Små glädjeämnen

Ibland kan man bli så himla glad eller så himla sur för så små saker!
I dag hade jag lyckan att bli glad. Väldigt glad. Nämligen Kesko har ombeviljat mig mitt stipendie som jag fick för två år sedan- då jag gick ut grundskolan. Skulle aldrig ha trott att jag fått mitt stipendie uppfräschat, men nu har jag lite medel att utnyttja till något gott, nya skor till exempel. Tack för det Kesko!

För övrigt har jag vakat länge, sovit dåligt, men varit pigg och vaken ändå. Jag har äntligen kunnat gå på gymmet, efter två veckors flunssa och stresspaus. Har helt enkelt inte orkat eller hunnit. Nu känns det bättre.

Finska prov i morgon. Har inte kommit i gång med läsandet, vet inte hur man gör. Hur läser man matematik eller finska? Finskan kan jag, men det kommer alltid de där förbaskade små orden, eller benämningarna för platser, sjöar eller bara övrig allmänbildning. Det är så bra, men man blir bara så trött på sådant! Så måste jag klura ut hur jag klarar mig nästa period utan bok, snål som jag är.

Men nu är jag glad och försöker med allt jag kan uppehålla energi och motivation. En filmkväll med mamma kan väl ändå inte vara till skada. Man måste ju vila ibland. Men först ska man väl göra sitt jobb. Här kommer jag finska boken, akta dig bara. Hmmmh suck & puuuuuuuuuuuust!

Historia & mys

Earth Hour, Antik historia och mysigt morgon och kvällsmål.

Kan knappt sluta läsa historia, blir frustrerad om jag inte lär mig --> ödar energi i onödan då jag bara borde sova.

Jo. Nej. Äsch, gonatt! ☆

Jag duger

Det finns så mycket jag vill göra, så mycket jag saknar, och så mycket som jag inte klarar av. 
Det finns så mycket jag inte har tid med, som jag inte orkar med, som jag inte bryr mig om. 
Det finns så mycket jag känner mig otillräcklig för, så mycket många andra är mycket bättre på. 
Men det finns också så himla mycket jag har uppnått, altstrat och hjälpt till med här i världen.
Och jag är absolut inte den enda. 

I går tog jag paus. Två veckor i sträck är en lång tid för att varje dag bara jobba och inte ha tid för sina egna behov och sin egen vilja. När man en gång unnar sig en ledig kväll vet man inte vad man ska göra. Man har så mycket som är ogjort, man hinner inte med allt. Det slutat i panik. Varför gick tiden så snabbt? Varför gick jag inte och lägga mig tidigare? Varför får jag ingen kontroll över dethär?

Det handlar väl om att satsa på något enstaka, glömma allt annat. Men vem vill glömma något som ännu finns? Man vill ju inte klandra allt annat man älskar och behöver bara för t.ex. bra vitsord i skolan!

Balans i livet är väl det man ska sträva efter. Att å ena sidan sakna, men å andra sidan utnyttja något annat, tills man tröttnar på det totalt. Men att sakna sig själv. Det är värst. Att glömma ge tid till sig själv leder till att man blir en främling för sig själv, och till slut befarar ensamheten (tiden med främlingen). Dit vill jag inte gå, och därför känns egen tid just nu som det allra bästa.

För fast man skulle räcka till för dom andra, räcker man inte till för någon- om man inte duger för sig själv.

Utan makalösa manicker

Jag har tänt på den makalösa manicken som går av stapeln mobil, alltid nu och då.

För det mesta har jag läst till prov. Eller förberett studenten.

Det finns ett förunderligt lugn i människans tillvaro, då man lyckas skärma av sig och göra det man påriktigt får någon nytta och effekt av.

När man får göra det man påriktigt vill. Då blir det energi kvar för världsliga sammanträdanden också.

Jag satt uppe vid datorn till halv ett här om dan. Bara för att inlämningsuppgifter i modersmål och litteratur kändes så trevliga, så jag hade ingen brådska.

Att ha avskärmat sig från makalösa manickerna hjälpte dessutom med att jag var hur pigg som helst nästa dag, även med endast fem timmars nattsömn. Pigg, glad och avslappnad.

I samspel med mig själv

Denna gång, under detta veckoslut, har jag verkligen nått det jag så länge önskat. Effektivitet, produktivitet och samspel med mig själv. Med andra ord: psykiskt och fysiskt välbefinnande, följande av egen vilja.

Allt detta har lyckats genom en så enkel sak som att släcka denna sekulariserade och tidsberövande mojäng, som jag nu skriver detta inlägg med.

Jag är nöjd på detta vis, såhär når jag mitt verkliga jag.

Jakobstad

Det är bra. Trots allt.
Det beror på synvinkeln.
Hur man jämför.
Vem som jämför.
Vem som förblir tyst.
Vem som känner skuld.
Det beror på.
Men det är bra.

Gigget gick finemang! Är för första gången nöjd sådär seriöst! Det var väldigt bra stämning, sådan där man kunde stanna kvar i för längre tider också.

Friends-pub efteråt. Dom andra i bandet ville på öl. Musikerna från Jakobstad samlas där. Vissa talar över fem olika språk. Vissa har otrolig fysisk kapacitet, har hårdare fart på i vardagen än någon annan. Vissa försöker föregå som exempel för godhet. Andra bara är, sig själv.

Roadtrip. Över 6 timmars bilresa. Först upp och så en till sextimmare ner. Uppåt tog egentligen 8 timmar. Vi hittade nämligen bland annat en nöjespark mitt i ingenstans och blev utsatta för enorma skrattanfall med besynnerlig barnslighet framskriden. Jag känner mig inte skyldig.

Man  måste få komma bort för att få med sig nya upplevelser i bagaget. Nya upplevelser och minnen att bygga upp sin tillvaro på. Men framförallt behöver man komma bort för att glömma hur allting varit. Bara så kan man ersätta det gamla med något nytt.

"Var inte den samma. Var bättre."

Jag känner mig nog väldigt mycket bättre nu!

Bra här

I dag, medan vi övade inför ett gig i Jakobstad, och medan mina egna sångtexter fick också mig själv att tänka över livet, konstaterade jag hur bra man har det här hemma.

Alltid då, när man är påväg annanstans (800 km norrut) börjar man förstå hur bra man också kan ha det här, trots att man alltid längtar bort.

Jag har en evig längtan till Stockholm och till stugan i Ekenäs.

Det första fick jag några flashbacks till, då jag på en fest hittade en jämnårig pojke som också bott i Stockholm. Det är inte varje dag man diskuterar på rikssvenska, bland finlandssvenskar!

Och snart är det sommar, hoppas på att få fixat samtliga båtproblem.

Men i morgon åker vi till Jakobstad, med en bil som kanske inte håller. Jag vet inte alls vad jag har att vänta. Jag vet inte hurudan jag vill vara. Dendär samma gamla, dendär ungefär ofrälste musikern från förra året, eller dagens sofistikerade kulturmänniska.

Jag vet inte riktigt åt vilket håll man borde vända sig eller vrida sig i denna värld. Men världen lär ska visa, när tiden är inne. Saknar stunden, då tiden är inne. Dendär stunden som så ofta går en förbi. Bara för att man inte vågar.

Du är värd det

Vad är man till slut egentligen värd? Är någon värd mer än någon annan? Inte bara ur en enstaka människas synvinkel (nära & kära), utan hela mänsklighetens. Räknas man som värdig då så många människor som möjligt anser en annan människa viktig?

Människor kan leka viktiga och värdiga också. Har någon tänkt på det? Man leker någonting stort för att få sin efterlängtade respekt och bekräftelse. I nästa stund kommer det fram, detdär riktiga jaget som lurar där inne. Är det riktiga jaget sämre? Nej. Folk har bara förväntat sig något annat än de fick, de är besvikna.

Hur ska man då kunna hålla det innersta jaget på sin plats, men ändå fånga det ytliga intresset. Jag menar ytligt intresse i benämning av första omdöme av en människas tillvaro, samt utseende.

Hur ska man kunna vara sig själv, om det endast räcker till med att vara någon annan, och till slut räcker inte det heller till. Och så hamnar man leta efter sig själv igen.
Kanske det bara är min grej att vara lugn, smått inåtvänd och en som satsar på kloka beslut.

Men när jag har potential för så mycket mer än så!

Prat

Utanför klassrummet med alla dess föredrag framför klassen, utanför och utan klassrummets alla krav på direkta svar på tal, då är min pratsamhet inte längre en styrka.

Utanför klassrummet är platsen där andra stör sig på mitt krav att få tala. Inte nog med alla de så himla visa kommentarerna jag måste få kasta ut ur mig i skolan, man hamnar tåla mig utanför skolan också. Bara för min jäkla och eviga pratsamhet. Vad jag tycker synd om er som hamnar tåla det.

Kanske borde jag ändras?

Det är utanför klassrummet, via telefonens sociala medier, som det stör dem andra. Det att jag måste få tala, få bekräftelse, få prata med någon som piggar upp dagen. Jag måste få tala, och mycket. Jag förstår inte problemet?

Kanske är det att jag kan säga sakerna rakt ut. Kanske är det emot alla normer att kunna yttra sig så enkelt, utan några besvär. Kanske är det många som inte klarar av det, många som inte vågar. Inte vågar jag heller alltid, men varför vara tyst om man en gång har fått den konkret fysiska förmågan att tala?

Och om någon inte orkar med prat, så istället för att vara tyst, säg "var tyst"! Svårt är det inte, två ord.

Kanske borde jag rycka upp mig, genom att inte vara så naiv eller enkel ibland. Kanse borde jag sluta vara så melankolisk i däremot helt andra sammanhang. Kanske jag borde vara jämnare, inte ytterlighet till ytterlighet. Kanske borde jag ägna mig mera åt det ena eller det andra. Kanske jag helt enkelt inte bryr mig !

Kanske borde mina starka reaktioner och starka åsikter dämpas ned ibland? Kanske borde jag våga vara mera social på det sätt som ni andra är det på. Kanske borde jag helt enkelt sluta ifrågasätta självklara saker...

Självklara frågor med självklara svar. Svaret är nej. Kanske borde jag inte. Stryk över kanske. Jag borde inte. Jag är jag, för det är den jag bäst klarar av att vara, den jag helst vill få vara. Och just precis jag är den som klarar av att vara just jag bäst.

Man kan nog kopiera en annans tillvaro, men aldrig dennes själ.

Tystnad runtomkring

Ännu en kväll med tystnad runtomkring.  Lisa Nilsson- Var finns du nu

Trots att mina kvällar alltsom oftast präglas av tystnad, är det inte så. Utåt sett kan det verka så, men för att hitta den ultimata sinnesron får man nog vänta länge om man är jag. Precis så länge att man tappar tålamodet innan man ens har hunnit börja.

Post-it lappar präglar allt i mitt liv just nu. Både historia-anteckningarna, vad jag ska uträtta för ärenden vid datorn, snart också för hur jag ska ta ett steg framåt..  hur man håller händerna, hur man lyfter fötterna och flyttar dem framåt, och sådär.

När stress intar min själ, tycks den vara där för att stanna. Kanske det då bara är bäst att låta det gå hårt. Hitta på så mycket program som möjligt, med skäliga andningspauser givetvis. Därefter har man många skäl att lugna ner sig emellanåt.

Ung

Jag har ofta massor med bilder i huvudet för hurdan jag vill vara nu och i framtiden. Jag har faktiskt nått många mål. Nu ska jag ännu utveckla det hela lite grann.

När jag var riktigt liten fantiserade jag. Som 17-åring ( alltså nu ) skulle man ha pojkvän, trygg och stor familj med jobbigt överbeskyddande föräldrar och ekonomiskt välstånd. Man skulle ha många småsyskon, speciellt av kvinlligt kön, sådana som såg upp till en fullständigt. Detta skulle förstås leda till ett högt självförtroende och goda sociala kunskaper. Man skulle veta vem man var och gå sin egen väg, självsäkert som fan.

Nå. När jag tänker efter är dedär 17 åren det enda som överensstämmer med mitt liv just nu. Men det är bra ändå!

Någon pojkvän orkar jag inte bry mig om, romantiker som jag verkligen inte är. Mig själv har jag inte ännu riktigt hittat (sträck upp handen ni som har, tack!), men är dock på god väg. Piss i huvudet finns alltid ibland, för mycket. Ibland alldeles för litet.

För övrigt drömmer jag bara om skärgård, om att få tillräckligt med skinn på näsan för att klara mig mot självsäkert folk och om en perfekt sommar. Om en segelbåt, många nya finlandssvenska bekanta, och pappren inne på Hanken.

Min nya Helly Hansen jacka är en milstolpe på vägen. Körkort borde jag skaffa, är på god väg där också (var btw och köra för öö 4 eller 5 gången bara med mamma redan inman körlektionerna, kul!).

Men framförallt drömmer jag om att självsäkert våga vara ung, när jag en gång har chansen!

Bilderna nedan är en milstolpe i figurerandet av den roll jag vill klämma in mig i. Observera den skrattande, det är jag då ni frågar mig om jag har en pojkvän eller gillar romantik eller skriver kärlekssånger. "Vad är det!?".

Fara medströms

En längre tid har jag redan unnat mig i mitt fall lyckan att få gå medströms. Att inte behöva bryta mot alla normer genom hela sin tillvaro, bara för att världen är en "hemsk plats".

Inte är den kanske sist och slutligen så hemsk. Man måste bara vara lite källkritisk och inte anamma allting.
Detdär med motströms the mainstream skulle ha blivit ett heltidsarbete, och sånt har inte iallafall jag tid med.

Man får väl lära sig att världen är lite rå, och att de gamla konservativa och hederliga spelreglerna har ändrats. Detdär med att ärlighet varar längst, det är förstås sant. Men inte om man vill bli något. Inte om man inte vill bli sist.

Men att följa med strömmen då? Ibland är det jobbigt. Då man inte vill hålla med om allt som den stora massan gör och tycker. Man har nämligen ganska många emot sig.

Ett gott exempel är t.ex. att sitta hemma och läsa till prov (pga att en musikspelning som antagligen kommer vara den största hittills inträffar snart- många glömmer kanske den delen av arbete som min energi också går till) medan de flesta är ute och festar, och säger att glöm skolböckerna nu!

Då är det helt enkelt skönast att avskärma sig fullständigt, och vara med än nöjd med sitt eget förfarande. Inte på länge har jag kännt att livet i så hög grad är mitt eget. Då jag läser i stora romaner och biografier klockan halv tolv på kvällen, och faktiskt känner mig medslukad i boken redan vid tjugonde sidan.

Kanske det helt enkelt är att minska sitt eget livs ansvar, dela det med allmänheten och vara mainstream. Inget fel, det är väldigt skönt också så. Men mina prioriteringar ligger inte varje veckoslut på samma nivå.

För en som jag är det kanske bäst att ha mitt egna liv och påriktigt sysselsätta mig för fullt i det. Kanske respekten höjs gentemot mig, när jag verkligen inte har all tid i världen längre!

Men emellanåt måste man ju slappna av.

Ambitioner

Efter ett idogt arbete med att rensa bilder och planlägga och utföra skolarbete, ligger jag nu illaluktande och småtrött på min säng, medan jag funderar ut vad till näst.

Hunden vill ut, men vädret är inte det vackraste. Vi sa något om att åka till studion i morgonkväll, men vi har för tillfället inte hörts av. Jag placerade tillbaka mopedackumulaturen och saknar körväder (sofistikerad som jag har blivit).

Nu, klockan halv sju på kvällen, tänkte jag börja läsa till två stycken historieprov. Jag vill städa och ordna om allting tillrätta. Jag ser fram emot nästa års studentskrivningar och har printat ut examensprov i de ämnen jag ämnar skriva. Dessutom satt jag uppe i gårkväll (FREDAGKVÄLL) för att göra gamla matematikläxor.

Mina kompisar tycker visst jag är lite konstig.

Behov

Daremaios, eller vad domdär antika filosoferna riktigt hette, hävdade att en människa blir lycklig av att minska sina behov till det minsta lilla. Det var han som bodde i tunnan, eller krukan såsom andra hävdar.

Detta filosofiska uttryck borde lyftas fram mera i dagens läge. Alla har vi våra telefoner, vissa bor i dom och andra har klarat av att bistå sitt egna, konkreta och reala hem. Men i varje fall är det en antingen eller fråga.

Antingen är man beroende av sin telefon, och överflyttar de flesta angelägenheter till den. Eller så låter man helt och hållet bli, och är kanske lyckligare. Men det gäller att låta bli totalt.

Vilket i sin tur leder till ett sorts fall från kärran. "Tala inte med hen för hon svarar aldrig", "vad händer i denna gruppchat, jag hänger inte alls med", "vad är det senaste nya, vad har jag missat?".

Här får man välja igen. Antingen avgå totalt och fokusera på kanske mindre världsliga förfaranden, eller så en allt för enkel återvändo till det normala livet, som slav under sociala medier.

Hur vi än försöker få bekrätelse, är vi alltid ensamma om vi bor i vår telefon. Telefonen är trots allt ingen vän.

Melankoliska dur

Det går i vågor. För det mesta är det melankoliskt som klingar i moll här under. Men kom ihåg att höga toner alltid klingar högre.

Vissa dur-upplevelser kommer jag ikapp under dagens lopp, och de gläder förstås. Medan det praktiska skiter sig, såsom vädret och sjuka lår och knän efter ramlande med skridskor (lågt blodsocker kan ibland leda till en svart sekund, med 6 stycken taggar är det inte alltid så bra).

I varje fall är jag lycklig för att sportlovskonfirmanderna kom till prg, för att kolla.

En egen stund om dagen

Mitt i allt vimmel tappar man allt som oftast bort sig själv. Jag är iallafall väldigt dålig på att orientera i sociala situationer och oljud.

En stund om dagen, kanske två, som man tillägnar medvetet sig själv- borde väl gå.

I dag var min egen stund kanske den annars så usla morgonen, då jag av någon okänd men väldigt märklig aning åkte iväg en timme för tidigt till skolan. Skoldörren var låst, men HBL hade redan anlänt i postlådan. Jag som funktionerar som skolans inofficiella brevbärare (postlådan in till lokalen) tog knippen med tidningar (lärarna behöver ju sin också) och satte mig vid ett "fönsterbräde" för att läsa.

Jag kände mig verkligen som en Finlandssvensk Uteliggare med en tidning under baken och den andra framför ögonen. Kylan och fukten började tränga sig in under min hud, men såhär efteråt minns jag rentav knappt hela händelsen.

Som sagt. Kanske detta var en av mina egna stunder. Stunder där det inte behövs någon annan, när allt kommer i kapp.

Självhat eller omvänd självironi?

Jag vet inte om det är trötthet, humörsvängningar eller någon på höre riksnivå bestämd lag, men jag är helt enkelt ursinnig på precis allting.

Det enda som hjälper är Melissa Horn och min stora kopp fylld av citronte med honung.

Är så missnöjd på allting. Allra mest mig själv. Är så trött på mig själv, vi som var så goda vänner nyss, jag och jag.

Kanske är det att ha en vän (refererar till senaste inlägget) som gör att avundsjuka börjar svälla i min kropp. Mina blodådror tycks inte bara vara fyllda med blod, utan en ilska eller ett hat som jag aldrig erfarit förut.

Hur kan jag så plötsligt vända om någonting så fint och så bra till något så hatiskt och bedrövligt?

Man blir så trött på sådanahär som jag.

En vän

Jag sitter i bussen och känner mig fuktig efter en halv timmes bussväntning. Vet inte vad jag gjort utan H/H jackan, nöjd.

Gymmet trots flunssa, icke en så bra ide. Trappor upp och ner så att hjärtat tänker bulta loss, borde skärpa mig. Men det känns så onödigt att stanna hemma från gymmet om man inte direkt är sjuk mera. Det är liksom antingen eller.

Tänkte åka iväg tidigare, men stannade kvar med Carolina, varefter bussväntandet i regn började. Dock efter många roliga stunder och diskussioner och skratt vid gymmet.
Tänk vad roligt det kan vara att ha en vän. Som man kan vara tyst med, högludd med, barnslig med. Tänka djupa tankar med, dela problem på passlig nivå med. Umgås med för att inte behöva vara ensam.

Tänk hur bekvämt begreppet ensam kan förvandlas till, ifall man har en sådan där vän.

Pinterest

Jag har som vana att bläddra, spara och dela bilder på en app som kallas Pinterest. Detta har jag gjort sedan många år tillbaka, men förra sommaren gjorde jag en stor förändring i mina bildlistor, vilket ledde till en förlust på nästan tvåhundra följare. 

I det samma gjorde jag också en stor renovering av mig själv. Pinterest har alltså varit ett välfungerande instrument i eget välbefinnande. Jag förändrades från en grunge-flicka med musiken i hjärtat, i öronen och framför ögonen hela tiden- till en sofistikerad dam med klara ambitioner, vackra och klockrena bilder, helst i få upplagor (less is more).

Jag raderade säkert närmare på några tusen bilder under bara någon månad, och förändrade mina "tavlor"/listor av bilder till att heta olika än förut. Jag förändrade mina intressegrupper och raderade sakta men säkert alla de tavlor som jag så mycket älskat. Det blev helt enkelt bara för mycket, för trångt.

I samma tider klippte jag av kontakten till en god vän lite på liknande vis. Fast hon var väldigt viktig för mig så stod jag helt enkelt inte längre ut. Jag vet inte riktigt varför. Jag behövde andningsrum, klara ambitioner och nya vyer. Både på Pinterest och i mitt eget liv. 

Så jag har nog att tacka Pinterest i att min självrenovering på andligt och någorlunda materiellt plan skedde såpas snabbt och relativt smärtfritt. Allt är bra nu. 

Ändå undrar jag hur jag skulle kunna få tillbaka dedär tvåhundra följarna som försvann. De tavlor och de bilder jag nu lagt upp tycker jag är mycket, mycket finare än förut. Jag vill att de ska bli sedda igen. Men min smak är min smak, och andras är deras egen smak. 

Huvudsaken är ju trots allt att må bra själv, och det hänger inte på något sätt ihop med följarantal på vare sig Pinterest, Instagram eller någon annan social media heller. 

https://fi.pinterest.com/terveolentove/

Lyssnar till: Melissa Horn