Att våga tacka nej

När man tillfrisknar från något (iallafall tillfälligt) tror man så lätt att hela världen är öppen igen. Att det bara gäller att gå ut, se, höra, känna, röra, och använda sin röst. Men så är det väl inte alltid.

Man omskakas av små motgångar som rubbar hela planen och tillvaron man just byggt upp sin värld på, friskheten.

Men då går det lätt så att man tackar ja till allt för mycket, man tror att man klarar av det. Eller kanske har man tackat ja redan tidigare, för man har inte "haft några val".

Att säga nej är väl en av de centralaste faktorerna vid välmående. Vems kalender och energislukning springer man efter? Sin egen eller någon annans? Hur mycket är du redo för att vara till lags? Hur mycket vågar du säga nej?

Om man lever i en stor familj är det kanske vanligt att hela familjen följer med en både i motgångar och glädje. Dom finns där, ger hopp och krafter. Tröstar då det inte gick så bra, och helt enkelt kompletterar individernas krafter, "tillsammans är vi starka".

Då är det kanske svårt att förstå oss, vi som kommer från små familjer. Vars resurser på alla plan är betydligt knappare än ovanstående familjetypens. Då finns det inte heller lika många där för att stöda en i nöd och lust, eller kanske vardagens och veckoslutens överlevande rent praktiskt kräver mera- så att den andra/dom andra inte kan vara där då det behövs.

I en stor familj är det dessutom vanligt med ännu mera folk utöver familjemedlemmarna, alla har sina vänner- som ofta gärna får komma på besök. Medan en liten familj har färre personer, som dock kan ha väldigt många vänner, men totalt blir det ju iallafall mindre. Dessutom är kanske mindre familjer mera på sin vakt då det gäller det egna hemmet, som man jobbat och fortsättningsvis jobbar mycket för att kvarhålla. En stor familjs dörr är oftare öppen.

Det betyder att inte heller vännerna förutsagt finns där då det behövs. Man har ett så sagt längre avstånd till dem kanske, och själva vännerna kanske inte heller har mycket tid eller energi utöver att hålla igång levernet.

Vems ansvar är det då på att vara till lags? Vem kan man skylla på för själviskhet då en syndabock behövs? Är det den ensamma och resurslösa som helt enkelt inte klarar av sin egen vardag som är självisk? Eller är det någon annan med bättre utgångsläge som kräver en annan för mycket?

Vi kan inte skylla på någon förrän vi vet till den andras situation totalt, och det vet vi sällan. Inte i Finland, där man skall klara sig själv... Det är ju vad allt handlar om. Man skall klara sig själv, men ändå vara alla andra till lags.

Då det inte lyckas att vara till lags längre, det är då själva kontrasten mellan t.ex. stora och små familjer, t.ex. fattiga och rika kommer fram. Vem har då rätt att känna skuldkänslor eller anklagas för själviskhet? Ingen.

Om man en gång skall leva kollektivt i vissa situationer, får man även acceptera att samtliga utöver dessa kollektiva och sociala stunder hamnar leva mera individuellt än vad som skulle behövas.