Överbelastning.
Vågar inte acceptera det.
Leder till ännu mera överbelastning.
Hur ytligt som helst, men så känns skolstarten.
För mycket människor för att jag ska hitta rätt på sig själv i massan. För mycket saker att plötsligt måsta fokusera på.
Jag lyssnar hellre på sommarmusik, men den är inte heller densamma. Antingen gör den mig tom inuti eller gråtfärdig.
När jag kommer hem strövar jag omkring i lägenheten, och undrar "vad gör jag här".
Det är dags för att flumma till känslorna lite. Lindra överbelastningen. Lindra såren, som skaver efter någon klumpigt utförd social situation. Allt handlar ju bara om att prestera!
Jag minns plötsligt att jag har annat liv än skola. Musik. Inte vänner men musik.
Musiken stretar emot. Eller så kommer detdär världsliga och vardagliga emot, tiden.
Jag kan heller inte acceptera att jag har ont om tid.
Det att jag inte får gjort något, eller får grepp om något handlar om min egen lathet eller min brist på tålamod. Ett alternativ som knappt om tid finns inte i min verklighet.
Jag lever ännu i mina egna världar, i drömmen om sommaren (livet), och jag vill mer gärna stanna där.
Det var mindre ensamt. Jag hade mig själv. Somsagt finns det bara en massa av människor med stor brådska hit och dit. Hur ska någon orka?
I nästa stund undrar jag anklagande; när börjar detdär livet riktigt, hallå?
Saknar allt som har med bilderna att göra, saknar så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar