Jo visst, om ni gärna diskuterar med mig, går det an i timtals.
Men ingenting har jag att tillägga i tillvarons makalösa ord.
Det går väl som det ska, jag är lite virrig hela tiden, vilket är ganska roligt egentligen.
Jag har börjat psykiskt förbereda mig på att komma bort härifrån, på att börja ett nytt liv (nej inte så radikalt, ingen oro). Ja, det börjar kännas lite trångt och kluvet.
Här får vi väl bo kvar ett tag, vilket lämpar nya strategiska lösningar för att komma till. Hur underhålla en hållbar ekonomi, psykisk och andlig välbefinnelse, ett lugn i den trånga och stressiga miljön vi lever i? Hur komma loss, om man helt enkelt sitter fast? Hur söndra repet som drar en mot det förgångna, det "onda"?
Faktum är att det inte är något ont med det, och inte vill jag egentligen undan det heller. Saken är bara den att istället för att röja vägar framåt, är jag mån om att gömma spåren efter mig. Jag fixerar mig vid det gångna, och försöker istället för att öka mängden nyttiga ting uthärda massorna av onyttiga ting och händelser.
Om jag fortgår så kommer min energi och min olycka bli enorm innan jag ens nått ett endaste mål. Jo, för det vet vi alla, men min mamma fick det att för mig låta väldigt sant: Lyckan är inte en destination, det är en livsstil.
 |
| Le Week-end |
 |
| Orkidé |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar