Stunder av förtvivlan. Men så händer något och allt blir plötsligt bra igen.
Alltid påväg. Från milstolpe till milstolpe. Från förlust till förlust.
Rastlösheten är fortfarande mitt största vapen. Ett vapen som för det mesta avvärjar diverse skott från omvärlden... Men som i mina sämsta stunder siktar rakt på mig själv.
Rastlösheten kan göra mig förmögen att bestiga berg.
Rastlösheten kan göra mig oförmögen att företa mig någonting som helst.
Lever som i ett ingenmansland, ett gränsdrag mellan yta och spänning.
Varje dag kan vara den sista, i den takten som jag pågår.
Samtidigt som livet knappt har börjat?
Har börjat tillägna mig konsten av att leva i nuet.
Carpe fucking diem osv.
Äntligen...
?
Varje dag jag lever, känns snarare som en dag jag förlorar.
Allt som blev ogjort.
En dag isolerad från alla andra är inte ett optimalt sätt att leva.
Det behövs mera. Ett språngbräde från igår och en dröm om imorgon.
Ett perspektiv eller två, en mening med det hela, samt ett livslångt lärande.
Tiden går för fort, och jag hinner varken förbereda mig (läs: hype) eller minnas tillbaka (läs: fundera i timtals till en vemodig ton).
Hur blev det såhär?
Nu har kanske den tiden i livet inletts, där fortlevnads-principen bör tillämpas. Ibland måste man bara lita på att solen ska stiga upp imorgon också. Eller kanske senast i övermorgon, eller om en vecka. Ett halvår i vissa fall, men den kommer stiga upp!
Jag tror jag återvänder till mitt kreativa kaos.
Nu med ett kryddmått struktur i bagaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar