Det finns så mycket jag inte har tid med, som jag inte orkar med, som jag inte bryr mig om.
Det finns så mycket jag känner mig otillräcklig för, så mycket många andra är mycket bättre på.
Men det finns också så himla mycket jag har uppnått, altstrat och hjälpt till med här i världen.
Och jag är absolut inte den enda.
I går tog jag paus. Två veckor i sträck är en lång tid för att varje dag bara jobba och inte ha tid för sina egna behov och sin egen vilja. När man en gång unnar sig en ledig kväll vet man inte vad man ska göra. Man har så mycket som är ogjort, man hinner inte med allt. Det slutat i panik. Varför gick tiden så snabbt? Varför gick jag inte och lägga mig tidigare? Varför får jag ingen kontroll över dethär?
Det handlar väl om att satsa på något enstaka, glömma allt annat. Men vem vill glömma något som ännu finns? Man vill ju inte klandra allt annat man älskar och behöver bara för t.ex. bra vitsord i skolan!
Balans i livet är väl det man ska sträva efter. Att å ena sidan sakna, men å andra sidan utnyttja något annat, tills man tröttnar på det totalt. Men att sakna sig själv. Det är värst. Att glömma ge tid till sig själv leder till att man blir en främling för sig själv, och till slut befarar ensamheten (tiden med främlingen). Dit vill jag inte gå, och därför känns egen tid just nu som det allra bästa.
För fast man skulle räcka till för dom andra, räcker man inte till för någon- om man inte duger för sig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar