Prat

Utanför klassrummet med alla dess föredrag framför klassen, utanför och utan klassrummets alla krav på direkta svar på tal, då är min pratsamhet inte längre en styrka.

Utanför klassrummet är platsen där andra stör sig på mitt krav att få tala. Inte nog med alla de så himla visa kommentarerna jag måste få kasta ut ur mig i skolan, man hamnar tåla mig utanför skolan också. Bara för min jäkla och eviga pratsamhet. Vad jag tycker synd om er som hamnar tåla det.

Kanske borde jag ändras?

Det är utanför klassrummet, via telefonens sociala medier, som det stör dem andra. Det att jag måste få tala, få bekräftelse, få prata med någon som piggar upp dagen. Jag måste få tala, och mycket. Jag förstår inte problemet?

Kanske är det att jag kan säga sakerna rakt ut. Kanske är det emot alla normer att kunna yttra sig så enkelt, utan några besvär. Kanske är det många som inte klarar av det, många som inte vågar. Inte vågar jag heller alltid, men varför vara tyst om man en gång har fått den konkret fysiska förmågan att tala?

Och om någon inte orkar med prat, så istället för att vara tyst, säg "var tyst"! Svårt är det inte, två ord.

Kanske borde jag rycka upp mig, genom att inte vara så naiv eller enkel ibland. Kanse borde jag sluta vara så melankolisk i däremot helt andra sammanhang. Kanske jag borde vara jämnare, inte ytterlighet till ytterlighet. Kanske borde jag ägna mig mera åt det ena eller det andra. Kanske jag helt enkelt inte bryr mig !

Kanske borde mina starka reaktioner och starka åsikter dämpas ned ibland? Kanske borde jag våga vara mera social på det sätt som ni andra är det på. Kanske borde jag helt enkelt sluta ifrågasätta självklara saker...

Självklara frågor med självklara svar. Svaret är nej. Kanske borde jag inte. Stryk över kanske. Jag borde inte. Jag är jag, för det är den jag bäst klarar av att vara, den jag helst vill få vara. Och just precis jag är den som klarar av att vara just jag bäst.

Man kan nog kopiera en annans tillvaro, men aldrig dennes själ.