Jag har alltid varit en flicka med stenhård disciplin. I vissa fall kommer det inte fram, men ofta präglas jag av hektisk perfektionism och härmed också stress.
Största nackdelen med stressen är att jag glömmer mina egna behov, varefter jag känner mig olycklig. Jag når helt enkelt inte upp till alla mina mål, iallafall samtidigt (på tal om kort tålamod, va?).
Men problemet är att när jag prioriterar saker och ting i rangordning gör jag det ofta till förmån för framtiden. Men man kan inte vara lycklig i framtiden ifall man inte är lycklig redan nu/man måste vara lycklig för att kunna bli lycklig. Det betyder att man inte blir lycklig under en natt, och man kan inte spara på lycka för att använda den i framtiden. Lycka är många olika element som med tiden läggs på varandra och tillsammans bygger upp en ännu större lycka. Men det är endast toppen av detta stora berg som vi kallar för "lycka", och om vi inte når denna topp under en väldigt kort tid känmer vi oss misslyckade. Men lyckan är inte bara en konkret sak eller känsla, utan balansen mellan alla saker och känslor i en människas liv.
Okej hur långt har vi kommit nu? a) stress pg.a perfektionism, b) bristfällig behovstillfredsställelse p.g.a. c) framtidens prioriteringar i nuet
Mitt problem är alltså att jag förskjuter på lyckan för att kunna njuta av den i framtiden, då jag kanske behöver den ännu mera (bekant taktik vid optimal pengaranvändning? Jo!)
Och i det samma glömmer jag tillfredsställa mina egna behov. Men jag borde väl förstå att jag inte i framtiden kan vara lycklig om jag inte nu sköter om min psykiska, sociala och fysiska hälsa.
(Parentes: mitt största problem är egentligen att jag jämför mig själv med de allra bästa, och härmed känner mig otillräcklig. Jag tror att jag kan vara lycklig först när jag är lika bra som de bästa i t.ex. dethär och detdär.)
(Parentes pt 2: mobiltelefonen ger upphov och möjlighet till ständigt sökande av bekräftelse. De som närmare på bor i sin mobil (inte kan leva utan den) får sin bekräftelse, men synfältet blir väl lite snävt om man ser världen och sitt liv genom kameran i mobilen.)
Pusselteorin:
Alla element i vår vardag, allt det som tar eller ger tid och energi, kan uppmätas som ett pussel. Ni vet ett vanligt konkret (inte digitalt) pussel med olika bilder och motiv målade därpå.
Problemet med dessa livs- och vardagspussel, som jag kallar dem, är att det ibland finns för många eller för få pusselbitar i paketet vi får (paketet: vårt liv, få eller många bitar utgående från våra erfarenheter, förutsättningar samt vårt förflutna).
Då är vår uppgift att bygga upp ett pussel (en lycka) iallafall, trots våra erfarenheter, förflutna eller våra förutsättningar. Bilden som kommer att bli synligt på pusslets yta är våra drömmar, det vi strävar till.
Om vi har 1. För få bitar: vi satsar kanske på en sak stenhårt, låt säga att vi vill bli jurister. Vi måstr offra väldigt mycket tid och energi på just detta, då kanske våra andra behov får lida. Hälsan försämras och världsbilden blir snart snedvriden, allt kretsar ju bara runt en sak.
Då förstår vi att vi måste 1a) lägga till bitar. Vi måste få något annat att tänka på ibland. Men då försämras också förutsättningarna för att komma in till jurin. Vi kanske inte når det som vi tidigare satsa allt på, men vi är kanske ändå lyckligare. Kanske det inte var så viktigt att bli jurist, eller kanske vi kan ta ett mellanår och läsa lite i taget.
Så kategori 2. Vi som har allt för mycket att göra, för många element i vår vardag, för många vänner att träffa.
Antingen 2a) har vi klart för oss vad vi vill. Vi påminner snart om 1 för att vi vill satsa så mycket på en sak, men vi har ändå tusen andra saker runtomkring oss, vänner, skolarbete, hobbyn, familj, egen hälsa osv. Vi måste bara lära oss att balansera.
Eller 2b) vi har så mycket av allt att vi tappar bort oss själva. Vi vet inte vad vi vill, eller vi når inte våra mål för emellan kommer så många trygga och roliga element (fester, vänner, chillande...). Vi släpper inte loss vår trygga kompiskrets, och vi slutar inte tillbringa mycket tid med dom trots att vi borde fokusera på vad det ska bli av oss. Vi tappar helt enkelt bort kärnan i oss själva, vi blir en främling för oss själv då vi är ensamma. Vi borde lugna ner oss och skära ner, men vadå? Vi lever för fullt en dag i tag och vi är lyckliga nu?
Kategori 3. Vi som inte vet vad vi vill, bara att vi vill. Vi har antingen för mycket eller för litet av det ena eller andra, och vi hittar inte kärnan i det hela. Vi vet inte vad som är viktigast och våra prioriteringar är alltså varierande.
Nå tillbaka till själva pusslet. Vi får alla våra bitar och vi ska bygga upp det, vi får be hjälp av vänner- det är dom ju till för. Och så börjar vi bygga upp vårt egna pussel. Men för att resurserna inte är oändliga och eviga (trots att vi skulle ha många pusselbitar) måste vi fokusera och börja från kärnan.
Vi ska helst göra en cirkulär, platt och tajt kärna. Dit hämtar vi alla de viktigaste elementen, sakerna, tidsfördriven och värderingarna vi har. Det som är viktigast för vår personliga psykiska och fysiska (OBS! Ej sociala) hälsa.
Vi börjar bygga upp en vision och snart börjar bilden på ytan av denna formation bli allt tydligare. Vi får hoppas att den stämmer överens med vad vi drömde om. Obs! Detta tar flera år.
Men vännerna då? Vännerna och familjen får bilda sina cirklar tillsammans med dig, så att de omringar din cirkel. Du får sedan gå till dom och bilda din cirkel runt deras egna. (Man har alltså en egen cirkel och så en cirkel hos varje vän.) Dessa cirklar representerar er relation. Men ibland når man inte till den andra. Då kanske man inte har en relation med så starka rötter.
Välj alltså bara de absolut viktigaste och stabilaste vänförhållandena.
Man kunde fortsätta i en evighet med att utveckla denna teori. Men nu ska jag gå och vårda och tillfredsställa mina behov. Hoppas ni gör det med!
H. Kökspsykologen och vardagsfilosofen Tove!
