Social

Jag har länge funderat över om det är att vara social att hälsa på obekanta och bekanta, vara artig och modig i samhället.
Eller är att vara social det att man talar med sina flera kompisar helatiden, och knappt aldrig kan vara ensam?

Jag vet inte.

Det jag vet är att sociala situationer, som på skolbänken, på rasterna, i matsalen, helt enkelt inte är för mig.
Jag känner mig som en utvecklingsstörd människa då jag går i lås vid matbordet, och helt enkelt inte får fram ett enda samtalsämne.

Jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra åt saken, leka struts och köra ner huvudet i sanden kanske?