Skräddarsydd tillvaro

Jag har länge funderat på hur människor, speciellt

inte egentagen bild, men lika bra ändå :D

mina bekanta, förhåller sig till sin personliga tillvaro. Tar de dagen som den kommer, eller fångar de dagen? Kommer de hem utmattade och bittra med tanken "det var en till sådan dag igen" i huvudet, eller förhåller de sig med spänning inför vad som väntar på dem innanför dörren?

Ofta förespråkar vi en väldigt andligt sett passiv livsstil. Speciellt i min ålder får man inte ta livet, eller någonting annat heller, för seriöst. Det ska vara YOLO (You Only Live Once) på hela tiden. Om det kommer en motgång, utmaning eller svårighet på vägen besegrar man den lugnt och stilla, genom att hela sällskapet tänker "inte gör någon annan något heller, varför skulle jag då göra?". Man satsar föga målmedvetet i prov, för man vet att alla andra också gör det.

Jag har balanserat mellan gränserna, mellan två ytterligheter. Antingen tar jag allting för seriöst, har en hel massa planer för framtiden, tar en massa initiativ och öppnar en hel massa nya dörrar; vilket ofta leder till något slags utomståendeskap jämfört med mina samordnade. En annan variant är däremot att sitta hemma, inte ta någonting så seriöst, helt enkelt vara bitter och inåtvänd men framförallt passiv. Inga fester, inget skoj, ingen mening med livet.

Nu när jag känner till båda sidorna av slanten, kan jag börja balansera och helt enkelt centralisera allt i mitten av slanten, i kärnan. Jag ska istället för att vara en åskadare vid sidan av, nu börja leva i kärnan av mitt liv.

Jag tänker göra sådant som passar mig, som inspirerar mig, och som känns bäst just i stunden. Jag kan lägga en festklänning på mig efter skolan här hemma för ingen orsak, bara för att känna mig fin i en klänning. Jag kan fokusera mera på mig själv emellanåt, och däremot vara mera med vänner annars, bara för att det känns bäst för mig. Om jag bara lever enligt mina egna krav, kan inte jag kräva något av någon annan och ingen kan kräva någonting av mig. Ingen kan tycka att jag borde vara någon till lags, för vi har bara tid för våra egna liv under en livstid.

Istället för att ta det som det kommer, kan jag börja skräddarsy min tillvaro. Planera dagarna enligt de fina, egna, små stunder som får vara många. Inte genom att tänka: nej nu måste jag hinna dit och dit och dit också! Jag kan lyssna på musik om jag vill, jag kan skriva låtar om jag känner för. För den enda som för tillfället hindrar mig från att göra det jag vill är jag själv. Vi växer alla upp i en miljö där olika krav, som inte ens finns, ännu tas för givet. Vi måste komma loss, ta våra steg framåt och börja leva våra liv!

> Genom att skräddarsy tillvaron kan jag anpassa mig till lyckan. Hitta den i sådana stunder då jag förr och tidigare skulle ha blickat ner och gjort ingenting. Istället kan jag låta bli att vara rädd för det kommande, jag kan med den energin påverka det kommande, skräddarsy allt som jag kan påverka till en så bra lösning som möjligt.

Det gäller att hitta lyckan i varje stund, och bygga upp allt annat på den lycka man har hittat. Ägna och nominera sitt eget liv åt sig själv och helt enkelt repetera inför de stunder där någonting häner bara en gång. Och låta dessa spontana stunder som sker bara en gång komma allt oftare, helt enkelt kasta sig in i provet, efter all repetition. Kasta sig in i livet och anpassa sig till lyckan man har fått.