Lite nyfiket,
Lite nervöst...
2018 till ära!
Mitt motto för detta nästa år är att jag har ett helt jävla år framför mig - utav oförbrukade chanser.
Det har hänt så mycket på sistone, senaste två tre åren, och jag har fått forma mitt liv ganska långt så som jag vill. Kontrollfreak som jag är har jag krossats i bitar om jag inte fått bestämma över hur saker och ting ska gå.
Men efter en stund har jag fattat att va fan, det var bara någon högre makt som försökte hjälpa mig på traven.
Det kan vara svårt att inse varför vissa saker händer, förrän man blickar tillbaka och fattar allt.
OM inte allt så lite mer än förra året!
För att vara ärlig så lever jag just nu i en ovan beskriven situation. Där jag inte kan kontrollera ett enda litet skit - knappt hur jag reagerar eller uttrycker mina känslor, där jag inte ännu fattar någonting och bara hoppas på att 2018 småningom ska ge mig svar.
... Somtur handlar det om livet i sig, och inte om mig personligen - annars hade jag redan gjort något åt saken. Men ibland får man bara acceptera situationen, leva i stunden och andas igenom mörkret och det jobbiga och tuffa och orättvisa.
(Man har alltid varit med om värre och det finns alltid värre saker som väntar). Nu är bara nu...
Men alltså, fyfan vilket år man har haft!
Helt sjukt nu när man börjar blicka tillbaka, ens snabbt (mellan varven).
Speciellt om man lägger till 2016 med mitt 2017 känns livet ganska komplett. Musiken från 2015 och så känns allt redan väldigt bra.
Jag har helt enkelt fått inse hur långt jag kommit i livet, och vågar vara stolt!
Jag har aldrig varit nöjdare med mig själv, självförtroende och självkänsla-mässigt.
Förstås har man aldrig kommit i mål när det gäller livets visdomar, och jag vet att någonting jobbigt knackar på dörren efter en glansperiod - trots att jag aldrig riktigt vet exakt vad som väntar.
...
Det är nästan komiskt att ringa upp vänner man pratat om någonting med - och bara konstatera att det man pratade om hände - och ingenting kunde man ana. För det är väl så livet går. Inget kan man ana, och det är väl själva charmen. Oavsett om det är lyckligt eller tragikomiskt. Eller kanske båda?
Detta blir tydligen ett väldigt allmänt hållet inlägg, i och med att det blir helt för personligt annars. Dom som vet - vet, dom som inte vet vet inte, eller så tar dom reda på det eller vad fan dom vill!
Jag är ärligt sagt jävligt trött, men jävligt taggad. Trots att jag hela tiden oroar mig för framtiden - hur ska jag orka? Hur ska det gå? Kommer jag klara nästa tenta? Kommer mina betyg räcka till ett jobb jag trivs med? Kommer jag kunna förändra världen? Kommer min musikkarriär slå igenom när jag väl ägnar all min tid åt den?
Dessa är ärliga och relevanta frågor - som ingen har svar på, just nu iallafall...
Och fast jag i skrivande stund är skiträdd för att en sådan där "vad var det jag sa?" stund ska komma igen - när man skriver ärligt om sin livssituation, vågar förutspå lite om framtiden och vågar uttala sig om det förflutna, året som gick. Att jag ska stå där igen utan någon sorts kontroll, fullständigt handfallen och bara så kämpa mig upp igen.
Men det är väl vad livet handlar om? Och jag vill våga leva nu. När annars?
Om inte annat har jag kanske inspirerat några enstaka läsare på traven!
Det jag ville säga var nog att 2017 var ganska AWESOME.
Det mesta jag gjorde var, om inte själv förtjänt, så självförvållat :D
För det mesta hade jag kontroll över mitt liv, och kunde fatta vägande beslut rätt så självständigt.
Jag hade helt enkelt flugit ur boet - första hela året sedan jag flyttat hemifrån, utomlands skulle kanske många säga, men jag skulle snarare säga tillbaka till en flod av barndomsminnen man inte riktigt vet hur man ska hantera.
Jag bodde själv på en ö en hel sommar. 2,5 månader utan avbrott.
Var mindre rastlös än förut, och då jag blev rastlös kunde jag vända om det till något bra. Jag klarade av att nå upp till många drömmar, på ett hållbart sätt (i jämförelse med 2016).
Allt som allt (såhär i efterhand) var 2017 ganska chill.
Det är nu ni ska börja ifrågasätta denna text och skicka mig oroade SMS (skriver någon SMS längre?) och fråga hur jag riktigt har det...
Men alltså ärligt talat.
Jag älskar att plugga, för då får jag vara för mig själv, reflektera över livet och all kunskap och alla intryck jag fått ta in. Absorbera allt det till något vettigt och meningsfullt.
Jag älskar skärgården, och skulle vilja bo där för alltid - på ett lämpligt avstånd till lite asfalt och stadsliv förstås.
Jag hade ett helt fantastiskt sommarjobb, på 5 minuters båtvägs avstånd!
Jag hittade väldigt många nya vänner och bekanta i samband med många många spontana äventyr, och fick befintlig vänskap bekräftad eller obekräftad.
På det hela taget har det varit ett väldigt spännande år!
Framförallt har jag lärt mig hur spännande en kanske utåt sett väldigt tråkig vardag kan bli med lite spontanitet och tack vare livets små glädje-ämnen! <3
P.S. Hade ett alldeles fantastiskt nyår! Tredje året gillt.
Tog det ganska lugnt faktiskt ... (Läs: kom hem halv 7 på morgonen, lugnt ni vet :D) och hjälpte till lite med själva festen, lyssnade på mer eller mindre bekanta människors bekymmer och kunde sitta långa stunder och bara fundera för mig själv, tills någon överraskande själ drog mig med till dansgolvet igen. Till slut såg jag till att visa fantastiska live-bandet hur man ska spela, haha nejnejj. Kvälls-jam med gitarr och stämmor i grupp kl 5 på morgonen - vem älskar inte det?
Här kommer några bilder som kan ge en rätt så komplett bild av mitt år. Proportionerna är kanske lite underdrivna, speciellt vad skärgården och pluggandet beträffar - men ni fattar!
Ps. Bildserien återfinns på mitt instagramkonto @terveolentove
puss å kram <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar