Om motion

Trycket på den kommunala hälsovården bara ökar, i takt med den åldrande befolkningen som Finlands invånare består av.

Motion har i dagens läge blivit något som tillhör vissa få grupper, "de sportiga". I teorin är den tillgänglig för alla, allt från kostsamma hobbyn till den allmänna joggingrutten.

Men vad beträffar kostsamma, speciellt för unga inriktade fritidsintressen, såsom fotboll eller ridning, ska man helst vara proffs eller så antas man bara bringa in pengar till företaget. Till slut blir det olönsamt både ekonomiskt, socialt och energieffektivt- så man slutar.

De som inte vanligtvis lägger sin tid på motion välkomnas med ett tveksamt "aj, springer du också?", eller "har DU!? börjat gymma?". Inte så uppmuntrande start.

Åldringar och mindre "besportade" avskiljs från andra vid gymmet genom privata inoffentliga timmar- vilket förstås begränsar de övrigas möjlighet att gå till gymmet då det passar en bäst.

Man skäms för att vara mindre muskulös, mera stor och mindre "besportad" än andra, trots att bara uppmuntran och positiv attityd kan göra bot på problemet.

Vi är så rädda inombords för att någon ska kritisera vår kropp, att vi istället går till anfall förrän någon annan ens hunnit tänka sig anfalla. Vi bemöter varandra väldigt ofta så skeptiskt som möjligt, för att inte själv bli den utsatta.

Med denhär takten kommer vi alla plågas av misslyckandets olycka och tappa motivationen för att gå till en kollektiv motionsplats (där individen ofta motionerar rätt effektivt).

Låt oss alltså uppmuntra varandra, vara snälla med både andra och oss själva, så kanske världen blir en bättre plats att leva i!

#hippipeaceandlove låter det som, men varför undervärdera ett gott budskap. Låt oss för omväxlingens skull även ta någon annan än bara oss själva seriöst.