Fortsättning

Det blev inte så lyckad eller mångsidig klyfta politik där, men så skulle det inte heller bli.

Det är så svårt att få andra människor att förstå. Snarare stora folkmassor. Var ligger de, som stöder Olli Immonens övertygelse, var ligger de och lurar?

Varför över huvudtaget ställa till med något ont i onödan, eller kanske det bara finns så olika människor, även i vårt lilla Finland. Sådana människor, vars tankar jag inte ens trodde att det finns av.

Eller låt oss tänka på hela världen. Varför strida och slåss, då själva orsaken till elduppror och kamper ofta förglöms- däri man blivit VAN att strida. Varför utstråla hotfull och farlig spänning, bara för att ge hela världen en liten adrenalinkick?

Kanske vi sen också borde tänka litet framom stort. Fundera på oss själva, riktigt gå in i våra egna tankar. Vad finns där, på andra sidan ridån? På andra sidan dig själv- den sidan som endast du känner till, den som inte ett splittrat samhälle har råd att blanda sig i.

Varför är just du här egentligen? Vad vill du komma med? Vill du verkligen vara den som mobbar en stackars ensam liten i skolan- bara för att just ditt gäng hör till mobbare?

Vill just du dricka dig full om veckosluten, bara för att det "hör till" i den unga åldern?

Vill du förstöra detta jordklot för dina barnbarn, bara för att en reklam på din tusenfemtiotvåmiljoners-tum-TV uppmanar dig till att konsumera mera?

Vill du låta dina föräldrar eller far- och morföräldrar dö under eländiga omständigheter, bara för att staten "har så ont om pengar"?

Hallåå? Var är ni? Alla små partiklar av vettiga tankar, som borde sväva omkring så synliga och tillgängliga.. är det out att vara vettig nuförtiden också?

Var är vi riktigt på väg, och vill just DU dit?

Jo, såklart du vill dit om dina vänner ska. Såklart du använder det förhandlingssättet om det är mode just nu. Givetvist reser du dit vart denna värld är påväg, iklädd senaste trend. För alla andra gör ju också så?

Har du någonsin pratat med "alla andra"? Har du frågat hur hen mår? Har du frågat hen dessa frågor jag nu ställer dig? Har hen svarat?

Nej, hen har inte öppnat sin mun. För vi lever i ett individualistisk samhälle, i en globaliserad värld. Där ridåerna mellan verklighet och den synliga verkligheten (vilken nu som är verklig..) är kilometertjocka.

Vi säger på höjden något, som inte alls stämmer. För det hör ju till att svara "bra", när någon frågar hur du mår. Hen svarar ju alltid bra! Hen gör alltid allting bäst.

Har du någonsin tänkt på att hen känner precis som du. Hen är kanske en nära eller avlägsen bekant, din granne, din släkting, din vän sedan tio år tillbaka.

Hen svarar alltid "bra", när man frågar hur hen mår.

Skärgårdspolitik och sånt

Jag grämer mig över att Spotify inte funkar för att min telefon är dålig. I nästa stund undrar jag varför jag håller kvar telefonen över huvud taget. Har jag också blivit som många andra? Fastbunden till sociala medier.

Vi var i Ekenäs igen med mamma i dag. Åt på restaurang (Rådhuset bistro & bar, rekommenderar!), checkade ut världens mysigaste stadsidyll vid havet- man blir nästan spyfärdig av hur sött det är i Ekenäs. Så handlat och suttit vid terassen här nära stugan.

Jag har gått omkring på ön, inte mycket. Promenad till havet åt ena hållet, promenad till havet åt andra hållet- för att tillbringa sena kvällstimmar i motorbåten, läsandes och med ett glas skumppa.

För övrigt har jag köpt skumppa på Alko för första gången, druckit Gin vid terass för andra gången. Känns såååå ovant.

Jag skriver bäst då jag har något att skriva. Någon känsla som vill komma ut. Och det har jag bara delvis just nu. Väldigt berörd av allt kring Sannfinländarna och mångkulturalism, berörd av vilken ilska hatet väcker hos folket. Det finns hopp, för vi vågar och orkar reagera!

Sedan kommer man lite djupare in i sig själv. Funderar, vad gör man här egentligen? Lever som en rättså obetydlig partikel i ett samhälle, som känns rättså splittrat. Man lever som en verkställare, läkare, i en obotlig kropp. Man känner sig ganska maktlös och onödig.

Men kanske skadan kan botas. Även i något obotligt.

Jag skulle inte egentligen tänka på politik eller individens roll här i världen just nu. Men på vad jag själv känner, hur det är just nu- när sommaren skrider mot sitt slut, fast sommaren aldrig börjat. Jag skulle tänka över hur jag kommer sakna dethär lilla av sommaren som finns, när vintern kommer. Hur mycket jag kommer att sakna att leva.

Men så, när allt riktigt kommer i kapp, börjar man leva först när man slutat vara olevande, man börjar förstå först när man slutar låta bli att förstå. Man börjar älska först när man tagit det stora steget, nämligen slutat hata.

Det är så himla lätt att fastna i gamla mönster. Så lätt att hata och övertaget leva utav gammal vana.

Världens perfektaste mitt egna liv

#vscocam

Just nu är allt perfekt. Och allt utöver det perfekta kan bara anses som obetydande små detaljer.

Vaknade redan klockan nio i dag. Slappade i min perfekt inredda lilla stuga, med varma Lexington-tröjan på och med pläden om axlarna. Tände datorn och förvånades av den snabba nätkontakten. Grämdes över att min favoritbloggare, Stella Harasek, inte hade hunnit göra ett nytt inlägg.

Rastade hunden, sådär smått, med nattlinne på. Knäppte på kaffekokaren. Hällde det goda och mörkrostade kaffet i min nya Lexington kaffekopp.

Nu ligger jag i båten, ruskas om av enorma vågor från förbifarande jättebåtar (lyxbåtar). Det enda jag ser är en solig ocg blå himmel, några enstaka fiskmåsar som svävar över mig och masten på de otaliga segelbåtar som korsar varandra vinkandes- njutandes av det magnifika vädret. Angenämnt.

Vad mera kan man önska? Så här glättigt och enkelt framskridande dagar är bara så sköna. Och det här är typ VARDAG just nu!

VILKEN DAG! ♡

#vscocam

I dag var en väldigt bra dag. Rentav fantastisk. Det var bara helt enkelt så himla skönt.

Till och med det, att mamma föll i vattnet, när hon skulle hoppa i båten, var ganska roligt. Iallafall vad våra skrattanfall åt saken - såhär efteråt - beträffar.

Vi åt på Bossa Nova. Himla billig lunch, med allt man behöver! Så började stor shoppingen - herregud - jag har aldrig trott på materiell lycka förrän nu. Ja, eller materialism ger väl liksom en sorts möjlighet. Åt allt, också klimatförändringen, vilket dock ständigt åsamkar dåligt samvete inom mig.

Men hallåå, skärgårdsstil och dyra prylar! Jag fick för en gång skull även mamma att förstå värdet hos Lexington och andra dylika märken, eller hos inredningsting av samma stil.

Mest nöjd är jag nästan med pläden, som jag nu som bäst- när jag sitter vid båten, på bryggan och ser mot det skymmande havet- använder som halsduk. Och så yllekoftan ♡ L E X I N G T O N. Har så länge drömt om.

Vi köpte en brandfilt. Med ett välkänt inredningsmönster var det står sköna saker som live laugh love och annat shittiii på. Men där står också Carpe Diem. Och faktiskt. Redan i dag har jag, och mamma också för den delen, levt min dröm.

Puss

Kvällens film:
*Toscanan auringon alla*

Stugeliv

Lediga dagar, inte lika ångestfyllda kvällar som förut, gamla utmaningar som mottas med mera eller mindre framgång.

I två dagars tid har jag bara läst, sovit och helt enkelt chillat. Aldrig varit så lugn som nu. Det bekostas dock genom euforiska dansinfall till de allra sämsta radiolåtarna, under middagen. Och genom en viss sorst lathet som helt enkelt känns extrem för mig.

Att läsa är det bästa hittills, efter själva skärgården och sommarlovet förstås. I flera timmars tid har jag kunnat sträckläsa, utan att desto vidare distraheras av varken sociala nätverk eller indierockmusik.

Och att därefter äta gott, ta en promenad med hunden och springa iväg med kameran till skogen- på de två naturskyddade öarna- varifrån man ser havslandskapet allra bäst. Inte illa.

De lovade storm intill helgen. Vi ska väl njuta av rörligheten i morgon, och åka in till antingen Ekenäs eller Hangö. Shoppa, handla mat, äta och dricka gott.

Och hamnen med terass och cafe- Predium- är en skön fristad. Där finns allt man behöver. Tidsfördriv, människor (typ bara finlandssvenskar dessutom), trevlig stämning, basförnödenheter och dryck samt allt från något smått och gott till en fullständig måltid. Allt man behöver är båt och lite pengar. Helst bra sällskap, men nå- mamma duger tills vidare.

Ja, vad annat kan man säga? Schöööönt.

Vill inte leva i stunden

#vscocam

Det var mycket roligare att inte leva i stunden. Alla minnen blev mycket klarare. Man hann repetera och processera dom på ett helt annat sätt. Och allt som jag längtar till, minns jag med värme.

Annat är det nu. Nu, när jag äntligen lärt mig att leva i stunden. Jag tänker inte mera "men hur skulle jag ha reagerat i samma situation då när jag är den människan jag vill vara?". Jag hinner inte tänka på sånt mera, å va fan jag är väl den jag e.

Ja, precis. Förra sommaren gick jag omkring och längtade efter mitt framtida jag. Jag målade upp drömbilder och var helt enkelt en lärjunge till livet. Jag funderade, reflekterade och intog fakta. Jag konstgjorde situationer och målade upp bilder för hurdan jag vill vara. Och så hade jag faktiskt också tid för att bara ligga i hängmattan och läsa.

Men kanske det är så. Man liksom saknar till det gamla och tycker nuläget är så mycket sämre.

Nu lever jag i stunden och hinner inte ens tänka på nåt sånt mera. Utöver sanningen om att sommaren 2014 helt enkelt var perfekt. Och allt detdär jag drömde om då (finlandssvenskhet, chill, fester, vänner)- a men, det är svårt att njuta av det fullt ut. När man en gång skall hinna leva i stunden också!

Ja. Vad är egentligen detdär att leva i stunden för nåt. Och vilken jävla mening ska det ha för min livskvalitet egentligen? Jag lever väl som jag vill. Inte enligt trender som först tvingar en att avstå från ett humant liv och sedan tvingar en att hinna på en massa mindfulness-lektioner, man har ju nämligen glömt att leva i stunden mitt bland alla prestationer.

I år är sådant som jag drömde om i fjol inte så speciellt, när man väl uppnått det. Och så är det väl med allt. Man saknar nästan detdär himla enkla och primitiva. Varför ska man leva upp till något för att först sedan kunna vara lycklig- efter att man desperat har försökt uppnå något som i själva verket inte betyder någonting!?

Ja. Bra. Vid dethär laget har jag redan hunnit glömma att jag ännu saknar honom. Jag har ju levt i stunden, och då är man lessen ifall det känns så, men skiter i det hela om man hittar på nåt roligare.

Kanske det inte är så dumt i alla fall. Det där med att leva i stunden. Men jag saknar nog alla minnen. Och all längtan. Sådan där längtan som man bara kan vältra i flera dagar. Såsom i fjol. Skönt.

Men va fan, livet är väl nu? Inte har vi tid att stanna upp bara för att i flera sekunder minnas dendär lilla sekunden som gick nyss. Märkte du? Dendär sekunden ▶ JUST DENDÄR ◀ sekunden! Äsch, den var väl inte så speciell trots allt. Man hinner nog minnas det gamla. Skriv dagbok vetja!

Oj, icke att förglömmas!! 3 veckors semester i kära skärgården!!!! Puss

Häsflicka

#vscocam

Det var en tid sedan. Rättare sagt ett år. Över ett år. Inte varit på hästryggen, eller i stallet. Rent utav trötthet och brådska.

Klarade inte mig borta från hästgården mera än ett år. Ett år av ständig längtan.

Bra att låta bli saker man älskar, bara så kan man lära sig att älska något ännu mera.

Dessa lyckans tårar

#vscocam

Senaste dagarna,... har präglats av raseri. Av lycka. Av frihet. Av längtan.

Senaste dagarna.. har lärt mig. Har tärt mig. Har gjort mig till en människa, sådan som jag är.

Det handlar inte bara om just nu. Det handlar även om 18 år av lycka, sorg, raseri, ohejdat skratt, outtömliga förråd av gråt.

Men..

Alla dessa år, alla motgångar, har präglats av en oändligt stor och intensiv vilja att fortsätta vidare.

Jag är duktigt på att utesluta människor ur mitt liv. Med större eller mindre framgång har jag lyckats radera de fallgropar, hos människors person, som helt enkelt inte gör mig någon nytta. Brutalt som det låter, men dessa farväl har lärt oss alla att växa.

Det känns bra nu. Efter några kramar, av honom. Efter några ord, och några tystnader- i vilka man kan hitta sig själv speglad hos den andra. Tystnader som berättar att den andra finns där ändå.

Trots att det inte är så farligt, rinner en enstaka tår ner för min kind alltid nu och då. Ostoppbart.

Men trots att det vore minimala skalor som denna sorg åsamkar, jämfört med andra saker i världen, är jag glad att tårarna vågar rinna.

Utan att bry sig om dom andra, dessa tårar bryr sig om mig. De berättar att jag har gjort rätt. Jag har vågat offra en liten del av mig för kärleken, en liten del som ganska snart sprang hem till mig igen.

De faror som tidigare hindrat mig att älska, att lita och att tro- de har sköljts bort av dessa tårar.

Dessa tårar bevisar att jag har vågat älska, och om man vågar älska trots alla faror, ja- då finns det hopp!

I själva verket är dessa tårar inte så ledsna. Dessa tårar har lärt mig att lita, att tro på både mänskligheten, mig själv och på kärleken. Dessa tårar är egentligen lyckans tårar ♡

Hur ska det gå?

Jag försöker klura ut vad jag vill. Vet ni känslan? När man har en vilja, och så har man en känsla. Och så har man dessutom en intuition- en magkänsla, som inte skådar gott.

Jo, det har gått himla bra hittills, men plötsligt är vi i en återvändningsgränd. Jag vet inte riktigt hur det hände, eller snarare varför inte någon återvändo tycks finnas.

Darin- Juliet, får mig nästan att gråta. What I did for love, likaså. Melissa Horn finns ju nog där, alltid. Men det är nästan för mycket. Det är inte den första killen vars förflutna minne i mitt huvud endast präglas utav Melissa Horns lyriker.

Allt var helt perfekt, och sådana små saker som ingen lägger märke till brydde jag mig inte om. Men nu har dom plötsligt vuxit till sig, större än jag hade trott.

På ett sätt ser jag friheten i att vara självständig och fri, såklart. Men vad gör man på ett öppet hav, när ensamheten slår till? När känslorna tar över, och ingen återvändo finns.

Jag läser igenom horoskop, något jag sällan annars gör.

Jag trodde att dethär inte skulle ta så sjukt, jag brukar ju vara sådandär som inte bryr sig om kärlek. Sådan där som fördömer all sorts romantik och som helt enkelt inte tror på sådant.

Nu trodde jag, och på ett sätt hoppas man ju att man inte hade trorr. Allt det som var så fint känns nu bara ledsamt. Jag har väl bara inte känt såhär förut. Jag vet inte.

På ett sätt jo, men sen på många andra sätt nej. Vad vill man, vart ska man, och hur kommer det egentligen gå?

Burn out

"Det är pessimisten i oss som klagar på oljudet, när Tillfället knackar på dörren", sa någon någon gång.

Känner mig ofta som värsta pessimisten, hur glad jag än är.

Somom jag skulle ha avvisat Tillfället varenda gång, trots att utgångsläget inte heller alltid varit det bästa. Så själviskt. Att klara sig själv.

Men nej, man klarar inte sig själv.
Och nej, man klarar inte de sista 57 timmarna jobb under en vecka. Efter att ha jobbat 5 veckor fullt ut.

Nej. Man börjar först gå på högvarv. Man dricker för mycket kaffe, för man har blivit van. Man börjar må illa. Man börjar få svindel. Man börjar frysa. Till och med ungefär den enda SOMMARDAGEN avvisar man, ifall febertermometern visar 34,2 grader, snart därefter på feber. Och jag frös. Jo, jag hade yllekofta och långbyxor på mig, och jag frös.

Så kommer tårarna, och man undrar hur man hamnade här igen? Hur man varit så dum att man jämfört sig själv med dom som jobbar som galningar om sommaren, för att kunna vara lediga hela vintern. Hur man varit så dum att man trott att de förstår, hur det är att gå i skola hela långa vintern.

Hur det är att vara ung, och se hela sommaren rinna ut genom fingrarna. Se hela livet susa förbi. Medan man lyfter lön, som ingen vill ha.

För vad gör man med pengar, om man inte har hälsa? Och vad gör man med kärlek, om man inte vågar öppna ögonen och se? Och vad fan gör man med vänskap, om man inte har tid. Att bry sig om något annat än sig själv.

Bry sig om sig själv. Inte för att sträva efter mera eller vara egoistisk. Utan bry sig om sig själv för att hållas vid liv. Så att man kan vara någon till lags, så snabbt som möjligt igen.

18 år!!!

Världens bästa allt. Kan bli ännu bättre, vi är ännu vid start.
"Därför vill jag dansa, genom alla problem jag har" (Norlie & KKV - Faller)

Jag fyllde 18 i går, och har lust att besöka Alko - bara för att jag kan!

Körkortet förlängs pga arbete och semester.

Jag tillbringade veckoslutet hos min bästa vän, och hennes familj. Perfekt. Sommarteater, skumppa (3 flaskor), skärgård, vänner, glädje.

Efteråt beställde vi pizza och kom till Mårtensby. Resten av familjen stannade i skären, men vi ska på jobb. Skumppa, musik, chill, pizza, instagram osv. Perfekt. Oj, icke att förglömma: djupa eller mindre djupa diskussioner.

Nu sitter jag här i köket, dricker te. Har fastnat i en härifrån lånad bok angående aktiemarknaden.

Jag får antagligen 3 veckors semester! Nu bara 7 dagar jobb först. Ska väl gå.

Sedan bär det väl av till skären, äntligen!!

Ja, vad mer kan man säga? Nöjd med livet, lever. Och så lever lite till.

Inte själva tiden i allt, utan kvaliteten på den begränsade tiden.

⚓

Utled

Som man kanske märker redan på allt färre blogginlägg, blir allt annat förutom arbete också allt färre i mitt liv just nu. Eller egentligen för några dagar sedan. Tills det kom emot ett stopp och jag tog en dag ledigt nästan med tvång.

Två till tre veckor har jag jobbat med 1 ledig söndag. (Givetvis hann jag inte jobba på lördagen då Mandi och Ruben gifte sig, men i och med att jag var "anställd" som musiker och dessutom var med på festen ända tills två på natten räknar jag inte dagen som ledig).

En dag kom jag hem, utled. Jag, "nickbys sol" - som någon anlagt ord på det, brukar alltid skina upp direkt jag kommer till jobbet. Jag glömmer allt annat, fokuserar 110 % på kunderna och på att organisera bären på bästa vis. Jag fokuserar på att vara en trevlig kollega, och på att sköta mina arbetsuppgifter (vilka jag i viss mån får klura ut själv- inget kommer på silverfat- man måste vara initiativtagande) på bästa vis. Men denna dag sken jag varken upp, eller vaknade till under dagens gång.

På kvällen, då allt ska säljas undan inför nästa dag, brukar jag glatt erbjuda två askar jordgubbar för en "asks" pris, men i dag orkade jag varken vara så himla glad, eller hojta ut erbjudanden eller övertala kunder till att göra det "rätta valet"- alltså köpa goda bär- vilka kan förgylla deras dag med goda smaken. (Vilken säljesmaskin jag har blivit, riktigt på eget bevåg!)

Det som verkligen piggade upp och räddade denna förflutna dag var blombutikens Vera, som piggade upp mig med en gul-lila vacker blombukett! Vi fastnade för att prata medan jag var inne och förde något till blombutiken, och förstod varandra perfekt. Hur det är att försöka studera, jobba (dock inte samtidigt, men vetskapen över att man ska orka studera ännu på hösten t.ex.) och dessutom försöka HA ETT LIV! Perfekt förståelse, inga ord kan beskriva lyckan över denna bukett, som jag dessutom vackert fick fraktat hem med mopeden!

När jag väl kom hem, efter att ha tänkt somna i mopostyret några gånger, satt mamma här hemma och hade något alldeles vardagligt att säga, typ som att det finns mat i köket. Men det brukar vara så väl ombonat att man inte får luft, jo jag får rättså mycket på silverfatet kan jag bekänna, vad beträffar maten (som alltid finns ungefär uppdukad på bordet) och de obefintliga hushållsarbetena.
Ibland vill man ändå vara självständig, få andas själv, utan att någon är där och analyserar. I dag var en sådan dag, och hur kunde mamma veta det? I varje fall har jag tydligen ett verkligt temperament. I motsats till mamma, som vid fall av trötthet försöker orka lyssna på mina oändliga pratstunder och bara i något skede ryter till lite som en varnande signal, slog jag an som ett brandalarm. Jo, det blev ytterst klart att det inte lönar sig att yttra ett ord till mig innan jag har fått sova min nattsömn. Inte ens Allsång på Skansen angick mig denna dag (ovanligt). Jo, mamma blev väl rättså arg över mitt skrikiga förfarande, och det uppstod ett väldans krig här hemma. Ingen visste riktigt på vems sida vem var, trots att vi bara var två.

Det slutade trots allt bra, och det blev allt för tydligt att flera lediga dagar behövs. Men vem får nu lediga dagar på ett silverfat, om ingen vågar be om dem? Det är lite annorlunda såhär, när man inte har lediga veckoslut, utan när firman håller öppet varje dag. På höjden får man söndagarna lediga, men i allmänhet har jag trots det jobbat 2/4 söndagar nu på sistone ändå.

I går fick jag somsagt ledigt, men då ringde min kollega och frågade varför jag inte är på jobb, ingen hade alltså informerat om att jag stannar hemma. Jag visste inte att det också låg på mina axlar. Allt ordnade sig, och jag fick sakta men säkert en mer avslappnad känsla. Men det tar länge för mig. Och denna dag då värsta tröttheten kom lovade jag att njuta av varenda lediga och avslappnade stund jag bara har tillgång till- livet igenom. Ja, ni vet ju hur jag är. Stressen är helt enkelt en del av mig, eller är den? Kanske jag kan göra något åt saken. I går städade jag hela dagen (för att det var något jag påriktigt ville göra). På kvällen gjorde vi lite blomsterplanteringar eller annars bara chillade i trädgården med mamma. Hon har rätt, det hjälper. Man får liksom nolla huvudet. För det enda som ligger i mitt huvud hela tiden (ännu också) är: "snart ska jag på jobb, jag måste ännu hinna äta rastahunden och och och jaaa, sen vill jag hinna läsa HBL fö ja ha int hunni på fyra dagar va ska ja gööööö?"

Såklart jag inte hinner med något, om jag tänker sådär hela tiden. Att vara någon annanstans, att tänka på något annat, att fokusera 100 % på något helt "vanvettigt" kan ibland vara det bästa.


Nu bara sitter jag vid datan, lite för tidigt vaknad, intar halvljummet kaffe, dräglar på skumvinsflaskan jag fått till 18-års födelsedagspresent (på söndaaaaaaaagggg!!!) och njuter av min lilla grotta, och onåbarheten (whatsapp slutade fungera och för att få whatsapp uppdateringen att rymmas raderade jag snapchat. Om man nu vill ha kontakt och har glömt det så "forntida" (inte enligt mitt tycke) Facebook eller vanliga gamla sms, kan man ju pröva på flaskpost/brevduvor/röksignaler mm.. :D

Det blir nog bra, någon dag. Jag säger inte "kanske redan i dag", annars skulle min enda tanke i dag vara: "jag måste fixa allt i dag, allt ska vara bra på kvällen, jag får inte lägga mig innan allt är bra!!!!", eller däremot en lögn: jag skulle tro att allting är bra, bara för att jag intalar mig det. Nästa dag, då verkligheten stöter till skulle hoppet om det goda rubbas igen.

SÅ: det blir nog bra, någon dag. Lite i taget,  "ojoj jag tål inte vänta tills det blir bra....." :D

Välkommen till mitt liv, präglat av dylika lite småtokiga och naiva tankar, haha. Ha det bra!

Bröllop

n fin dag har skridit mot sitt slut. Kunde inte tänka mig en såhär rolig kväll, och jag kunde ha släppt loss och njutit av den ännu mera.

Det var ettpar vänner i tjugoårsåldern som gifte sig. Redan förra sommaren fick jag besked om äran att få spela på deras bröllop. Men att vigseln till ungefär 70 % skulle bestå av mina framträdanden var inget jag kunnat ana.

Bröllopet hölls i personlig, naturnära och avslappnad stil. Själva vigseln hölls i brudens morföräldrars trädgård, vilket var väldigt idylliskt.

Festen var skoj! God mat, trevligt program men framförallt alla möten med människor. Vissa alldeles nya, men störstadels sådana man träffat när man varit liten. Dessutom speciella kopplingar mellan gästerna.. "aj ni är också kusiner!"

Framförallt var det roligt att jag som snart 18-åring, i princip fullständigt utomstående känner så himla många av dem som är mellan 20 och 25 nu. Det känns så bra speciellt när de är de enda som jag haft koppling till sedan liten eller många år tillbaka. Vänners syskon, musikbekanta.

Sådana människor man egentligen inte känner, eller egentligen inte har äran att få umgås med i en kärnkrets, men vilka alltid finns där var man är ändå.

♡

Musik

#vscocam

Nu har vi äntligen varit i studion, och faktiskt bandat in en alldeles ny låt. Får se om vi får den klar och kanske till och med en radiosingel av den!

Låten handlar om att vara vilse, om att vi alla är vilse och alltid kommer vara vilse, men det är okej. "Det ska nog bli bra, kanske redan i dag."

Med sådana tankar började jag skriva detta inlägg. Känner mig nämligen så himla  vilsen, samtidigt som jag har förvånadsvärt bra fotfäste både på denna jord och i mitt huvud.

Det blir nog bra.

Allt känns bara så lika. Dagarna lunkar på och jag undrar om jag ännu också bara lever hälften ut. Hälften lodrätt sett! (Viktig poäng haha). Eller om olika dagar bara ser lika ut då dom susar likt en stormvind förbi.

Vad gjorde jag för speciellt två dagar sedan? Eller vad lyssnade jag till för musik en vecka bakåt i tiden? Men framförallt: vad är det för dag i dag, och i morgon då¿ Vilken tid av dygnet är det? Skall jag jobba eller sova!