Sommarlov

Skolan gick till sin avslutning, och sommaren till sin början. Det jobbiga tog slut, och livet började- kunde man tolka det, men jag anser denna tolkning som en sanning med modifikation.

Mitt rum är ett kaos, som alltid i början av sommaren. Det gamla skall rensas ur, bara det nödvändiga stannar kvar. Inte alltid bara det nödvändiga, utan det fina. Jag motstår att unna mig skräp.

I går var det fest, skolavslutningen och några kompisars 18-år till ära. Det var skönt att släppa loss lite, och ännu skönare att inga spår av alkohol tynger min kropp nästa dag. Har hittills alltid druckit såpass passligt att ingen verkan känns nästa dag.

Vi fick båt. Till sommaren. Gissa på bara. Samma båt som förra året! Samma sköna, stora och fantastiska moderna båt, som jag tillbringade all min lösa tid åt i fjol. Jag sov där, åt där, och helt enkelt var där så mycket jag kunde. I år hoppas jag därmed på många sköna båtturer, oförglömliga minnen, och många vänner som kan komma över.

Jag avgick gymnasiets andra årskurs med tre stipendier rikare. Ett för goda prestationer i modersmålet, historian och samhällsämnena. Ett annnat för goda kunskaper i franska, och så ett tredje för miljömedvetenhet. Inget av dessa gavs i form av pengar (vilket jag är glad för) utan istället får jag HBL digitalt för ett halvår, tidningen Natur för ett år och så en praktisk bildordbok på franska-där det finns ALLT vad jag behöver!

Sommarlovet är här och massor borde göras. Nu tänker jag ändå lämna bort alla måsten, för ingenting måste göras utöver min egna viljas åtgärder.

Här kommer jag, sommaren 2015!

Stan

Två dagar till sommarlovet. Förstår helt enkelt inte att det händer redan nu, sommar!

Skräddarsydd tillvaro

Jag har länge funderat på hur människor, speciellt

inte egentagen bild, men lika bra ändå :D

mina bekanta, förhåller sig till sin personliga tillvaro. Tar de dagen som den kommer, eller fångar de dagen? Kommer de hem utmattade och bittra med tanken "det var en till sådan dag igen" i huvudet, eller förhåller de sig med spänning inför vad som väntar på dem innanför dörren?

Ofta förespråkar vi en väldigt andligt sett passiv livsstil. Speciellt i min ålder får man inte ta livet, eller någonting annat heller, för seriöst. Det ska vara YOLO (You Only Live Once) på hela tiden. Om det kommer en motgång, utmaning eller svårighet på vägen besegrar man den lugnt och stilla, genom att hela sällskapet tänker "inte gör någon annan något heller, varför skulle jag då göra?". Man satsar föga målmedvetet i prov, för man vet att alla andra också gör det.

Jag har balanserat mellan gränserna, mellan två ytterligheter. Antingen tar jag allting för seriöst, har en hel massa planer för framtiden, tar en massa initiativ och öppnar en hel massa nya dörrar; vilket ofta leder till något slags utomståendeskap jämfört med mina samordnade. En annan variant är däremot att sitta hemma, inte ta någonting så seriöst, helt enkelt vara bitter och inåtvänd men framförallt passiv. Inga fester, inget skoj, ingen mening med livet.

Nu när jag känner till båda sidorna av slanten, kan jag börja balansera och helt enkelt centralisera allt i mitten av slanten, i kärnan. Jag ska istället för att vara en åskadare vid sidan av, nu börja leva i kärnan av mitt liv.

Jag tänker göra sådant som passar mig, som inspirerar mig, och som känns bäst just i stunden. Jag kan lägga en festklänning på mig efter skolan här hemma för ingen orsak, bara för att känna mig fin i en klänning. Jag kan fokusera mera på mig själv emellanåt, och däremot vara mera med vänner annars, bara för att det känns bäst för mig. Om jag bara lever enligt mina egna krav, kan inte jag kräva något av någon annan och ingen kan kräva någonting av mig. Ingen kan tycka att jag borde vara någon till lags, för vi har bara tid för våra egna liv under en livstid.

Istället för att ta det som det kommer, kan jag börja skräddarsy min tillvaro. Planera dagarna enligt de fina, egna, små stunder som får vara många. Inte genom att tänka: nej nu måste jag hinna dit och dit och dit också! Jag kan lyssna på musik om jag vill, jag kan skriva låtar om jag känner för. För den enda som för tillfället hindrar mig från att göra det jag vill är jag själv. Vi växer alla upp i en miljö där olika krav, som inte ens finns, ännu tas för givet. Vi måste komma loss, ta våra steg framåt och börja leva våra liv!

> Genom att skräddarsy tillvaron kan jag anpassa mig till lyckan. Hitta den i sådana stunder då jag förr och tidigare skulle ha blickat ner och gjort ingenting. Istället kan jag låta bli att vara rädd för det kommande, jag kan med den energin påverka det kommande, skräddarsy allt som jag kan påverka till en så bra lösning som möjligt.

Det gäller att hitta lyckan i varje stund, och bygga upp allt annat på den lycka man har hittat. Ägna och nominera sitt eget liv åt sig själv och helt enkelt repetera inför de stunder där någonting häner bara en gång. Och låta dessa spontana stunder som sker bara en gång komma allt oftare, helt enkelt kasta sig in i provet, efter all repetition. Kasta sig in i livet och anpassa sig till lyckan man har fått.

Note to self

Och så kan man ju ta och minnas, att ens problem blir bara bättre om man gör någonting åt dem.
Ens dåliga vanor ändras bara ifall man ändrar dem, och en dålig vana behöver inte bestämma över vem just DU är, och vill vara.

Det gäller att samla modet och ta risken att förlora. Det handlar om att gå en väg till jobbet som avviker från det normala. Det handlar om just ens EGNA små intressen och glädjeämnen.

Det kan konstateras att ingen vill ha en människa som ständigt ropar efter acceptans. Ingen vill ha en vän som kräver att någon annan ska leva hens liv. Ingen vill heller tappa bort sig själv i alla andras åsikter.

Men att ta sina egna val är svårt. Att ta den avvikande vägen till jobbet, att bränna en bro som höll på att falla ner när som helst, att göra initiativet till ett eget liv.

Där är väl nåt att tänka på.

Man blir alltid missnöjd om man bestämmer sig för att vara missnöjd, man blir alltid lycklig till slut, om man helt enkelt förstår att ta det valet.

Och jo, det är jobbigt och ingen kan veta hur jobbigt just DU har det. Ingen vill veta heller, då du inte själv verkar bry dig. Ta hand om dig själv och lev ditt eget liv. Amen.

(Note to self)

Fältkurs..nej, en anklagelse mot världen

Ifall man fick tillräckligt högt vitsord i biologi kurs 3, miljöekologi, har man i vår skola möjlighet att delta i en så kallad fältkurs.

En natt i storskogen i lag och tävlingsanda. Igentligen har jag ingen aning om hur det kommer att bli, känner mig nästan förvirrat spänd.

Jag hade tänkt hoppa av pga flunssighet, men nu känns det bättre både fysiskt och psykiskt. Eller iallafall en stund.

Jag vet inte vad som förvirrar mina känslor och får dom att gå som i en berg-och dalbana, men det känns som om inte mina känslor får vara mina.

Somom jag inte har rätten att vistas just här, umgås med just mina vänner, eller sträva till mina EGNA ambitioner. Säkert känner många andra lika, inget speciellt för övrigt.

Men jag tror verkligen att det är jag själv som orsakar ovanstående problem. Trots att jag förbättrats från det radikalt, är jag ännu rädd för att misslyckas i sociala situationer. Rädd för att ta roll. Rädd för att utsättas för attentat. Rädd för att ha känslor.

Helst skulle jag bara ständigt gömma mig i kräftans skal, men samtidigt vet jag hur dåligt man mår där.

Det känns som om man inte kan lita på någon alls här, och det fråntar mig rätten att ha känslor. Jag måste nämligen försöka hålla allt för mig själv, vilket leder till att det mesta snart tynar ut.

Jag vet att väldigt många säkert lider av samma problem, och jag förstår inte varför våra sociala sammanhang har utvecklats till så här kyliga. Man ska liksom klara sig själv, aldrig fråga hjälp, lida tills man gör självmord, men före det i klaga i martyraktig stil för alla hur dåligt man har det, inte låta någon hjälpa en, och så ska man definitivt vara avundsjuk på sin granne och alla andra här i världen också.

Om man vill bo i Finland får man helt enkelt vänja sig vid dethär, och som rikssvensk vet jag rättså långt vad jag talar om. Däremot vet jag också att situationen har blivit kallare t.ex. i Sverige också, inte är det bara Finland som får bära allt ansvar.

Men om man skulle bära SITT ansvar, skulle ingen behöva bära allas ansvar. Det är en sak som speciellt i arbetslivet verkar uppenbar. Men varför skulle man jobba för att någon annnan ska ha det bra, om man själv inte har det bra?

Jo kanske har vi det inte bra, för att vi inte bryr oss om den andra har det bra. Vi gör vårt jobb med flit lite sämre, bara för att undgå lite möda. Men sist och slutligen kommer man inte ha något att undvika, förutom sig själv.

I något skede bör man ändå se sig själv i spegeln, och inse att man kamske inte varit ärlig. Men om man går Finländsk (eller största delen av världens?) väg, kommer man lämnas ensam först, kommer sjunka i rang och värde och bara bespottas ännu mer. Till sist kommer det leda till det där eviga kvidandet om den onda sidan av livet, som slukar upp en.

Visst, om ingen orkar göra något ens för sig själv, kan vi nog alla slukas på den onda sidan av världen, vi är redan på väg. Men här hjälper det inte att skylla på staten, som förser oss med dåliga beslut- vi har själv valt beslutsfattarna. Inte heller hjälper det att skylla på sina vänner som inte hjälper till, ingen kan hjälpa någon annan före den försvarliga hjälper sig själv.

Men om alla hjälper någon, så kan man väl börja från sig själv. Det att man ska klara sig själv, vara självcentrerad och egoistisk betyder inte alltid att man skulle älska sig själv.

Se dig därför i spegeln, i dag, i morgon, eller innan det är för sent. Och säg "jag älskar dig". Observera noga hur spegeln svarar dig med samma vackra ord. Minns att vi alla är varandras speglar, utgå ifrån dig själv!

Provveckan nr 10

Nu gäller det att släcka av känslorna igen, för två veckor framåt... tills SOMMARLOVET! jösses.

Men att stänga av allt vad berör relationer, känslor och avancemang känns bara fel. Nu måste jag hålla min sida, om jag verkligen vill nå dit jag strävar.

Jag funderar ofta, angående vad som helst, att men äsch- man ska göra det som känns bra, och just nu känns det här inte bra, så varför göra det (främst abstrakta angelägenheter, känslor osv.). Kanske är jag för rädd att se mig själv i spegeln först när jag är på toppen av högen med all möda, och inser först då att det inte var värt det.

Annars har jag trott att min självdisciplin är bra, lite för bra. Man glömmer så lätt att leva, haha.

Provveckan har rullat igång, och istället för att vara rädd för att bli sjuk har jag börjat med ännu sundare levnadsvanor. Jag undviker att motstå allt som är negativt för hälsan (dethär med att vaka i och med provläsningen är dock ett ödesdigert undatag). En 10 kilometers rask promenad har blivit en norm, känns det, efter två dagar.

Detta motionerande i ypperliga vädret har möjliggjorts av provmaterial i digital form, antingen videor, eller så dagens alternativ: banda in hela kursen genom att läsa upp anteckningarna i två timmars tid. Så en två timmars promenad medan vilken man lyssnar på materialet, motionerar, njuter av det fina vädret, undviker ryggproblem och helt enkelt slappnar av- samtidigt som man inmatar faktan i huvudet.

Ja, vi får se hur det går!

Himmel och helvete

Det är inte bara nu som jag måste välja sida. Det är nu mitt krig börjar. Antingen emot mig själv, mot andra eller så båda två. Jag måste välja sida.

Allt det jag hållit inom mig har börjat sippra ut genom läckande hål från mitt svaga självförtroende. Utifrån lådan var det står "svag" läcker kanterna med ett gift kallat "stark". Giftet sipprar ut olagligt, och förintar snart sin omgivning.

Broarna som förr var påväg till det goda börjar spricka av giftet som sipprar ut, bron måste brännas innan hela bäcken, som bär på livets glädje och existens, förgiftas.

Prioriteringar måste ske. Var riskerar vi mest skada? Vilka broar hamnar vi bränna för att själviskt nog bevara vår livskraft, är frågan med begränsad svarstid.

Förhandlingar himmelen och helvetet emellan bör ske, för det är dessa två parter som inom mig förklarar krig. Krigsförklaringar från mindre partiklar av dessa två ovanstående samfund börjar onekligen strömma in genom bäcken, och innan bron helt faller i kras och livskraftens bäck förgiftas, bör något göras.

Och den som måste göra något är jag.

ingenting att tillägga

Ingenting har jag att säga, tror jag.
Jo visst, om ni gärna diskuterar med mig, går det an i timtals.
Men ingenting har jag att tillägga i tillvarons makalösa ord.

Det går väl som det ska, jag är lite virrig hela tiden, vilket är ganska roligt egentligen.
Jag har börjat psykiskt förbereda mig på att komma bort härifrån, på att börja ett nytt liv (nej inte så radikalt, ingen oro). Ja, det börjar kännas lite trångt och kluvet.

Här får vi väl bo kvar ett tag, vilket lämpar nya strategiska lösningar för att komma till. Hur underhålla en hållbar ekonomi, psykisk och andlig välbefinnelse, ett lugn i den trånga och stressiga miljön vi lever i? Hur komma loss, om man helt enkelt sitter fast? Hur söndra repet som drar en mot det förgångna, det "onda"?

Faktum är att det inte är något ont med det, och inte vill jag egentligen undan det heller. Saken är bara den att istället för att röja vägar framåt, är jag mån om att gömma spåren efter mig. Jag fixerar mig vid det gångna, och försöker istället för att öka mängden nyttiga ting uthärda massorna av onyttiga ting och händelser.

Om jag fortgår så kommer min energi och min olycka bli enorm innan jag ens nått ett endaste mål. Jo, för det vet vi alla, men min mamma fick det att för mig låta väldigt sant: Lyckan är inte en destination, det är en livsstil.

Le Week-end

Orkidé

Livet sådär för övrigt

Som jag redan gissade och planerade före Första maj fick jag nu min chans att tänka efter och fundera över mitt liv, samtidigt som jag kan vara någorlunda aktiv under veckoslutet.

Jag har fått som dålig vana att bli för passiv. Jag går sällan ut utan orsak (både ut genom dörren och t.ex. till stan). Har mycket att stå i här hemma men är det sist och slutligen så konkret?

När man för det mesta vistas i samma område, ensam eller med samma (dessutom rättså få) medmänniskor blir man lätt passiv och får mycket att tänka på. Man får ångest över att man inte har en tillräckligt aktiv livsstil, man orkar till slut inte annat än tänka- knappt det. Man kommer liksom ingen vart.

Nu fick jag iallafall chansen att om inte något desto värre så iallafall göra något sådär bara. Något jag väntat på. Det behöver inte mera. Det är helt bra såhär också, man lär sig så himla mycket.

Av denhär personen har jag nu lärt mig att inte ta allt så seriöst, utan ta det som det kommer. Men framförallt utnyttja chanserna man egentligen har, chanserna man kanske bara inte har vågat öppna ögonen för.

Om motion

Trycket på den kommunala hälsovården bara ökar, i takt med den åldrande befolkningen som Finlands invånare består av.

Motion har i dagens läge blivit något som tillhör vissa få grupper, "de sportiga". I teorin är den tillgänglig för alla, allt från kostsamma hobbyn till den allmänna joggingrutten.

Men vad beträffar kostsamma, speciellt för unga inriktade fritidsintressen, såsom fotboll eller ridning, ska man helst vara proffs eller så antas man bara bringa in pengar till företaget. Till slut blir det olönsamt både ekonomiskt, socialt och energieffektivt- så man slutar.

De som inte vanligtvis lägger sin tid på motion välkomnas med ett tveksamt "aj, springer du också?", eller "har DU!? börjat gymma?". Inte så uppmuntrande start.

Åldringar och mindre "besportade" avskiljs från andra vid gymmet genom privata inoffentliga timmar- vilket förstås begränsar de övrigas möjlighet att gå till gymmet då det passar en bäst.

Man skäms för att vara mindre muskulös, mera stor och mindre "besportad" än andra, trots att bara uppmuntran och positiv attityd kan göra bot på problemet.

Vi är så rädda inombords för att någon ska kritisera vår kropp, att vi istället går till anfall förrän någon annan ens hunnit tänka sig anfalla. Vi bemöter varandra väldigt ofta så skeptiskt som möjligt, för att inte själv bli den utsatta.

Med denhär takten kommer vi alla plågas av misslyckandets olycka och tappa motivationen för att gå till en kollektiv motionsplats (där individen ofta motionerar rätt effektivt).

Låt oss alltså uppmuntra varandra, vara snälla med både andra och oss själva, så kanske världen blir en bättre plats att leva i!

#hippipeaceandlove låter det som, men varför undervärdera ett gott budskap. Låt oss för omväxlingens skull även ta någon annan än bara oss själva seriöst.