Burn out

"Det är pessimisten i oss som klagar på oljudet, när Tillfället knackar på dörren", sa någon någon gång.

Känner mig ofta som värsta pessimisten, hur glad jag än är.

Somom jag skulle ha avvisat Tillfället varenda gång, trots att utgångsläget inte heller alltid varit det bästa. Så själviskt. Att klara sig själv.

Men nej, man klarar inte sig själv.
Och nej, man klarar inte de sista 57 timmarna jobb under en vecka. Efter att ha jobbat 5 veckor fullt ut.

Nej. Man börjar först gå på högvarv. Man dricker för mycket kaffe, för man har blivit van. Man börjar må illa. Man börjar få svindel. Man börjar frysa. Till och med ungefär den enda SOMMARDAGEN avvisar man, ifall febertermometern visar 34,2 grader, snart därefter på feber. Och jag frös. Jo, jag hade yllekofta och långbyxor på mig, och jag frös.

Så kommer tårarna, och man undrar hur man hamnade här igen? Hur man varit så dum att man jämfört sig själv med dom som jobbar som galningar om sommaren, för att kunna vara lediga hela vintern. Hur man varit så dum att man trott att de förstår, hur det är att gå i skola hela långa vintern.

Hur det är att vara ung, och se hela sommaren rinna ut genom fingrarna. Se hela livet susa förbi. Medan man lyfter lön, som ingen vill ha.

För vad gör man med pengar, om man inte har hälsa? Och vad gör man med kärlek, om man inte vågar öppna ögonen och se? Och vad fan gör man med vänskap, om man inte har tid. Att bry sig om något annat än sig själv.

Bry sig om sig själv. Inte för att sträva efter mera eller vara egoistisk. Utan bry sig om sig själv för att hållas vid liv. Så att man kan vara någon till lags, så snabbt som möjligt igen.