I dag, medan vi övade inför ett gig i Jakobstad, och medan mina egna sångtexter fick också mig själv att tänka över livet, konstaterade jag hur bra man har det här hemma.
Alltid då, när man är påväg annanstans (800 km norrut) börjar man förstå hur bra man också kan ha det här, trots att man alltid längtar bort.
Jag har en evig längtan till Stockholm och till stugan i Ekenäs.
Det första fick jag några flashbacks till, då jag på en fest hittade en jämnårig pojke som också bott i Stockholm. Det är inte varje dag man diskuterar på rikssvenska, bland finlandssvenskar!
Och snart är det sommar, hoppas på att få fixat samtliga båtproblem.
Men i morgon åker vi till Jakobstad, med en bil som kanske inte håller. Jag vet inte alls vad jag har att vänta. Jag vet inte hurudan jag vill vara. Dendär samma gamla, dendär ungefär ofrälste musikern från förra året, eller dagens sofistikerade kulturmänniska.
Jag vet inte riktigt åt vilket håll man borde vända sig eller vrida sig i denna värld. Men världen lär ska visa, när tiden är inne. Saknar stunden, då tiden är inne. Dendär stunden som så ofta går en förbi. Bara för att man inte vågar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar