En sporadisk irrgång

Jag har hört många människor säga "jag försöker alltid se det positiva i det hela". De försöker alltså bidra med goda tankar till sitt liv. Jag vet inte om jag då är pessimist eller närmar mig cynism, men jag kan inte säga att jag skulle ha så mycket energi att jag alltid bara ser det positiva. Jag anser att det snarare kan leda till att man undviker verkligheten och inte vågar se den verkliga motgången.

Då man stöter emot en motgång (vars effekter kan stanna kvar i tiotals år) är det förstås väldigt viktigt att ha vänner som stöder, men när man börjar tänka efter på vilket pris denna lilla pratstund kan kosta kan man inte säga att vänner heller är gratis. Det är priset på tacksamhet. Man ska vara så himla tacksam för allt, fast det är man själv som hamnat ut för en motgång. Det slutar allt som oftast i en evig skuld att betala tillbaka. Ja, många gånger är den enda formen för återbetalning "skuldkänsla", ett "tack" räcker bara inte.

Varför är det så?

Då man en gång offrat sig för dessa skuldkänslor är man heller inte längre fri. Om man vill göra något stort med sitt liv måste man liksom gå igenom det grundligt med sina vänner först, för att kunna få bekräftelse. Om man t.ex. flyttar till en annan ort, gör stora andliga remonter (ändrar värderingar) eller bryter upp/införlivar nya relationer är detta också något som mer eller mindre påverkar även vännen.

Men ofta kommer även dessa varningar "är du riktigt säker på att det är klokt det där?", och det kan ju bero på vännens ovilja att söka nya bekantskaper. De vill inte tappa dig.
Men måste det framkomma som en begränsning eller varning? Kan man inte bara visa hur viktig den andra är istället?

Jag har även varit med om de gånger jag gått emot mina vänners "förordningar" om att stanna kvar, och senare vänt om och kommit tillbaka. Kommit tillbaka bara för att jag inte vill tappa mina vänner och för att jag fått dåligt samvete av att ha lyssnat på min egen vilja. Är det en vän som hindrar en människa från att lyssna till sitt eget hjärta? Nej.

Och det har resultatet ofta varit också. När man kommer tillbaka är man ändå inte samma människa, man är bara där för någon annan. En vilsen själ som lever på lånad tid, på uthyrda platser och med påhittade intressen. Det är inte sådan jag vill vara längre.

Jag vill inte lyssna på alla andras röster bara för att hålla kvar deras vänskap, jag vill inte få dåligt samvete av att leva upp till mina drömmar. Jag vill inte leva på lånad tid eller i en utlånad själ. Jag vill leva som jag vill.

Och kanske är det även ett fel från min sida att leka att någonting är roligt, det är ju att ljuga om man går emot sina intressen. Men ingen här känner mig så väl att de kunde veta. Inte släpper jag någon så nära, och inte räcker intresset till för någon att förstå heller.

Jag är sjuk nu, lite borta från vettet. Men borta från vettet har jag inte varit den tiden före flunssan då jag seriöst tänkte leta upp bostäder i Stockholm eller Hangö. Jag hör inte hemma är, och det värsta är ju att jag gör det. Jag hör hemma här och jag trivs. Men det är ju inte här jag vill vara!

Och är det då en lögn att trivas någonstans där man inte vill vara? Jo det är det säkert för er, ni tror ju att jag trivs. Men för mig är det något mera än en lögn. För mig är det ett digert öde som bestämmer att jag inte kan vara fullständigt lycklig just nu, en sporadisk irrgång som säger att hur jag än gör blir det FEL!