Jag som tänkte att jag omärkbart med oberörd min kunde passera förbi den lilla flunssaepidemin i skolan.
Tydligen inte.
Det värsta är vikarieförbud och hård takt, vilket gör gymnasiet till ett enda bakteriebo.
Nåväl, det finns veckoslut, somtur!
Såsom alltid tillbringar jag min flunssiga tid med att städa.
Fina resultat, men jag kan bara känna hur febern stiger.
Somtur finns det en månad föråldrade damtidningar, musik, en gosig säng och vatten!
Försök att hålla er friska :)
Efter en tack och lov trevlig och rättså energisk skoldag, var det enda jag orkade att ligga. Antingen vid soffan eller läsandes vid sängen.
Efteråt tänkt var det himla skönt, men något så smittosamt som denna flunssa är däremot inte det.
Efter att ha läst några sidor, tömt mobilbatteriet och bara slappat, var det dags för film.
The Aviator, en fantastisk verklighetsbaserad skildring av 1940-talet, dessutom med coola Leonardo Di Caprio i huvudrollen.
En story som får en att tänka efter vad man värdesätter här i livet, och på en mans storhet i denna värld. Storheten som förr eller senare trots allt uppenbarar sig så paradoxalt ynklig.
För att fylla på batterierna roade jag mig med någonting så ytligt som komedin Not Another Teen Movie, som var just vad jag behövde.
Opopulär flicka som trots allt får skolans coolaste kille.
Tänk hur ytliga medel som kan hjälpa ibland. So why don't you make it simple but significant!
Vardagen rullar på, förvånadsvärt fridfullt.
Efter vimsiga skoldagen är det skönt att koppla av med en kompis på det lokala gymmet, komma hem till mig, äta gott och kolla på film.
Att lyssna på sommarmusik är ännu också skönt. Trots att också annat än pop allt mera börjar synas på spellistorna.
Musiken är som något, jag vet inte riktigt vad. Livsviktigt. Det som pumpar liv i mig, det som jag lever för.
Jag idkar mycket av samma musik i en lång tidsperiod, byter genre och kommer någon gång tillbaka till det tidigare.
Musiken för med sig stil, levnadssätt, livs- och samhällssyn.
Trots att jag inte lyssnar på rock n roll mera (dock Paramore), lever jag innerst inne uppseendevärt upp till rebellismen som rocken tillför.
Nu är det, och har länge varit, tid att slappna av. Och som många andra; våga släppa loss.
Först städade jag ett helt skåp ifyllt utav tråkiga men nödvändiga ting.
Alldeles sådär bara.
Sedan åkte jag in till stan och shoppade med en kompis. Ganska extempore.
För att förgylla kvällen städade jag lite till. Och beundrade dessutom mina nya kläder, som jag inskaffade före min köpstrejk.
För att få bort överlopps energin fyllde jag i tråkiga blanketter från bland annat FPA.
Det enda som gladde mig vid den punkten var att slickandet av kuvertet, för dess fastläggning, smakade så himla gott att jag riktigt blev förvirrad.
Så nu sitter jag här och är alldeles förundrad över livets små glädjeämnen. Glädjen som intar mig, helt sådär bara!
Ja, tydligen har alla människor dåliga dagar.
Om man tappar hoppet så till och med i flera dagar i rad.
Om man tappar rollen i sig själv så hela månader efter varann.
Och om man helt tappar lusten för livet; hiskeligt många dåliga år.
Allt är så beroende av attityden.
Men attityden matas, antingen med goda eller dåliga fetter, för att olja det abstrakta maskineriet.
Om oljan glömts bort ettpar gånger ger maskineriet gärna upp, i väntan på en ny del eller en helt ny maskin.
(Jag skulle inte tala negativt om någon på tre dagar. Jag har säkert slagit motsatt reckord.)
Väldigt sällan har människan ork att hålla sig till den hälsofrämjande och hållbara attityden.
Väldigt ofta förblir den trasiga själen ovårdad.
Därför låter jag mig istället vårda min själ, genom att ta upp detta samtalsämne. Och hoppas på att de vars dåliga dagar småningom börjat likna ett sämre liv också vågar lägga fram sina besvär, och vårda sin själ. Vore det inte slöseri på människoliv annars?
Jag har länge funderat över om det är att vara social att hälsa på obekanta och bekanta, vara artig och modig i samhället.
Eller är att vara social det att man talar med sina flera kompisar helatiden, och knappt aldrig kan vara ensam?
Jag vet inte.
Det jag vet är att sociala situationer, som på skolbänken, på rasterna, i matsalen, helt enkelt inte är för mig.
Jag känner mig som en utvecklingsstörd människa då jag går i lås vid matbordet, och helt enkelt inte får fram ett enda samtalsämne.
Jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra åt saken, leka struts och köra ner huvudet i sanden kanske?
Om jag hamnade definiera begreppet "en dålig dag" någongång, skulle det lyda ungefär såhär:
En dag som innehållit synnerligen många på det fysiska, psykiska och sociala välbefinnandet tärande händelser.
Och
En dag då man fortsatt kämpa gång på gång, men ändå på kvällen och som hemkommen känner sig illa till mods.
Idag var en sådan dag.
Ett slag av en dag, som inträffar högst en gång i månaden, i genomsnitt.
Det känns som om min livslust tynar ut för något alldeles för löjligt, och som om nästan allt jag gör går fel, och får mig vilja ge upp på direkten. Plus det att jag inte vill göra annat än äta, sova, lyssna på musik(!!!) och längta efter sommaren.
En sak var ändå positiv.
Ett punttisbesök med en hjälpsam filur.
Och det är just dessa små hjälpsamma offranden som människosläktet är tillgiven för att utnyttja.
Sådana små hjälpsamma tidsoffringar som kan rädda en annans dag! Tack.
(#Låterhimlaytligtmendetärsköntmedytlighetimellanåt)
Just då jag trodde jag hittat mig själv, började jag om igen. Kanske tror jag fel, om jag säger att det känns mycket bättre, efter en liten livsremont. Men jag tror överhuvudtaget, vilket redan betyder massor!
Jag tror på mitt liv, för plötsligt märker jag hur mycket dethär påminner om just precis mitt liv.
Och inte bara det toma och ihåliga liv som omgivningen förr skapat regler för, enligt mina brister eller mina talanger.
Hellre gör jag upp min egen väg, mister några anhängare eller allmän respekt, än följer samma ödesdigra mönster om och om.
Om jag inte själv tar tyglarna över mitt liv i mina egna händer, kommer inte heller hästen bära långt. Inte iallafall dit jag vill komma.
Genom att själv våga styra får jag tillbaka så mycket mer.
Det jag får tillbaka är ett fullständigt liv. Äntligen!
Jag behöver inte nödvändigtvis ha rätt, men jag vågar iallafall tro!
Min uppfattning om världen har alltid varit sådan, att om du fokuserar för mycket på dig själv förlorar du.
Personligen har jag anklagats för att tro för mycket av mig själv.
Efter 2010-tals skiftet hände något. Världen förändrades totalt, emot min uppfattning.
Speciellt under år 2014 skall man fokusera på sig själv. (Speciellt i ett så splittrat land som kära Finland, där alla ska ta hand om sitt.)
Men har det någonsin nämnts om att man ska ta hand om sig, inte bara sitt?
Jo.
Jag har bara inte hört det.
Att vara osjälvcentrerad har småningom för mig lett till att jag inte överhuvudtaget ger mig själv den uppmärksamhet som en människa behöver.
Därmed har jag naturligt sökt acceptans, och omedvetet också uppmärksamhet ifrån andra.
Inte alls bra.
Småningom har jag förstått att om jag låter bli att taga kontakt med någon, finns det en chans på cirka tjugo procent att hen tagar kontakt till mig.
Men eftersom jag alltid har varit och alltid kommer att vara initiativtagande(-tagaren), har min tillvaro länge präglats av en viss sorts ensamhet.
Under sommaren mötte jag denna ensamhet ansikte gentemot ansikte. För under sommaren fanns inget annat sällskap än jag själv till förfogande, så snabbare än förväntat utnyttjade jag chansen.
Jag lärde känna mig själv.
Jag tillbringade tid med mig själv, delade sorger och glädjeämnen. Jag lyssnade och pratade med mitt inre jag. Men framförallt tog jag i beaktan mina egna behov!
En orsak till varför jag saknar sommaren så hiskeligt mycket kan alltså vara detta sällskap. Ingen ensamhet i syne, och jag klarade äntligen av att vinna ensamheten med mig själv. Inte med någon annans dyrbara hjälp.
Snacka om självcentrerat asså!
Hittade ettpar bra ord om syftet, genom vilka jag med en bild kunde för allmänheten acceptera mig underkastad dem.
"To succeed in life you need two things: ignorance and confidence"
#Mark Twain
Det behöver inte handla om att vara arrogant, i andras ögon. Det kan handla om att överhuvudtaget överleva, i sina egna.
Överbelastning.
Vågar inte acceptera det.
Leder till ännu mera överbelastning.
Hur ytligt som helst, men så känns skolstarten.
För mycket människor för att jag ska hitta rätt på sig själv i massan. För mycket saker att plötsligt måsta fokusera på.
Jag lyssnar hellre på sommarmusik, men den är inte heller densamma. Antingen gör den mig tom inuti eller gråtfärdig.
När jag kommer hem strövar jag omkring i lägenheten, och undrar "vad gör jag här".
Det är dags för att flumma till känslorna lite. Lindra överbelastningen. Lindra såren, som skaver efter någon klumpigt utförd social situation. Allt handlar ju bara om att prestera!
Jag minns plötsligt att jag har annat liv än skola. Musik. Inte vänner men musik.
Musiken stretar emot. Eller så kommer detdär världsliga och vardagliga emot, tiden.
Jag kan heller inte acceptera att jag har ont om tid.
Det att jag inte får gjort något, eller får grepp om något handlar om min egen lathet eller min brist på tålamod. Ett alternativ som knappt om tid finns inte i min verklighet.
Jag lever ännu i mina egna världar, i drömmen om sommaren (livet), och jag vill mer gärna stanna där.
Det var mindre ensamt. Jag hade mig själv. Somsagt finns det bara en massa av människor med stor brådska hit och dit. Hur ska någon orka?
I nästa stund undrar jag anklagande; när börjar detdär livet riktigt, hallå?
Saknar allt som har med bilderna att göra, saknar så.
Första skoldagen är förbi.
Inte mycket att tillägga till det.
Stämningen är neutral.
...
Men ändå fullständigt depprimerande.
Denna tomhet och alla dessa gråa moln ovanför min åsyn.
Denna trötthet, som attackerade mig med sin stora styrka.
Jag försöker hålla mig på min plats, utan att stupa.
--------
Tills jag tänker äsch fuck this shit och träder fram, med ett stort leende på läpparna för resten av dagen.
Det är vad som längtan till sommaren orsakar.
Längtan till sommaren som blandas med all den lyckan jag känner över att vara tillbaka, i det riktiga livet.
Somom hela sommaren bara varit en dröm.
Nu lyder den oöverraskande frågan: hur kan man sakna såhär mycket?
Svaret kanske ligger i motfrågan: hur kan man älska så mycket.
Naturen, solen, havet, skogen, friheten. Stockbron över sumpmarken mellan ö ett och två. Stenstranden med sina Finlandssvenska vågor mellan ö 2 och 3. Människorna, händelserna, förtjusningarna, vackra sommarkläderna, turistattraktionerna Hangö och Ekenäs. Motorproblemen i båten.. och så dendär ofungerande bensinslangen i lånebåten. Allt yrande och seglande mitt i havet, segla var ju vad jag ville...! Den första lånebåten, stor som aldrig förut och natten jag tillbringade i den, under bar himmel.
Alla fina stunder.
Mamma och jag.
Vi utgör ett bra team.
Jag skämtade om att jag antingen inte har vuxit upp tillräckligt för att uträtta ärenden i andras än mammas sällskap, eller så är jag bara tillräckligt gammal för att förstå att man måste föra ut den åldrande mamsen på stan alltid nu och då, för att göra henne glad (på hennes egen bekostnad givetvis...) haha!
Försöker hålla stämningen uppe med sommarmusik. I tankarna festar jag för mig själv. Håller leendet på läpparna och energin igång.
Här kommer jag. Akta bara hösten 2014!
Man börjar liksom småningom förstå att detta paradis blir lättast sagt otillgängligt snart. Att något annat, något viktigare tar över.
Denna känsla av ångest, som inte vill upphöra hur än man försöker, tycks befinna sig hos andra själar också, och min ångest är snarare från det mildaste slag.
Mycket har blivit gjort, och säkert desto mera ogjort-och bra så.
Jag kommer förmodligen känna mig som en helt ny människa när skolan börjar igen. Solbrun och ditfärdad raka vägen från skärgården.
Jag börjar äntligen leva det liv jag drömt om, för snart är mitt sommarlov slut. Och jag lovade börja efter lovet.
Ett, två, tre... glädjen rusar igenom kroppen-ända fram till de leende läpparna... NU!
Jag vet inte alls hur jag kommer klara av intentionerna i syfte med tidiga väckningar! Det som en tid sen verkade så lockande; skola och dygnsrytm.
Kanske jag därför njuter för fullt nu. Av att inte påriktigt behöva göra någonting, om jag inte så vill.
Jag vill hellre komma loss från rädslan av att slösa bort dagarna som man vilar.
Jo nämligen det är så att jag väntar på åskan. Den trummar sina bullrande slag på andra sidan havet. Den hörs ända hit, men har inte synts till ännu. Synd. Den kunde friska upp en lite.
Vi har shoppat lite. Dyra och kvalitativa kläder med enorma rabatter. Gillar totalt. (Speciellt när mamma betalar:)
Och så har vi ätit på en fin restaurang i Ekenäs, vid namnet Bossa Nova. Passade ju oss musikälskare!
Jag kunde bara inbilla mig den eleganta terassen en augustikväll, då mörkret nyss har lagt sig, full med unga och medelåldriga individer i varandras goda sällskap och med livet i högsta hugg. Väntar på att bli myndig.
Så har jag lärt mig att sola. Främst på kvällen, innan solen lägger sig till söms bakom trädtopparna. Men det är en bra början! Speciellt för en ljushyad rågblondin som jag.
Och vem har hävdat att man måste sola. Nog för att den bruna skimmern på huden skänker en livsglädje för en längre stund.
Ja nu har jag inget mera att säga, så det så.
Telefjongen klistras liksom fast i handen helatiden. Annars är det prima!
Studierna på hur bilder idkas på bästa vis får små framsteg. Studeraren har bara inte kommit på att skriva upp några anteckningar,ojdå. Hon har bara raderat och raderat. 400 Pinterestbilder, och så en hel massa privata bilder från senaste året.
En snabb sväng till Hangö igår. Inte mycket positivt med det. För mycket folk och ingen mat. Men vi hittade några nya ställen och såg fina hus! Det lever man ju på en tid.
Och så inredningsbutiken "Hima" på havssidan vid Boulevarden. Där gör vi ofta inköp på fina och lyxiga kaffekoppar och glas.
De förgyller liksom stunden då vätskan intas, och det behövs ju i detta angenäma väder!
Har en mysig liten lya vid skogsbrynet, som jag nu flyttat in i på heltid.
Förstår över huvudtaget inte varför man borde göra något annat än ligga här och slappa. Speciellt då klockan alltid och förevigt visar fyra över tre, vilket är ett angenämt klockslag för en liten avkoppling.
Springer bara in för att ladda fjongen emellan.
Men okej. Om kvällarna får jag nog med apparater och stillaliggande.
Jag har en viss fetiss med att springa till havet och se på solnedgången. Jag måste liksom bara få se den gå ner.
Om jag inte jobbar hårt med mitt inre jag för att stoppa denna fetiss, förstås.
Före solnedgången passar det med en skogstur på två ganska små naturbeskyddade öar, vilka ligger fast i denna stora och bosatta ö.
Det är liksom det bästa med sommaren, att få gå dit och springa i skogen som ett vilddjur. Samtliga gånger också fotografera de vackra landskapen!
Igår idkade jag ändå min Finlandssvenskhet genom att kravla i vattnet med stövlarna på... Då det kom Finlandssvenska enorma vågor tvingade jag mig själv att stå kvar, för att se hur långt vågorna vågade tränga in i mina prickiga stövlar. Jag kan säga att hemfärden blev lite tyngre med totalt vattenfyllda stövlar! Men jag tog det som Skärgårdsfitness, en ny och kul sportgren!
Jag njuter för fullt! Hoppas ni andra också gör det. Snart börjar skolan och hösten, ett nytt och supermysigt kapitel det med!
