens bor i. (Okok, nu mot slutet av året har jag försonats med Sibbo o stan också, chill fam) p.s. när de bad mig skriva kontaktuppgifter på hälsovårdscentralen i somras skrev jag tre stycken adresser, de får väl själv välja vilken liksom. Till detta hör även att jag gick omkring och drack té konstant (alltså literally med några minuters mellanrum) i flera veckor p.g.a. halsfluss. Saken blir inte bättre av att jag i en svag stund hällde det kokheta téet på hakan, så att jag fortfarande får sminka bort det svagt illröda skinnet som brann. Tur att kunderna på jobbet bara trodde att det var åter en Hangö-regatta som hände, hehe. 

Alla människomöten

De är nästan skrämmande många, och disparata. Efter diverse år ute på vift & efter att ha samlat på sig det ena och det andra, kan man ju lätt säga att den cirkeln har slutit sig. Det som mot bakgrund av några år tillbaka kändes helt ovidkommande i social mening är inte så främmande nu. Så brukar det vara. De som ses upp till, ser även själv upp. 

Kanske inte så många nya bekantskaper med andra ord, snarare ett befästande och förankrande av de befintliga. Med vissa undantag. Några som tycks ha funnits där även när de inte funnits, men framförallt enstaka som verkligen har funnits där utan min vetskap därom. Nästan lite skrämmande nära, hur livet för en på samma ställen, och trots att man tittar upp kan man vara blind. 

Tacksam för att ni haft glasögon att låna ut, när jag letat annanstans än där jag är. 

Bidragit med perspektiv, eller bara uppenbarat dig med din blotta närvaro. Fantastiskt. 

Detta året är även det året då jag fått känna på hur riktig vänskap känns. Dem som funnits där, någonstans, under alla dessa år. Och finns fortfarande. Nu i ett annat sammanhang, än förut. 

Vilka sammanhang !

Livet är trots allt anhängigt endast sammanhang. Vad är kunskap utan verkan, alla drömmar utan fog? 

Utan att konstruera känslor genom fakta, lägga ihop ett plus ett, blir livet närmast svartvita stunder, utan någon begriplig funktion i något system som helst. 

Cirklar sluter sig återigen. I helt nya sammanhang träffar man gamla människor. Gamla mönster får en ny prägel, en ny nyans. Ett annat perspektiv. På samma sak. 


Jag har lärt mig en aning om mig själv. Fått en desto mera försenad lektion om denna värld. 


Om den vem jag är är sant, eller sann, så hänger allting ihop nu. I ett större sammanhang. 
Några luckor förblir oöppnade, som i en julkalender utan slut och tom på innehåll. Reaktioner uppstår, i olika sammanhang, olika. Hur det kommer te sig vet man aldrig på förhand. Det är situationen som avgör. Men vissa grundläggande betingelser går att utröna, ur livets långa lag... Några viktiga hörnstenar, i ett försök att förstå det obegripliga. Varför skriver jag ens detta egentligen? Vore det inte så enkelt att bara blåsa upp glöden i maskineriet som redan slagit över ett varv eller två. Fortsätta gå så som vi alltid hållit på...  

Era sanningar får ni hitta själva, bara den motsvarar min. Jag har låtit bli motståndet, mot mig själv. Onödig krigföring, hjälper ingen eller någon alls.