Pusta ut

Hej kära vänner, 

Det har blivit lite frekventare bloggande på sistone, och det av en orsak. Detta har blivit min kanal att pusta ut via. Ett sätt att andas lite lättare helt enkelt, och att övervinna och lämna bakom det som kändes som slutet innan. 


Det har inte varit helt lätt på sistone, och kommer säkert inte lätta helt snart. Det har verkligen funnits mörka stunder som känts som slutet - trots att man vet att det går över. Man vet bara inte när! Men nu har jag gjort mitt. Och det är inte jag som har det jobbigt. Allt kretsar inte bara kring mig, eller? ;) 


Jag vill inte närmare gå in på omständigheterna eller detaljerna i mitt jullov, men jag kan säga att det var speciellt och helt tvärtemot alla planer och intentioner. Jag hade verkligen sett fram emot ett väldigt fartfyllt men ändå lugnt tillbringande av värdefull tid i mitt andra hemland Finland. 
Med stor möda tog jag mig först dit och så blev allt helt som inte tänkt. Då när man som mest hade behövt lugnet (efter ett jag vill inte ens tänka hur långt arbetspass - 1,5 år kanske?) för att vila eller få plugga i lugn och ro - då var det fullständigt kaos. Och då min rastlösa själ hade saknat lite kaos och dekadens så var hela stället dödstyst och öde. 

Samtidigt ville jag inte åka till Sthlm tidigare, inte bara ge upp sådär. 


Men tiden går fort. Nu är jag här igen, och det känns som igår fast det samtidigt känns som att många år rymts in under dessa knappa 3 veckor. För det första var ju förra vårterminen i Sthlm helt nyss?! Och för det andra så slungades jag ca 5 år tillbaka i tiden under jullovet. 


Det är svårt att förklara hur. Men många minnen dök upp, liknande omständigheter och tillfälligheter, lika jobbigt på vissa sätt och lika ruta ett. 
För fem år sedan kan man säga att jag började få fart med mitt eget liv. Just precis mitt egna liv! Man började gå enligt sin egen klocka, istället för att bara följa förutbestämda spår. Det mesta jag är stolt över i mig själv - har jag uppnått eller åstadkommit under de senaste fem åren.

Ändå känns det väldigt svårt och skrämmande att slussas tillbaka till gamla minnen. Vad är verkligt och nu och vad är bara tillfälligheter som får mig att blicka tillbaka? Och nu pratar jag inte om en nostalgisk tillbakablick till gamla goda tider - utan jag pratar om ruta ett. 


Det kändes som att all min uppväxt och utveckling som människa, allt jag har lärt mig om framförallt känslohantering och empati gick till intet. Som att jag numera var en klandervärd människa, som inte har uppnått någonting i livet. Som om allt jag gjort under dessa fem åren gått upp i rök. 

Det här var en fas i uppväxten. Att bli vuxen och klippa av de banden som hållit en kvar så länge, men banden som man samtidigt vill behålla. Och inte bara jag - de närmsta omkring mig. Ena dagen behandlades jag som ett litet barn utan eget vett eller egen vilja, och i nästa stund krävdes jag på så vuxet beteende och ansvar som inte ens naturligt kan förväntas av en individ i min ålder. 

Framförallt kände jag mig orättvist behandlad. Och alldenstund har jag ingen att skylla på. Annan än livet. En dag kommer jag förstå... (och inte bara jag, vi kommer alla förstå och veta bättre senare).


Som tur visste jag hela tiden att jag må ha hamnat i ruta ett igen, men på en helt ny nivå. Den ruta ett jag är i nu är något helt annat än för fem eller bara ett år sedan. Jag har sett på det som en utmaning, som en fysisk tävling. Ibland får man helt enkelt färre redskap med sig i kampen - men klarar sig bra ändå! 
Alla kanske inte vet eller ser att man spelar på en helt annan nivå - det kanske inte märks utåt. Men jag kör mitt race, och jag vet precis vart jag har kommit och vad jag har uppnått - fast det kan kännas oklart ibland. 

Nu gäller det bara för mig att få det bevisat för mig själv, så behöver jag inte bevisa det för någon annan. Svåraste här i livet är ju just att ingen annan vet vilket race du kör, och på hur hög nivå! Allt är personligt och individuellt, men ibland kanske det är bättre att förklara och vara öppen. Ofta då när man skulle behöva någon vid sin sida som mest - ekar tomheten omkring en...


En dag kommer jag tacka Gud eller vem det än är där uppe som styr. Men inte idag. 
För allt jag lärt mig på vägen. För alla jävla utmaningar som jag kastats i - utan redskap. Men klarat mig bra trots det! 

Jag har kanske inte fått allt en ung människa kan önska sig. Men jag har fått så mycket som man inte kan köpa med pengar. Något som i dagens värld är ganska sällsynt, och avundsvärt. 


Därför är man även ganska utsatt, som avundsvärd. Jag är en av dem som vågar vandra min egen väg, och det utsätter mig för strålkastarljus och hån ibland. Livet och omvärlden försöker picka på en och pröva hur länge det tar tills jag brister. Men vad fan - vart ska denna värld gå om ingen visar vägen och går med? Trots att vår jordglob snurrar tror jag inte att hon gillar vandra ensam. Om någon trycker ner mig för avunds skull, är det inte my loss. Det kommer nog dom flesta förstå någon dag. 

Jag är även en av dom få som vågar ringa efter hjälp när det krisar sig. Men det är också en rätt ny och ovanlig grej känns det som. 
Samhället trycker ner oss och tycker vi ska klara oss själva, i vår ensamma lilla individualism. 

Jag är nog mest av allt tacksam. 
Kanske inte idag. 
Men jag vet att det finns där någonstans, innanför. 
Allt jag behöver och alla redskap jag har att åtgå. 
Det handlar bara om att fixa situationen,
och även denna gång gick det rätt bra, trots allt. 


Vi får se vad som händer nästa gång!
Kram